Lyssnar på Christmas Queens och fokuserar på allt som är bra. Som att det snart är jul, och som att jag nu har alla Martins julklappar på plats i min lägenhet, redo att slås in och läggas under granen som åker fram i helgen! :)
Wheeee~
Så. Vi kan ju konstatera att magvärken mest troligt är magkatarr. Vad roligt…
Sist jag hade magkatarr var för typ fem år sedan? Jag jobbade på Stream. Läget var skit. Jag mådde dåligt. Jag hade panikångest på helger för att det snart skulle bli måndag och ny arbetsvecka igen. Jag sov inte. Jag åt inte. Kroppen stängde ner. Jag gick upp i vikt och jag grät hela kvällarna. Jag klarade inte av något alls. Jag började ha vattenfast smink på jobbet för jag visste att jag skulle börja gråta förr eller senare under dagen. Vid ett tillfälle tog jag mig till akuten med en snäll kollega i släptåg eftersom min ena arm hade domnat bort och allt kändes väldigt konstigt. Hjärtat som slog som en djävla hammare. Gjorde en fullständig kontroll av kropp med blodprov och EKG och blodtryck och fan vet vad. Fick höra att jag var frisk som en nötkärna, blev rekommenderad att prata med psykolog. Fick en terapeut jag gick till en gång i veckan, väldigt bra människa. Blev till sist skickad till psykolog för medicinering och eventuell sjukskrivning, hon kallade mig ”en svag människa” men gav mig medicin. Två veckor in på medicinen löste sig arbetssituationen för mig. Jag slutade ta piller. Jag slutade gråta mig till uttröttad sömns om nätterna. Jag blev av med det mesta. Jag behöll magkatarren ett tag och låg tolerans mot stress en lång stund. Fortfarande.
Jag har varit stressad länge. Nu börjar min kropp säga ifrån. Jag säger till den att stå ut i tre veckor till, sedan har jag fyra veckors semester. Jag hoppas att den lyssnar på mig. Procera är INTE Stream, men jag är jag. Förstår ni hur jag menar? Den här gången är det inte företaget som gör fel. Det är jag som börjat må dåligt och sedan fallit in i ett destruktivt mönster. Jag har bättre förutsättningar att ta mig ur detta den här gången. Det kommer att lösa sig. Just nu har jag dock en mage som gör ont. Jag har haft svårt att äta den här veckan. Det kommer att vara svårt ett tag. Kanske inte alla måltider, men många. Det kommer att vara svårt att avgöra när magen gör ont för att den gör ont och när den gör ont för att den vill bli matad. Jag kommer antingen att gå upp i vikt eller ner i vikt eller ligga stabilt tills detta är över. Jag vet inte.
Jag har bättre support den här gången. Jag har Martin, först och främst. Och jag har en arbetsplats som bryr sig om mig. Det hade jag inte förra gången.
Men ja. Det är väldigt jobbigt, ändå. Det är frustrerande och dumt när ens kropp börjar motarbeta en. Jag vet ju att det är en varningssignal. Men står jag ut i tre veckor till så har jag min semester sedan. Då blir det solstolar och swimmingpooler och drinkar och fruktshakes och färsk mango och bacon till frukost och tuppfan i grannhuset och klappa hundar och shoppa och krama pappa och julmat och allt vad jag kan drömma om i tre veckor innan jag far hem till en veckas ledighet i Sverige. Andas i fyrkant. Försök hålla stressen borta. Motverka stresstriggers. Städa hemma. Ingen press på att träna. Försök äta tre mål mat om dagen. Försök att bara snacksa när det behövs. Det kommer att gå bra.
Min bror har varit på besök i helgen. Han kom i fredags eftermiddags och åkte iväg strax innan jag klev upp imorse. Vi har egentligen bara ätit onyttigheter och sett på film, men det blev även en promenad ut på stan en sväng, där jag införskaffade Fables #22 (SISTA FABLES!!) och Lucifer #5 (sista Lucifer-omnibusen) samt första boken i en ny serie som jag har läst skall vara bra. I lördags kväll gick vi till kyrkogården och satte två ljus i minneslunden för att fira Annas födelsedag. Mamma ringde när vi åt frukost i lördags och sade ”Sätt på TV:n – Kikki Danielsson är på TV!” och det är kul. Det är kul för att Anna hade någon form av komisk hang-up på Kikki och jag minns inte ens vad det egentligen gick ut på men mamma brukade skicka löpsedlar och tidningsurklipp till henne och allt var sådär roligt som det bara kan vara när Anna är inblandad. Och på Annas 36:e födelsedag sitter alltså Kikki Danielsson i TV och pratar om någon ny skiva hon skall släppa, tror jag det var.
