Jag har köpt en liter jordgubbar och de är så goda så jag dånar lite, faktiskt. En av de bästa grejerna med sommaren, helt klart ♥
Förra veckan lyckades jag inte träna en enda gång, trots att jag var så stolt att jag kommit igång med att springa veckan innan. Varför blir det så? Jag är ju fan mästare på att sätta krokben för mig själv. Jag vet ju hur bra jag mår av det, och jag vill så gärna se ut ↑ sådär ↑ i sommar igen, men på något vänster så bestämmer jag mig undermedvetet för att förstöra för mig själv så fort jag verkar vara på väg att lyckas. Det sker inte bara vad gäller träning, det händer i andra aspekter av mitt liv också, och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag är så rädd för att, gubevars, råka bli lycklig..? (NEJ jag försöker inte säga att jag bara kan vara lycklig om jag är vältränad och smal osv osv, det är liksom inte poängen här och tror du det är du nog på fel blogg faktiskt)
Jag har pratat om det här förut, just vad gäller träning och krokben och rädslan för att bli bra. Jag kom inte direkt fram till något då och det gör jag väl inte nu heller. Jag tror dock att det kan ha att göra med självkänsla, och jag måste nog lyckas jaga bort det där lilla monstret som sitter i min mage och om vartannat väser ”du duger inte!” och ”du förtjänar inte att må bra!”
Jag har en del saker som fortfarande guiltar mig, men det är tunga grejer och inget jag direkt kan prata om i bloggen av flertalet anledningar. Jag vet inte huruvida någon av de sakerna kan ligga till grund för detta ohälsosamma självförakt jag lider av. Jag vet inte hur jag skall reda upp dem heller, det handlar om saker som har hänt för 10+ år sedan. Vad gör man åt saken? Hur lär man sig att bara svälja det och gå vidare och ha det glömt?
Varför VÄGRAR jag låta mig själv må bra? Diskutera i små grupper. Hepp!
When I was doing badly in my exams because of panic attacks and fear of failing the exams, I hired a hypnotist who explained that I may have been self reinforcing a mental state for failure. She linked the choice of words my internal commentary was using whilst I was attempting to change my psychological state to my failure to actually achieve the change I was seeking. The brief summary is something like this…
Using NEGATIVES in my internal commentary would produce negative mental attitude (even if I was thinking ”I will NOT get the answer wrong” or ”I am NOT going to panic”) whereas using POSITIVES would produce positive outcomes ”I WILL get the answer right” or ”I WILL be calm”. Rather than trying to suppress negative thoughts, it was more useful to purposefully promote positive ones, and then there would be no space in my brain for negative ideas, which would get crowded out.
The hypnotist explained that my mind was significantly influenced by the ”no/not/won’t/can’t/doesn’t” type words (partly because it was already in a self-doubting state to start with) and each time I used them I was reinforcing those negative concepts in my own mind. I think it was a useful approach for me so maybe it will be helpful to you if you take care only to use positives in your own head.
Positive affirmations might be something to search for if you don’t fancy hiring your own hypnotist.
I would have given you a hug if I could when I read your post, as I think you are a winner who needs to be told.
You look good in a bikini too. <3