Jag bestämde mig för att komma igång med c25k igår, igen. Jag valde att gå tillbaka till förra veckan, och köra w2r1 istället för att fortsätta på w3r3 eftersom jag inte sprungit sedan …eh… mitten av November. Hrm. Ett problem gjorde sig dock känt: Spotify har ju ballat ur totalt och vill inte spela mer än typ en låt och då bara första 30 sek, sedan tystnar den bara och även om man byter låt så får den ingen kontakt och kan inte spela något. Sjukt irriterande, det är ju inte en chans att jag ger mig ut för att springa om jag inte har musik att lyssna på!

Så jag gav mig i kast med det stora uppdraget att dra över lite mp3or från min dator till min iPhone. Via *dun dun duuuuuun* – iTunes. Yes, ni hörde rätt. Djävulens största trick var inte att lura i mänskligheten att han inte finns – det var iTunes *ryser*

Såhär såg det ut på Facebook då va:

Men jag lyckades till slut få i lite musik i iPhonen och kunde därför ge mig ut för att springa.  Det var skönt, men det värkte i vaderna. Jag är glad att jag valde w2, jag hade aldrig i livet överlevt w3 igår haha :D

Jag lyckades ju i alla fall att råka få bort ALL musik som redan låg på min iPhone, men efter all basslande i iTunes innan jag sprang så hade jag någorlunda koll på hur jag skulle få i mer musik i mobilen, så jag proppade i typ 100 låtar till. …vilket inte alls var så lätt som jag trodde, för iTunes är verkligen djävulens avföda och jag satt och skrek lite på datorn ett tag innan jag lyckades lösa det. Morr.

Så när jag cyklade till jobbet imorse så spelades Garmarna – En gång skall han gråta och jag slungades illa kvickt tilbaka i tiden till för 8 år sedan till när jag och Amanda satt i en bil på väg till eller från ett lajv och vi båda var nyblivna singlar och hur vi fylldes av Girl Power när vi satt där i solskenet på en landsväg någonstans och sjöng med för fulla muggar och nog förmodligen mådde lite BRA mitt i all vår misär. Och det var en bra tid trots att det var så mycket dåligt. I alla fall den biten, i bilen. Jag fick feber på lajvet och lajvet avbröts på mitten pga regn (Kampen i Ringen 4, någon..?) och hemresan kändes inte alls lika befriande. Men ja.

Är det inte lustigt hur en liten låt kan få en att hamna någon helt annanstans än på en isig trottoar i Pildammsparken? :3

Just nu inväntar jag träningsvärken. Det kommer, det kommer. Det är inte så bråttom ;)

Och förresten. Det är så djäkla lyhört mellan mig och grannen ovanför att jag vaknar av deras väckarklocka. Snälla grannar: SLUTA SNOOZA DET ÄR SKITIRRITERANDE ATT HÖRA ER KLOCKAS ”DÖÖN DÖÖN DÖÖN” HELA DJÄVLA TIDEN!!

Modeblogg kommer senare. God morgon på er! :)