Livet går vidare. Det är fullständigt omöjligt att se detta när man precis har förlorat någon, men – klyscha eller ej; Tiden läker alla sår. Jag saknar henne så in i helvete, men jag klarar av att tänka på henne och skratta och minnas och leva, och inte bara att gråta och sakna och sörja. Därmed inte sagt att jag någonsin vill gå igenom detta igen. De sista tio åren har varit förbannat jobbiga, och jag vill inte förlora någon mer nu. Det räcker. Även bortsett förlusten av min syster har det varit väldigt påfrestande år med mycket förändringar, och många av dem till det sämre. Många av dem till det bättre också. Det är de som ger en ork och får en att kämpa vidare.
Idag har jag min sista bokade körlektion. Jag är oerhört nervös och vet att jag måste vara avslappnad och ta det lugnt och inte bli stressad. Jag försöker köra ett mantra på att andas lugnt och liksom inte hetsa. Jag hoppas att jag är en filbunke när det är dags att köra i eftermiddag. Jag kan flyga, jag är inte rädd.
Jag är såklart stressad över teoriprovet på torsdag. Jag insåg när jag pluggade igår att jag är för sent ute. Jag skall plugga idag och imorgon och i övermorgon. Utnyttja alla stunder jag har till att sätta mig ner och läsa och göra prov och läsa mer och göra fler prov. Tugga tugga tugga tills det kanske sitter. Gå in på teoriprovet med inställningen att JAG KLARAR DETTA och OM jag inte klarar det, plugga MER och fucking ÄG det djävla provet omgång nummer 2. Självförtroende.
Äg det. Äg självförtroende och råg i ryggen och skinn på näsan och var en fucking drottning. Sluta intala migsjälv att jag kommer att misslyckas och att allt är dåligt och att jag är dålig. Det ger inget och leder ingenstans. Bara fucking ÄG.
Men ja. Måndag. Teori på torsdag, uppkörning på måndag. Tvättid på söndag. Tid för att andas och återhämta sig och för att lyckas intala mig att jag är en badass bitch from hell och att jag KAN det här. Ge mig mitt körkort. Jag skall visa att jag förtjänar detta.
Ha en bra dag ♥
Tiden flyger ju iväg. Tio år har gått, och jag förstår inte var de tog vägen. Det har hänt så mycket i mitt liv de här senaste tio åren, och det skär i mig att jag inte kan få berätta det för henne och dela det med henne. Jag pratade med hennes gravsten i torsdags när jag och mommo och Martin åkte ut på kyrkogården för att sätta blommor på hennes grav, och det hjälper lite – men det är ju inte i närheten av samma sak som att kunna lyfta luren, ringa henne och skratta tillsammans och sura tillsammans och bara få vara tillsammans.
En tredjedel av mitt liv har nu passerat utan min syster. Någonstans börjar det bli mer naturligt att inte ha henne där än tvärtom. Hur konstigt är inte det? När blev det plötsligt annat än förtvivlat och fruktansvärt och nattsvart att hon inte längre finns? Det är ju inte så enkelt, dock. Jag grät vid hennes grav i torsdags, för jag klarar fortfarande inte av att säga ”Jag saknar dig” utan att det sliter mig i stycken och genomsyrar mig med en enorm vilsenhet. Trots att jag har vant mig vid livet utan Anna tror jag aldrig någonsin att jag kommer att sluta sakna och älska och förtvivla och gå sönder emellanåt. Jag är väldigt glad och tacksam över de fina människor jag har omkring mig som finns där för mig när det sliter som värst och när allt bara är dyster skit. Martin som tyst håller om mig på kyrkogården för att han förstår att jag behöver närheten och ömheten men inte orden just då. Att jag bara behöver få känna att det är okej att jag gråter vid min systers grav tio år efter att hon dött. Han är så djävla bra, min Martin. Och det gör mig också så ledsen, för jag hade verkligen velat att han och Anna fått träffa varandra.
Men ja. Jag kommer att återkomma med någon form av referat från veckan som har gått imorgon eller så. Idag kommer jag att tända ett ljus och gräva fram gamla fotografier och sitta i en bubbla där jag kan få sörja och minnas.
