När jag gick till jobbet förut var det en man på cykel som stirrade på mig och stannade precis bredvid där jag gick. När jag såg mig om efter att ha passerat honom såg jag att han hamnat på marken där han låg och sprattlade, men en kvinna som stod nästan intill honom såg det också så jag gick vidare. Nästa gång jag vände mig om såg jag att även hon hade gått vidare. Han hade rest sig upp och började gräva efter pantburkar i papperskorgen. Jag fick dåligt samvete över att inte ha rusat till honom när han föll, men jag trodde ju att hon som var så mycket närmre skulle hjälpa honom?
Min syster var den enda personen på en plattform någonstans längs Stockholms tunnelbana som dels ringde ambulans och dels höll den extremt skadade alkoholisten sällskap tills hjälp kom fram. Alla andra stirrade bara kring dem. Aldrig på dem. Såg dem aldrig. Osynliga. Han blödde. Jack i pannan eller knäckt näsa eller vad det nu var. Det är så länge sedan då. Men Anna satt där med honom och tröstade. Den enda som såg den osynlige. Och därmed blev hon själv osynlig.
Och jag misslyckades genom att fortsätta gå mot jobbet, för jag trodde att den andra kvinnan även hon ville hjälpa den osynlige. Och nu skäms jag för att jag bara gick. Fan också.
Det kommer väl kanske fler chanser där jag kan få redeema mig själv. Jag funderade på vägen till jobb imorse på att jag borde gå iväg med en säck ”gamla” kläder till första bästa second hand-butik där de kan komma till nytta för de hemlösa istället. Finns det bra ställen för det i Malmö? Stadsmissionen eller något? Soppkök Malmö söker aldrig den sortens kläder jag har; jag har lite klänningar, en kappa eller två och något mer åt det hållet. Allt för mycket av det är aldrig eller sällan använt. Så onödigt mycket konsumtion man sedan inte gör något med. ÖVERFLÖDET. Jag badar i kläder som inte får plats i min garderob och på gatorna ligger folk och fryser på nätterna.
Det bor en hemlös eller två i en trappa upp till en skola jag går förbi varje morgon. Jag tror att de är två, det brukar stå två cyklar där och jag inbillar mig att de hör samman. Men de senaste morgnarna har deras näste av filtar legat ihopslängda i ett hörn och jag har inte sett hen/dem sedan förra vecka. Det oroar mig. Jag går ibland och tänker att jag borde gå dit och lämna fler filtar och en peng. På dagtid, när de inte är där. Jag vill inte skrämma dem, eller få dem att känna sig dumma. Bara hjälpa. Känner mig så maktlös ibland.
Men apropå att hjälpa dem som har det sämre ställt så vill jag prata lite om en organisation min far och hans hustru har startat; Help a poor filipino family, HAPFF. Filippinerna är ett U-land där folk har det fruktansvärt ställt. De klagar inte dock, de sliter som djur och gör allt de kan för att dra in minsta lilla peso så att de skall kunna ha råd med sin tiokronorskyckling så att familjen får äta idag också. Min far och hans hustru, Prescilla, vill göra något åt läget där – främst i det samhälle där de själva bor på Negros Oriental, då det gör det lättare för dem att ha insikt i vad som behövs och vad de kan göra. Och de tar emot donationer. Minsta krona GÖR skillnad. Min far redovisar sedan på deras facebooksida var pengarna hamnar. De har lagat tak för grannar, de har hjälpt till att betala för mat till hemlösa barn och det finns hela tiden nya hål för dem att stoppa pengarna i. Så ja. Om ni har en slant över och känner för att göra något fint, skicka dem till min far. Jag går i god för att han är en hyvens karl som inte tänker ta era pengar för sig själv. Gilla deras sida på facebook, följ vad de gör för sitt samhälle och bidra gärna med lite pengar. Det som inte är mycket för oss här i Sverige är väldigt mycket större summor för dem på Filippinerna. 100 svenska kronor motsvarar ungefär 700 filippinska pesos – det vill säga mat för 7 dagar för dem.
Och vill ni inte hjälpa dem på Filippinerna så gör något annat. Le mot en uteliggare, fråga hur hen mår, ge hen en femma eller köp en hamburgare åt hen. Ge hen ett par vantar nu när det börjar bli kallt. Skänk dina överflödiga kläder till organisationer som hjälper de fattiga och de hemlösa. Det är rewarding. Det hjälper folk som har det fördjävligt och du själv kommer att känna dig som en djävligt fin människa. Jag lovar.
