Jag springer från det gamla mot det nya

Jag vet inte jag, vad kan vi säga om igår?

Hela dagen kändes allmänt crap, jag hade huvudvärk och saker och ting strulade. Det blev inte bättre när jag kom hem, snarare eskalerade huvudvärken till den grad att det slutade med att jag låg på soffan och bölade en stund. Detta hade förvisso till viss del att göra med RPASDR episode 5, men ja. Huvudvärken gjorde banne mig sitt till. Efter det så blev jag som ni såg här igår väldigt ledsen över Anna, och det kändes väl som pricken över i för gårdagen.

Dock bestämde jag mig för att sticka ut och springa lite och se ifall det skulle hjälpa, och det gjorde det faktiskt. Jag körde först c25k w3r2 (som ni kan se på bilden nedan) och när det var slut bestämde jag mig för ett halvt varv till genom Pildammsparken, där jag sprang två gånger tre minuter utöver vad appen ansåg att jag behövde. 45 minuter träning varav 15 minuter löpning och resten hastig gång, alltså. Det känns i vaderna idag, kan jag säga. Men det känns också i huvudet om ni förstår? Det känns BRA att jag KAN och att jag ORKAR.

Ikväll blir det innebandyträning efter jobb – i skrivande stund är vi 8 uppskrivna och blir vi i alla fall 6 så är det utmärkt. Ser fram emot att få spela lite, just nu är jag inne i att jag verkligen vill få träna kroppen klokt.

Vet inte om detta stämmer. Jag inbillar mig ju effekt efter typ andra passet, lol.

Det här med att skada sig lite

Foto: Mia Schlyter (2011)

Det gick inte så värst jättebra för mig på innebandyträningen igår. Jag for i golvet två gånger och skadade mig en del. Första gången krockade jag med en kollega och lyckades vrida upp min högerarm bakom ryggen och landa rakt på handflatan/handleden, samtidigt som jag slog i ländryggen och fick en smäll i ansiktet. Det svärrade i vänstra sidan av käken ett ganska bra tag, och jag fick ta på handledsskydden jag lyckligtvis hade i väskan för att klara av att greppa bandyklubban med högerhanden. Men jag är ju inte den som är den, så jag var strax ute på banan igen och röjde runt. Det dröjde väl inte mer än typ en halvtimme till innan jag gjorde vurpa nummer två och slog en volt över huvudet på en annan kollega och landade såpass illa på vänsterknät att jag fick något som kändes som en bula och knät svullnade upp till nästan dubbel storlek. Jag gick av planen och höll mig av tills det var färdigspelat, hade för ont för att kunna stödja klokt på knät. Ringde Martin för att informera honom att jag skulle bli lite sen hem iochmed att jag inte kunde cykla med knät i den situationen, och han erbjöd sig att komma med bilen och hämta mig. Gulle ♥

Lade ispåse på knäet och tog på Martins inrådan ett par anti-inflammatoriska tabletter när jag kom hem. Idag är knät i normal storlek och det gör inte alls lika ont som jag hade misstänkt. Jag haltar knappt när jag går, så det verkar som att Doktor Martin lyckades laga mitt knä där igår. Great success! Högra handen/handleden GÖR ont när jag aktiverar ”fel” muskler i den, men ja. Jag får ta det försiktigt idag och hoppas att det här inte känns alls på måndag när jag skall ut i skogen.

Sover ensam ikväll eftersom Martin just åkte hem, och imorgon efter jobb åker jag och Zzucken upp till Göteborg tillsammans. På lördag blir det familjemiddag! Alla tre syskon + mamma skall äta middag med våra respektive. Så mysigt \o/ Det är så länge sedan jag, Fredrik och Ricard träffades alla tre, så det ser jag verkligen fram emot! Tidigare på dagen skall jag och Martin hem till hans moster som fyller/har fyllt år och fira henne, vilket också skall bli väldigt trevligt :)

Idag skall jag packa samt spendera mina sista matpengar på ett par vantar jag behöver ha ute i skogen. Hejdå pengar, hejdå mat, hej och välkommen stressmagen. Hurra.

