Livet är för kort för att inte dricka rolig öl. Den här var grön och syrlig och smakade lime, och var himla fin att sitta i solen med igår kväll.

Det tog mig sex timmar att somna i nättras. Sex timmar när jag först blundade, sedan stirrade i väggen och till sist pillade på telefonen. ”Du kommer inte att somna om du pillar på telefonen!” sade Martin men vid det laget så sket jag i vilket för jag skulle ju inte sova oavsett, tydligen. Då var det ju roligare att pilla på telefonen (och läsa Reddit) än att stirra i taket och lyssna på mina egna hjärtslag.

Idag; trött, ångest så in i helvete, vill bara gråta, vill bara sova. Jobbar kort dag pga fredag och ikväll har jag tvättid. Kluven till om jag skall skita i tvättiden eller inte men det behövs ju också göras. Får bara orka. Kan väl försöka sova efteråt. Eller fortsätta vara vaken, för det är ju tydligen så jag rullar numera.

Mycket mer nöjd med broderiet nu efter att jag startade om och gjorde allt dubbelt så stort. Tror att jag skall ta vägen inom Panduro på hemvägen för att köpa de där två trådarna jag i onsdags improviserade och köpte annat än pga fanns inte hos butiken här intill, men mina val var dåliga och jag vill att detta skall bli bra.

Skallen är full av tankar jag helst bara skulle vilja stänga av, skära bort, elda upp, få undan. Jag mår inte jättebra. Jag överlever, men samtidigt så får jag ju inte sova. Vissa saker finns ingen lösning på.

Mamma vill ses i helgen och jag vill träffa min mamma men jag vet inte om jag vågar/kan på grund av djävla covid-19. Vi skall inte röra varandra, vi skall bara sitta en bit ifrån varandra och snacka och umgås men jag vet inte. Jag vet inte. Jag var där i påskas och det gick ju bra och vi mår båda bra av det men jag vet inte. Vad kan jag göra. Denna ständiga oro över allt som pågår, det är precis vad jag INTE behöver just nu när jag redan mår som jag gör. Det äter upp mig inifrån, allt detta. Jag känner hur det river och förtär och jag krymper ju mer och mer. Inte fysiskt, aldrig fysiskt, men mentalt. Jag blir bara mindre och svagare och allt mer ledsen och får inte sova.

Allt jag vill är att få sova.

Det fanns en tid för bara månader sedan när jag kunde sova 8-9 timmar per natt. Jag skulle fan ge min högra arm för att få spola tillbaka till det och få sova igen.

Vill någon ha en högerarm? Föredraget någon som har en tidsmaskin.

Kan annars även tänka mig att någon klubbar mig i huvudet så att jag blir medvetslös varje natt. Det skulle också kunna vara en grej.

Solen skiner, det är varmt och jag vill gråta.

Ha en fin dag.

Det HADE ju varit skönt om jag kunde få EN god natt sömn, det hade det ju. Det vore lögn att påstå annat. Sömnig idag, efter en dålig natt, och jag vaknade med röda ögon igen. Säkert snyggt för någon grupp människor i världen (typ vampyrlajvare?) men eh inte annars. Och vem fan vill vara snygg för vampyrlajvare, av alla människor? Någon måtta får det ju vara.

Annars då? Det är grått ute och det blir eventuellt regn under dagen, men det spricker även fram blått mellan molnen mellan varven så det kan ju också bli fint  väder. VEM VET. Inte jag. Ser jag ut som en meterolog?

Kort dag på jobbet på grund av fredag, jag har en lista med grejer jag skall få gjort idag som inte hanns med igår när det var så himla mycket med allt, och sedan skall jag gå och köpa vin. Har inte bestämt mig för ifall det blir rött eller vitt den här helgen; jag blir väl lika odräglig oavsett vilket, men vitt är billigare och rött är godare? Vi får se! Annars köper jag en flaska cola och korkar upp min svindyra Rammstein-rom men det känns ju också lite överdrivet. Blir också så djäkla bakis på rom? HM.

