Personligt | Zombielicious

Publicerat 4 juni, 2014 av Zombie

Jag ringde min mor på hemvägen från jobb, för cirkus 20 minuter sedan. När hon svarade sade jag ”Snälla, prata med mig” och började nästan gråta när jag förklarade att jag för tredje gången blivit passerad av en kille i en orange bil som uppenbarligen cirkulerat runt kvarteret just för att passera mig tre gånger; som tutade och vinkade och log ett obehagligt leende och körde förbi mig långsamt, långsamt. Och han gjorde mig RÄDD. Jag lyckades finta bort honom vid en fyrvägskorsning där han körde i den riktning han trodde att jag skulle gå och stannade längre bort längs vägen, och jag snabbt som fan gick åt andra hållet och tog mig in mellan husen och gick den vägen hem. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag vände mig om för att se över axeln ifall den där orangea bilen fortfarande låg bakom mig, ifall han forfarande skulle passera och vinka och flina åt mig i slow motion.

Och sedan kommer skammen. Skulden. Det är mitt eget fel, jag har för snygga kläder idag. Om jag skulle ha på mig ett par illasittande jeans och en stor hoodie istället, då hade han inte lagt märke till mig. Då hade jag varit osynlig. Vad kan jag ha på mig imorgon, vad har jag rent..?

Men det är inte mitt fel. Jag skall väl för fan kunna gå längs vägen hem utan att folk skall tuta och stanna och bete sig obehagligt mot mig? Klumpen av obehag jag har i magen just nu, jag vet inte ens ifall jag orkar gå ner till gymmet trots att jag suttit och sett fram emot att få komma iväg och springa hela dagen. Jag vill bara gråta.

Jag blev reducerad till en kropp, ett objekt, ett stycke kött. Mina former var tydligen attraktiva, och han ansåg att han hade rätt att få uttrycka detta på ett väldigt tydligt sätt. Varför har han rätt att utan konsekvenser tuta och förfölja mig och göra mig rädd och illa till mods och varför är det min sak att känna skuld över?

Men vi får väl göra så att jag slutar att klä mig i kläder som på något vis visar min kroppsform. Jag får väl ta ansvaret för det, antar jag, och försöka göra mig så formlös och oansenlig och tråkig som möjligt. För nästa gång kanske jag inte lyckas finta bort personen i bilen, nästa gång kanske bilen stannar precis framför mig och tar mig med på en liten resa. Jag vill inte att det skall hända, och så länge det är mitt fel för att jag klär mig i för åtsittande och snygga kläder eller whatnot så får det nog vara så att jag får ändra på den saken så länge jag inte har med mig någon jag vet kan hjälpa mig ifall det skiter sig.

Jag vet inte om det blir något gymmande idag. Just nu vill jag bara gråta och gömma mig och inte behöva gå utför min dörr.

Publicerat 26 maj, 2014 av Zombie

tumblr_mqsscqEmlP1swv52fo1_1280

Jag har köpt en liter jordgubbar och de är så goda så jag dånar lite, faktiskt. En av de bästa grejerna med sommaren, helt klart ♥

Förra veckan lyckades jag inte träna en enda gång, trots att jag var så stolt att jag kommit igång med att springa veckan innan. Varför blir det så? Jag är ju fan mästare på att sätta krokben för mig själv. Jag vet ju hur bra jag mår av det, och jag vill så gärna se ut ↑ sådär ↑ i sommar igen, men på något vänster så bestämmer jag mig undermedvetet för att förstöra för mig själv så fort jag verkar vara på väg att lyckas. Det sker inte bara vad gäller träning, det händer i andra aspekter av mitt liv också, och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag är så rädd för att, gubevars, råka bli lycklig..? (NEJ jag försöker inte säga att jag bara kan vara lycklig om jag är vältränad och smal osv osv, det är liksom inte poängen här och tror du det är du nog på fel blogg faktiskt)

Jag har pratat om det här förut, just vad gäller träning och krokben och rädslan för att bli bra. Jag kom inte direkt fram till något då och det gör jag väl inte nu heller. Jag tror dock att det kan ha att göra med självkänsla, och jag måste nog lyckas jaga bort det där lilla monstret som sitter i min mage och om vartannat väser ”du duger inte!” och ”du förtjänar inte att må bra!”