W2R2

\o/

Första vändorna var jag helt död. Benen brände, jag hade håll och jag ville bara stanna till och gå (men det gjorde jag såklart aldrig, man får inte ge sig). Näst sista rundan kände jag mig plötsligt nästan pigg istället. Sista rundan började jag springa fem sekunder innan det annonserades och slutade springa kanske 30 sekunder efter att jag ”borde” ha slutat. Sedan gick jag en stund och sedan sprang jag igen; allt som allt ungefär två minuters extra löpning. Förstår ni det? TVÅ MINUTER. För mig är det en livstid när det kommer till träning, för mig är TVÅ MINUTER FRIVILLIG LÖPNING utan att man blir andfådd eller får ont typ …himmelriket. Jag sprang för att jag kunde och för att jag orkade och förstår ni hur djävla bra jag känner mig just nu??

Onsdag. Bring it on!

Nu: Duscha och sedan lite välbehövlig (och välförtjänt!) vila på soffan.

Pink, fluffy and squeee!

Foto: Monica Hansson (2012)
Kolla hennes DeviantArt-galleri här.

Lite lugnare nu. Hungrig, frustrerad, men mer åt uppgiven-hållet än aggressiv-hållet. Skall strax gå ut och springa av mig lite ilska också, och sedan har jag ett par timmar kvar innan jag går från jobb (slutar lite tidigare idag iochmed besök från min mor) och då skall jag käka biff med bacon till lunch.

Vi kommer att lösa det med en ny cykel idag. Jag får helt enkelt bli superparanoid vad gäller cykeltjuvar och ha cykeln i lägenheten eller i källaren i fortsättningen. Under arbetstid får den stå på kontoret. Jag orkar verkligen inte bli av med en femte cykel, det är liksom inte gångbart för fem öre.

Ikväll kommer Martin (squeee!) och vi skall försöka få plats att äta på TGIF. De har en drink med sockervadd i (”Pink Punk Cosmo”) och jag är ärligt talat nyfiken på vad det kan vara för spännande. Den är ROSA och FLUFFIG och förmodligen lite SQUEEE också. Kanske. Kanske är en bra avlsutning på dagen istället för att sitta och sura över cykelförlusten? :P

Aja. Dagen blir bättre för varje timme som går.

*flås*

Alltså. Det har ju tyvärr inte hänt något med det här på två veckor, som ni kan se. Det är 13 dagar sedan jag sist var ute och sprang, och sedan kom en flytt ivägen. Men jag och Kriss kom just tillbaka till kontoret efter att ha sprungit w1r3 (Kriss ligger ju egentligen tusen steg före mig, men kom med som moralisk support \o/)

Jag flåsar som värsta telefonpervot, jag känner redan av ont i ländryggen och jag har lite kramp i magen, men det kanske tar sig, det här. Kollegorna peppar på irc och jag hoppas verkligen att jag om två veckor har mindre problem än jag har just nu. Jag är bra på att burst-peppa och bli jättesugen på att göra saker och fixa saker, och i början av typ all träning så går det ju snabbt framåt med snabba resultat. Sedan kommer platåerna. PLATÅERNA. Det är då man under en tid inte får bättre resultat, utan står stilla. Tar man sig förbi platån kommer en ny uppförsbacke och sedan är man …eh… klar? Kanske. Men ja.

Men ni vet ju hur jag är nu. Jag vill ju ha resultat NU. Gärna igår, liksom. Resultat om nio veckor känns just nu alldeles för avlägset, och jag är rädd att jag skall tappa peppen igen. OM jag inte har alldeles för mycket träningsvärk på fredag skall jag ta en runda till då. Försöka springa tre dagar i veckan kanske. måndag-onsdag-fredag. Det är ju upplagt för schema liksom. Helgen får man vila. Tror vi inte att det här kanske kan fungera?

Vi kan väl hoppas, tycker jag.