Anna – jag slutar aldrig älska dig. Jag slutar aldrig sakna dig. Det kanske inte värker längre, men det betyder inte att jag har slutat bry mig. Att du försvann är fortfarande det värsta jag någonsin fått vara med om och jag vet inte hur vi lyckats ta oss tio år vidare utan dig. Jag antar att vi kommer att ta oss tio år till. Och tio år till. Och tio år till. Och jag lovar att jag kommer att gråta när jag skriver om dig om trettio år idag. Du saknas mig. Det finns fortfarande ett Anna-format hål i mitt hjärta som alltid kommer att eka tomt.
Sov gott, älskade syster. Jag saknar dig ♥
det här med att mitt hår alltså är för långt för att kunna ha i vanlig hästsvans när jag spelar innebandy nu alltså
Torsdag morgon och jag är dödstrött. Eller? Jag vet inte. Jag är trött och seg och har träningsvärk efter gårdagens innebandy, men trots detta vaknade jag innan klockan ringde imorse och kunde inte riktigt klara av att somna om. Känner mig lite lätt förrådd av kroppen som borde ha tagit tillfället i akt och vilat lite mer, möh. Så ja. Ge mig en timme så kommer jag att börja gäspa stort och ha ögonen fulla av sand och fantisera om min säng :P
AW igår, på Tröls. Jag och Lotta var på Tröls för något år sedan och efter att ha väntat i över 1,5 timme på mat så tackade vi för oss och gick. Gårdagen flöt på väldigt mycket smidigare – kanske för att vi hade förbeställt vad vi skulle äta, och kanske för att det bara var en oturlig kväll jag och Lotta var där. Jag har inget emot att ge ställen en andra chans, så det finns ju en risk att jag och Martin hamnar där vid tillfälle ;) Jag menar… de hade två A4 med IPA på sin ölmeny? Känns som att jag måste ta med mig min IPA-nörd dit då ;)
Videobloggaren jag följer på Youtube delade igår med sig av en video där hon pratar om hur dåligt hon mår som just flyttat ifrån sitt ex, efter att han gjort slut med henne osv. Jag drar en del paralleller till när jag själv flyttade ifrån mitt ex och hur det var precis tvärtom för mig. Lättnad, frihet, glädje. Äntligen få bo själv, slippa ha en expojkvän i sitt hem och slippa allt djävla drama det innebär att bo tillsammans med någon man inte längre har ett amoröst förhållande med. Tiden går så sjukt snabbt nu – i september är det alltså tre år sedan jag flyttade ifrån N och fick bygga upp ett eget liv, fyllt med nya vänner, trygghet, självständighet och världens bästa Krabbmeister. Jag och N har haft en hel del bra i våra dagar, men det tog ju slut. Det bra. Och förhållandet. Och även fast det kändes riktigt djävla jobbigt i början så visste jag ju innerst inne att det var bäst så – av flera anledningar. En gång i tiden var min framtidsdröm att få barn ihop med honom, idag kan jag inte ens sätta ord på hur lättad jag är över hans avighet mot att skaffa barn. Jag hade inte orkat med det liv det inneburit att ha delad vårdnad för en liten människa skapad av mig och honom. Nejtack.
Så ja, jag ville mest ta upp att det kan vara väldigt olika känslor involverade när man lämnar ett ex och tar sig vidare. Dessvärre förflöt ju väldigt mycket tid mellan vårt uppbrott och vår isärflyttning, och det är väl grund både för mitt dåvarande fruktansvärt dåliga mående och även till varför det var en så oerhörd lättnad att flytta därifrån och kunna inse att livet inte är slut, jag har så många vägar kvar att kunna ta och det finns ett ljus i slutet av tunneln.
Idag skiner solen! Fast samtidigt som jag skriver det så ser jag molnen börja dra ihop sig över himlen utanför kontoret. Blir det dåligt väder trots allt? Det var så fint att gå till jobbet i morgonsolen och få lapa lite solsken en stund. Det är så svårt att tro att det är sommar nu. Jag ber om ursäkt för mina ständiga tjat om vädret, haha, men det är liksom lite aktuellt just nu om vi säger så?
