Tidig promenad till jobbet idag. Gick samma väg som igår, runtom Pildammsparken. Och som jag går där så gör jag allt jag kan för att inte börja oroa mig för monster, vargar och rövare. Jag är Rödluvan och jag är så förtvivlat nervös att jag en morgon kommer att träffa Vargen. Jag vet inte varför jag är ett sådant offer när det kommer till det, jag hade väldigt gärna kunnat promenera tidigt om morgonen eller sent om natten utan att behöva vara rädd att någon skall anfalla mig. Är män lika genomgående oroliga när de är ute och går som kvinnor är? Är män också rädda för att andra människor skall ta sig förskräckliga friheter med deras kroppar? Män blir misshandlade oftare än kvinnor. Men jag tror inte att män går runt med en ständig oro att bli misshandlade när de promenerar. Kvinnor tenderar nog oroa sig för våldtäkt mer än män oroar sig för misshandel. Kanske har jag fel. Men jag går med huvudet på skaft och är beredd att kasta ifrån mig min väska och fly så fort en varg sticker fram sitt fula huvud.
Det är sådant jag reflekterar över när jag promenerar på morgnarna. Upplyftande, inte sant? :P
Å andra sidan har jag ju lärt mig att man kan inte bli våldtagen om man inte är stupfull; det är faktiskt SYND OM gärningsmännen och vad då, man ber ju om det bara man går ut ur huset liksom.
Jag hatar världen lite, ibland.
Varför grälar mina grannar med varandra kvart över fem en torsdagsmorgon? Varför bor jag omgiven av människor som inte kan hålla sams med sina sambos och som ständigt väsnas? MÅNGA FRÅGOR HÄR NU.
Idag jobbar jag fram till tio och sedan promenerar jag iväg till Malmö C och åker till Stockholm för att träffa Caroline. HUR BRA! Jag har inte sett Caroline på typ 7 år nu och jag saknar henne så djävligt. Och har jag tur så lyckas jag springa på Stina ikväll! \o/