(bilden ovan visar vad som komma skall i w2, jag har dock just kört w1r3 som sagt var; springa 1 minut – gå i 1,5 minut och upprepa detta x8)

W1R2

Foto: Monica Hansson (2011)

Jag är ändå imponerad av mig själv. Jag kom nyss inför dörren efter att ha kört w1r2 (week 1, run 2) i min c25k-träning. Det var ungefär lika tungt som förra gången, ingen större skillnad faktiskt. Sist spöregnade det på mig, och idag hade jag träningsvärk. Jag ville ju inte egentligen, men jag satt vid datorn efter att jag ätit kvällsmat (en halv subwaymacka) och var så satans sötsugen att jag var tvungen att visa för mig själv att jag KAN stå emot sötsuget och att jag KAN trotsa träningsdjävulen. Lördag blir w1r3 enligt schema och jag vet faktiskt ärligt talat inte om jag kommer att klara det. Jag kommer då att ha TVÅ dagars träningsvärk i bagaget (när under träningsperioden slutar man ha träningsvärk??)

Men jag försöker. Jag tar det ett steg i taget och snart kanske jag mår bra i mig själv igen.

Det är fan dags att göra något åt detta nu

Jo, jag tänkte ju vänta med att börja med detta tills flytten var klar. För att kunna börja i lugn och ro och utan att det krockar med andra saker. Men vad fan hörni, när det har gått så långt att man mår illa när man ser sig själv i spegeln utan kläder och man inser att man börjar fundera på att svälta sig själv för att få bort allt överflödigt kroppsfett som sitter på så fel ställe och gäckar mig så kom jag fram till att nej, jag börjar NU. Innan det är för sent. Innan jag initierar självskadebeteende (svält) eller andra dumma idiotsaker.

Så jag sprang. Jag kom nyss inför dörren, jag har just stretchat lite och fått av mig blöta träningskläder – i retrospekt kanske inte den bästa tiden att börja träna, när det spöregnar ute? Vet ni hur mycket mer något så lätt som tunna djävla träningsbyxor blir av spöregn? Eller hur mycket svårare det är att lyfta fötterna när skorna väger ett halvkilo mer?

Jag tänker inte ljuga. Det var tungt som fan, det gjorde ont att andas och just nu känner jag att jag inte ens är svettig om pannan för det går upp i ångor direkt. Det droppar vatten från håret dock, så ryggen är just nu blöt. Och ja, det kommer att vara svårt som FAN att motivera mig själv till att göra detta en gång till på torsdag. Jag kanske till och med struntar i det. Inte för att jag vill vara tjock, utan för att jag är en dålig djävla latmask som hellre sitter inne och surar över hur tjock jag är istället för att orka göra något åt det. Men jag tänker ge allt jag har för att faktiskt hålla schemat på detta nu, och faktiskt komma ut på torsdag. Om jag så bara orkar springa hälften av rundorna (allt som allt 8 x 1 minut som skall springas just nu) så får det vara bra nog. Jag tänkte ge upp ikväll, när mobilen glatt deklarerar att ”du har sprungit runda två av åtta och har sex rundor kvar!” och jag redan var så trött att jag ville spy. Jag kommer inte att kunna röra mig imorgon – trots att jag har stretchat så kommer varenda muskel i kroppen att gråta.

Men vet ni vad. Jag tänker FÖRSÖKA. Jag vill inte titta på mig själv i en spegel och känna mig äcklad och förakta det jag ser. Jag vill kunna se på mig själv utan kläder och tänka att det ser helt okej ut.

Och kom inte och påstå att jag är smal eller whatever. Jag HAR gått upp i vikt igen, och jag tror (utan att våga ta reda på det på riktigt) att jag väger mer än någonsin. Visst, det är fortfarande ingen totalt ohälsosam vikt, men det sitter på fel ställe. Jag har inget emot att få lite bredare höfter och lite mer rumpa, men när allt sätter sig på magen på mig så kan INGEN påstå att det ser vackert och bra ut. Fuck that.

Jag bestämmer.

Nu kör vi, för helvete. Och jag tänker också säga såhär: Alla glada påhejningar och uppmuntringar HJÄLPER. Peppa mig, håll mig motiverad, hjälp mig ta mig igenom detta. Ensam är stark men om jag har er som knuffar mig framåt så kommer det att hjälpa. Faktiskt. ♥

____________________________
Edit: Länk till appen jag använder. Den är pedagogisk och lägger sig över t.ex. Spotify, vilket gör att man kan lyssna på musik samtidigt man springer och följer anvisningar. So far, so good :)