Igår fick jag videochatta med Luna som kan sitta själv! Så himla duktig! Det är säkert en helt normal utvecklingskurva för henne men faster blir ju ändå väldigt stolt över alla hennes små framsteg. Önskar att det gick att åka dit och hälsa på, men med den här satans influensan som går så är det ju tyvärr inte alls safe att göra, så… så fort det är över. DÅ. Då skall jag klappa bebis och chilla med min lilla brorsdotter. Och mina brorsöner! Fan vad jag saknar smågruset, det är snart tre månader jag sist träffade dem :( Det är så olidligt, detta.

Det är helg igen och det är inte ens kul. Att bara sitta hemma ger inget, jag vill ha umgänge och öl och hårdrock och solsken och ughhhhh. Jag vet, jag vet. Det är samma för alla, värre för många. Jag får ju ändå lite socialt utbyte på jobbet + har en finfin sambo hemma som jag kan umgåsa med, men jag behöver ju mer än så emellanåt också. Så är det ju.

Nu skiner solen.

Världen är en konstig plats. Det sämsta just nu är att jag låg vaken HELA NATTEN GENOM och fick inte mer än ett par enstaka minuters sömn. Jag var röd i ögonen när jag klev upp imorse. Trött på allt, trött på livet, vill bara sova.

Ingemar kom tillbaka från körprov före lunch och skickade upp mig på vinden, till vårt vilorum. TROR att jag slumrade till en kort stund, var helt slut när klockan ringde och det var dags för lunch. Jag lever ju, jag är bara trött. Och jag märker att jag hela tiden har irritationen krypande precis under huden, jag har väldigt lite buffert för bullshit för tillfället. Det finns en risk att jag exploderar under dagen, men jag gör allt jag kan för att hålla mig så vän och mild och trevlig jag bara kan.

Fyra timmar kvar av arbetsdagen.

Igår var jag bakfull och spenderade större delen av dagen åt att titta på Netflix. Var MYCKET nöjd över att hitta Den Onda Cirkeln, så den tittade jag på och åt chips och trivdes med livet. Sedan åt  vi middag och efter det gick jag ut på en promenad. Det hade slutat regna, så det var svalt och grått men väldigt hoppfullt i luften, ändå. På väg upp till sjön såg jag en groda på vägen och hann knappt mer än att reflektera över att det satt en groda på vägen innan en bil körde över den mitt framför ögonen på mig. Det var brutalt. Den satt kvar i en oerhört märklig position, med bruten rygg och inälvor omkring sig. Blev väldigt illa berörd, mer än jag var beredd på.

Tog tydligen grodans död som ett dåligt omen och spenderade två timmar i skogen åt att vara paranoid och ÖVERTYGAD om att jag skulle bli tagen av trollen. Såg mig över axeln hela tiden, ryckte till åt ett par joggare som sprang förbi, kunde inte skaka av mig olustkänslan. Så himla märklig reaktion, varför i hela fridens namn skulle jag bli kidnappa av mytiska väsen i skogen för att en groda inte hann flytta på sig? Hjärnan är full av spöken, ibland.

Idag är det jag som är spöket. Jag vet inte ens om jag är särskilt närvarande, egentligen.

Ikväll handledarkurs, skall göra mackor om en stund. Det mesta är förberett, jag skall bara le och vara trevlig och kika på folks körkort och vänta på att klockan blir 18 så att jag kan gå hem. Borde jag lägga mig direkt när jag kommer hem? Borde jag hålla ut och hoppas att jag inatt är såpass trött att jag fullständigt däckar? Borde jag prata med en läkare och kanske få hjälp att sova eftersom detta trots allt har pågått i ett par månader nu, med olika nivåer av dålig sömn varje natt? Jag vetefan. Idag orkar jag inte, i alla fall. Idag vill jag mest bara kräla ihop under en filt och väsa åt världen och gråta mig till sömns, men vi får se vad det blir av allt.

Bara så TRÖTT på att vara trött hela tiden. Det är ovärdigt. Jag borde vara bättre än såhär, borde vara en glad och pigg och peppig människa, men istället är jag bara helt slut i huvudet.

Suck.

Hejdå.