Jag har en del saker som fortfarande guiltar mig, men det är tunga grejer och inget jag direkt kan prata om i bloggen av flertalet anledningar. Jag vet inte huruvida någon av de sakerna kan ligga till grund för detta ohälsosamma självförakt jag lider av. Jag vet inte hur jag skall reda upp dem heller, det handlar om saker som har hänt för 10+ år sedan. Vad gör man åt saken? Hur lär man sig att bara svälja det och gå vidare och ha det glömt?

Varför VÄGRAR jag låta mig själv må bra? Diskutera i små grupper. Hepp!

Publicerat 22 maj, 2014 av Zombie

IMAG2274_1 Det är World Goth Day! Jag firar detta genom att klä ut mig till mig själv för 12 år sedan, fast med rött istället för svart hår. 18-åriga Carina hade ju yxat av sig sin vänstra arm för den här klänningen, haha :D Jag hade ju dock på den tiden en klänning i svart krossad sammet i medeltida modell som jag själv sytt och var enormt stolt över – något jag inte ens skulle ta i med tång idag ;) Men back then så var den klänningen the shit, och jag hade den ganska ofta på mig i skolan. Annars hade jag tyllkjol, korsett, balhandskar, kransar, tiaror och annat fashion på mig. I retrospekt var jag nog faktiskt ganska ball som tonåring ändå :D

Hur som haver så har folk stirrat på mig hela vägen till jobb. Really queen? Så djävla udda ser man väl inte ut i en svart klänning med klockade ärmar vafan ._. En gång när jag gick till skolan i tyllkjol över balkjol, svart linne, korsett och balhandskar och en stor krans av murgröna i håret så kom en grupp japaner och fotograferade mig där jag stod och poserade på klinten med domkyrkan i bakgrunden. Sitter det bilder på mig i en japansk familjs semesteralbum? Vem vet. Allt svart smink, vitt puder, svarttrassligt hår. Idag har jag lite mer koll på hur man bör sminka sig för bästa effekt och mitt hår är ju som bekant enormt rött och välmående och whee. Det är mycket som skiljer mig och 18-åriga Carina åt, men i grund och botten är vi densamma. SÅ ÄR DET.

Okej. Igår var det syjunta hemma hos mig! Mia och Marie kom och spenderade ett par timmar hos mig. Vi såg på världens lökigaste tv-serie, drack ett farligt lättdrucket vitt vin (Tre apor) och lyckades väl alla tre komma någonvart med våra handarbeten också. Jag spenderade fyra timmar åt att rita med linjal och blyertspenna på min skjorta, kom HALVVÄGS JA PÅ FYRA TIMMAR JAG SKOJAR INTE DET ÄR FYRA METER ALLT SOM ALLT???

Skall se om jag kan få färdigt på det ikväll. Sedan skall jag sätta i en massa tråd som bara skall hålla ihop det medan jag syr och sedan skall all den tråden ryckas ur. Den här skjortan alltså; hälften av allt arbete man gör är bara underhåll för det EGENTLIGA arbetet. Jag har väldigt svårt för transportsträckor; Det finns typ INGET jag ruttnar så hårt på som att sicksacka. Jag fattar varför man skall sicksacka, men det är så enormt frustrerande att spendera timmar åt arbete som inte ens syns, alls. Så fort man sedan börjar sy ihop sida A med stycke B så känns det skitbra, då kan jag se min progress och det är så jag behöver ha det. Visuellt. Det är nog därför jag är så road av att bygga ringbrynja, för där syns det från första ringarna man knipsar ihop att man har kommit någonvart. Instant gratification, woop.

Sedan passerade jag en vägg som någon målat såhär vacker när jag gick till jobbet imorse. Det var mer mönster och färger på ”andra sidan” (detta är högersidan, sedan en stor dörr på mitten och det är alltså vänstersidan jag talar om) men det stod en lastbil i vägen så jag kunde inte fotografera det. Sorry. Men njut av lite färger och ett vackert barn i solskenet :)

Nu skall jag gotha vidare! Här är dagens playlist ifall ni är sugna :) Den är öppen att lägga till mer i, så har ni något bra örhänge är det bara att pilla in :)

Hejsvej

Publicerat 15 april, 2014 av Zombie

nördj

Skallen full med henna, magen full av mat. Har en sådan där märkligt stolt känsla för att jag utnyttjade de matrester jag hade i kylen och byggde en fullt duglig middag av det. Jag vet inte varför, jag kan ju laga mat och det var inte så konstiga grejer. Jag kände mig ändå väldigt nöjd när jag stod där och tillagade på det jag hade istället för att rusa iväg till affären och införskaffa en massa nya dyra saker att äta. Ha.

Ok ok. Någon kanske undrar hur det gick hos barnmorskan. Andra kanske inte alls undrar. Oavsett vilket så tänkte jag berätta lite snabbt om det, så vill ni inte veta så får ni väl scrolla lite eller bara klicka er bort härifrån, ok? :)

♣

Del ett så var jag så kass att jag gick hemifrån fem minuter senare än jag hade planerat, så jag fick småjogga en bit av vägen för att komma bort i tid. Precis innan 13:40 (när jag hade min tid bokad) var jag på plats, anmäld i receptionen och betald. So far, so good. Tjugo minuter (suck!) senare fick jag äntligen komma in, och hon ställde en djäkla massa frågor om ålder (”Är du 30? Verkligen!? Du ser mycket yngre ut!!”), preventivmedel och så vidare innan hon kom fram till att fråga varför jag egentligen var där. Jag förklarade mitt problem, att jag har så grava problem under ägglossning/pms att jag vid tillfällen övervägt att sjukskriva mig, att jag har sådan mensvärk att jag knappt kan tänka och att situationen blir värre för varje månad som går. Hon förklarade att p-pillerindustrin har kommit en lång väg sedan jag sist gav det ett försök, och efter att hon undersökt mig för att se att allt såg rätt ut (and it did, go me!) så skrev hon ut en ring till mig; Nuva Ring. Jag skall testa den nu i fyra månader och sedan komma på återbesök så skall vi prata om hur det har fungerat för mig. Enligt barnmorskan så skall den lösa alla mina menstruationsrelaterade problem, och om det stämmer så är jag henne evigt tacksam.

Jag kommer att börja testa om sisådär två veckor. Om jag inte glömmer av det helt kommer jag att rapportera här hur det går, ifall någon har funderingar över det hela och vill veta hur det fungerar osv. Jag har ju trots allt en hel del kvinnliga läsare här som kanske själva har mensproblem :)

♣

Mamma berättade förut att mommo tydligen har lunginflammation. Fyfan :( Jag har ju haft det vid ett tillfälle och det är det värsta jag har varit med om. Jag är glad att hon är på sjukhuset där hon är under uppsyn och kan få hjälp när det behövs. Det känns också väldigt motiverat att hälsa på henne om ett par veckor och se vad jag kan göra för att underlätta för henne. Mamma berättade också att sköterskan hon hade talat med hade sagt ”Vem är du?” när mamma bad henne hälsa. ”Jag är hennes dotter”, svarade mamma varpå sköterskan sagt ”Ah, okej. Hennes andra dotter är här och hälsar på just nu!”. WHAT. Mommo har bara en dotter, och en son. Vem fasen var där? :D CREEPY.

Apropå ingenting, senaste avsnittet av RPDR: Hallååååå vilka djävla outfits Ben DeLaCreme och Bianca hade på sig? VILL HA. omg. such snygg. wow. so drag.

Here, have some gifs:

Bianca Del Rio

Ben DeLaCreme

Publicerat 14 april, 2014 av Zombie

Gammal bild

Det blir ingen OOTD idag. Jag ser ut som en hög med skräp, mitt hår är i desperat behov av henna och jag har sovit väldigt dåligt under hela natten.

Jag drömde om Anna. Jag och mamma hade åkt hem till Fredrik och Frida och deras konstiga bulgruna hus för att fira Bobby som snart fyller år, och när vi kom in satt mommo i soffan och bredvid henne Anna. Jag kramade om mommo som hastigast och sedan kramade jag Anna och ville inte släppa. Jag visste i drömmen att det var en dröm och att hon inte var där på riktigt och jag ville inte vakna för jag var så lycklig över att få se henne. Jag grät i drömmen men jag grät inte när jag vaknade. Jag vill gråta nu, dock. Fan också.

Jag saknar henne så att det sliter i mig. Det tar liksom aldrig slut. Tiden läker alla sår och ja, det är ju inte svårt på samma sätt idag som det var för 9 år sedan, men det tar aldrig slut. Saknaden finns där hela tiden och sliter och förtär. Jag vill bara få lyfta luren och ringa henne och säga att jag älskar henne och få höra hennes röst och hennes skratt och höra att hon finns.

Hon dog i sömnen, kanske är det därför hon så ofta hälsar på mig i drömmarna?

Så nej. Det är ingen jättebra start på dagen idag. Jag är mest väldigt låg och vill mest att dagen skall vara över. Det blir i alla fall innebandy idag, det är bra. Jag har förvisso ont i fötterna (VARFÖR HAR JAG DET??) men det är okej. Innebandy är bra. Springa lite. Något att se fram emot. Dagen kanske går snabbare, jag kanske glömmer av min dröm och saknad en stund. Vi får se.

Helgen blev inte alls som planerad. Kanske skriver något om det senare, just nu skall jag komma igång med jobb och försöka hålla tankarna i styr. Hepp.

Publicerat 5 februari, 2014 av Zombie

IMAG1568_1

God morgon!

Idag har jag lite spännande träningsvärk i benen efter gårdagens försök till simträning. Hela badhusbesöket kändes lite sisådär, faktiskt, haha. Initiellt var det bra, jag blev betrodd som vuxen när jag skulle betala (köpte ett årskort!) och han frågade bara om jag var student eller ej, så jag slapp behöva intyga att jag är över 18, yay! Sedan bytte jag om och begav mig inåt motionsbassängen, men den var full med kids som hade någon form av träning så jag tänkte försöka simma lite i äventyrspoolen igen (vilket jag även gjorde första gången jag gick och simmade och motionsbassängen var avstängd) och chilla lite i ett av de varma baden. Jag satte mig i en av de varma bassängerna och gympade lite, vilket var skönt och kändes även tungt/givande (wohoo!). Det kom ner en mor med sitt barn i poolen och barnet lekte en stund med en sådan där flytbåt, innan de gav sig av ner till de stora poolerna istället. Jag fortsatte chilla i bassängen, och efter en stund kommer en lite awkward man ner och sätter sig typ bredvid mig (det är alltså typ 12 meter sittplats i den poolen, det fanns plats överallt för honom..) och försöker inleda en konversation genom att först skämta till det om att barnets flytbåt är min (??) och sedan diskutera att vattnet är kallare än han trott och har jag testat de andra poolerna, har jag simmat länge..? Det hela var så bisarrt så jag satt kvar någon minut till och sedan gick jag upp och duschade och gick hem istället.

Snubben som gick runt med mobiltelefon och tog kort på folk kändes inte heller helt bekväm. Det sitter ändå skyltar om att det är fotoförbud på badhuset..?

”Åh vad känslig du är” osv kan ni låta bli att säga. Jag har rätt att gå och simma utan att någon skall ta det som en invit att ge sig på att ragga på mig, och om man nu tvunget måste försöka ragga på någon på badhuset får man nog vara liiiite mer uppmärksam på huruvida personen man raggar på uppskattar det eller ej. Klockan var halv fyra en tisdagseftermiddag, låt mig vara. Tack.

Men i alla fall! Det känns som att vattengympandet jag gjorde igår har haft lite effekt, haha. Jag har nu träningsvärk i benen och magen känns ganska awesome. Midjan var imorse en centimeter mindre än igår, men det är ju bara tillfälligt. Den är nog tillbaka på sitt vanliga imorgon igen ;)

Nu skall jag i alla fall se till att komma iväg och simma minst en dag i veckan! Jag gillar vatten. Jag har alltid tyckt om att bada, redan som barn så var man ju under vattenytan långt mycket längre än man var ovan när vi åkte ut på stranden. Någonstans uppstod dock en väldigt random fobi för maneter (nej, det finns inte brännmaneter kring Gotland. ja, de är SKITLÄSKIGA ändå) vilket innebar och fortfarande innebär att så fort jag ser en enda manet i vattnet, oavsett hur liten den är, så vägrar jag bada i havet resten av sommaren. När maneterna dyker upp redan i juli så blir det inte så mycket bad för mig, alltså. Jag har ingen aning varifrån fobin kommer, jag verkar ha förträngt vad som triggat det (vilket enligt min psykologilärare är helt normalt när det kommer till fobier) så jag vet inte hur jag skall handskas med det heller. Som barn brukade vi ta upp dem ur havet, gräva ner dem i sanden och sticka hål på dem med pinnar (JA DET ÄR SKITTASKIGT JAG VET MEN JAG VAR TYP FEM?) och sedan är det en stor minneslucka fram tills att jag vet att jag är superrädd för dem. Så är det.

Idag blir det innebandy – vi är tio stycken uppskrivna för spel vilket är lite sisådär. 6-8 är optimalt i mina ögon, 10 innebär 2 avbytare per lag och folk (inga namn nämnda) är så djävla kassa på att göra snabba byten så mest troligt får man väl stå vid sidan av planen (vilket för övrigt är ett skitlitet bås där det alltså skall stå fyra avbytare och hänga) under större delen av timmen… Blöh. Och så är vi bara fyra signade inför måndagens spel – var är balansen? Aja. På måndag blir vi nog iaf 6 i vanlig ordning :)

Nu skall jag jobba och så där. Ikväll blir det rollspel. Tjipp och hej! (och se upp för maneter och badhusraggare!)

Publicerat 31 januari, 2014 av Zombie

Det blir ingen dagens outfit-bild idag. Det blev inga bra bilder, jag ser bara gammal och trött ut och det orkar jag inte med. Istället tar vi den här dubbelbilden från april 2012. Hepp!

Martin hjälpte mig koppla in min gamla externa hårddisk i datorn igår, och plötsligt hade jag tillgång till allt möjligt vad gäller bilder, texter, projekt och allt annat. Bland annat hittade jag bilder från Juni 2011 – det vill säga de bilder där jag är som störst. Jag kommer ju ihåg att jag var större då, och jag vet ju att jag har minskat 15 centimeter kring midjan sedan dess, men att se det på bild sådär var …skrämmande. Yikes. Jag kanske slänger upp bilden här sedan om jag vågar, jag måste bara smälta den lite. Jämföra den mot nu. Jag har verkligen kommit lång väg.

Grejen är den också att det syns att jag mår dåligt. Att jag inte alls trivs med tillvaron. Att jag är deprimerad och att livet var skit. Det handlar inte bara om att jag hade en väldigt mycket större kroppshydda då, det handlar om vad jag kan se i ögonen på mig själv. Det här är ju från när jag fortfarande bodde med mitt ex och hela situationen kändes ohållbar. Jag såg ingen utväg, jag kände mig så otroligt fast och jag krympte mer och mer som person genom att låta honom hållas med sitt och inte försöka instigera någon form av konflikt. Det var så viktigt för mig att vi skulle ”komma överens” att jag suddade bort mig själv, höll tyst, gick undan och försökte att inte bry mig fast jag många gånger tyckte att han gjorde fel. Det är ju dock bara min subjektiva åsikt, och jag tror inte att han ser det här på samma sätt. Det finns väl inget rätt eller fel här, vi har väl båda rätt var för sig liksom, men …ja. Jag mådde skit, och det syns.

Jämför man med nu så syns det att jag mår bättre. Jag försöker hitta fotfästet igen, jag har en pojkvän som är något av det bästa jag har träffat någonsin och jag har börjat ta hand om mig själv. Jag tränar och jag gör saker jag blir glad av. Det är viktigt.

För övrigt tänkte jag åka på lajv i sommar, så det blir kanske lite mer snack om det här nu ett tag framåt. Knektlajv :)

Nåväl. Nu skall jag jobba vidare. Vi får se när jag vågar lägga upp den bilden. Jag är inte stolt över hur jag ser ut där – jag är däremot stolt över hur jag ser ut numera. Om man får lov att vara stolt över sådant. Men det är ju hårt jobb bakom så vadfan. JAG ÄR STOLT OCH SÅ ÄR DET MED DET. Hepp!

Zombielicious

Devouring brains since 1984

Kategoriarkiv: Personligt