Just nu sitter jag mest och räknar timmar tills jag är framme i Göteborg hos min Knipsis imorgon. Sakn. Jag har med mig sex flaskor öl och tre burkar energidryck och en Regnig Dag-present och jag hoppas att han blir glad för alla grejer men det tror jag att han blir. Det är kul att kunna ge honom så presenter och roliga ölflaskor för jag vet att han uppskattar det. I gengäld ger han mig dödsgod mat och frukost på sängen och liksom bara finns där och är min. Jag har inte mått så bra ihop med en annan person någonsin tidigare. Vi är bra ihop :) <3
Idag efter jobbet åker jag till Göteborg, och sedan är jag inte hemma igen förrän någongång på måndag eftermiddag. Jag vet inte riktigt när jag kommer att ta mig tid till att blogga härnäst, men risken finns ju att det inte händer något här förrän nästa onsdag och att det då kommer att vara hårt fokus på ovanstående bild – eller, rättare sagt, RuPaul BOTS (Battle of the Seasons) som vi ju då alltså skall gå och se på på tisdag. HERREGUD MINDRE ÄN EN VECKA KVAR DIT!?!?!? Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer att stå och gömma mig längst bak och inte veta var jag skall ta vägen. Eller att jag kommer att gråta. Jag pratar med folk om detta och det är verkligen ytterst få som förstår grejen. Det handlar alltså om folk som jag ändå (endå) idoliserar och som jag inte trott att jag skall få se en enda av, och nu kommer 7 av dem till Köpenhamn och plötsligt har jag liksom chansen att få se t.ex. Bianca Del Rio och Jinkx Monsoon!? Det är så galet. Så djävla galet, och stort, och BRA. Wow.
Jag hade någon form av plan på att ta mig inom Systembolaget idag och plocka upp ett par öl jag ville ha med till Martin, men jag har tre stora väskor (pga flera dagar hemifrån + alla Martins födelsedagspresenter) så jag tror att jag bara helt enkelt tar mig raka vägen till bussen när jag lämnar kontoret sedan. Jag orkar helt enkelt inte släpa tre skitstora väskor inne på systemet när hälften av dem envisas med att glida av axlarna hela tiden. Hepp!
Gårdagen var en salig blandning av solsken och regn. Idag är det ljust ute och smyger sol bakom molnen, så jag tror att vi kan få en solig och trevlig dag idag. Jag hoppas det, i alla fall.
Det ger mig lite lätt panik att mamma kommer med mig hem på måndag eftersom lägenheten inte alls är i den skepnad jag hade velat ha den. Shape. Kan man säga skepnad på svenska, där? :D Form. Upplägg. Status. Det är stökigt och djävligt, med andra ord. Jag funderar på att plantera mamma på soffan och sedan försöka städa av medan jag socialiserar med henne. Jag har också en dröm om att gå ut och käka tillsammans på typ Årstiderna pga favoritrestaurang med gudomligt god mat. Liksom tackar inte nej till detta??
Men ja… Det löser sig. Allt löser sig alltid, förr eller senare.
Idag har jag med mig lunchlåda vilket med andra ord betyder att jag sitter här och längtar tills lunchen då jag får sätta tänderna i min lax och sparris. Nom nom.
Ni får ha en bra dag, en trevlig helg och en glad påsk! Jag kanske överraskar oss alla genom att slänga in något blogginlägg här tidigare än förutspått, men det får väl ses som ett påskägg helt enkelt och kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Tjohej.
Hon vill inte ha blommor, säger hon. Jag skickar blommor ändå. Till födelsedagar, advent, jul, påsk. Men inte i år, inte denna påsk. Jag har inte riktigt råd, försöker fortfarande stabilisera upp ekonomin så det får vara. Istället blir det ett litet carepackage med ett påskägg fyllt av Marianne, en bra deckare, en bit choklad, en trisslott och ett påskkort. Ha! Där fick du, du som inte vill ha blommor. Du slipper blommorna men får annat istället! Ha! HA!
Gnåh. Älskade mommo. Hon är så bra. Jag blir så glad av henne. I helgen ringde jag och då behövde hon hjälp med korsord igen. ”Finns det något som heter Sama Putra? En indisk bok?” öh nej, kama sutra. Varför har de frågor rörande en sexbok i korsord för pensionärer? Inte för att jag är ageist här, haha, men alltså. what.
Nåväl. Jag har ju tusen saker att fixa hemma innan jag går till jobbet på torsdag. Det är kort tid tills dess. Största problemet är diskberget jag har i köket. WHAT DO. Well, jag kom på en lösning; Jag får köra ett avsnitt Zombies, Run! ifall jag diskar samtidigt. Det är en bra morot. Jag gillar ZR!, och då har jag något som håller mig vid diskbänken i en halvtimme. Får jag bara undan disken så har jag inte så mycket kvar sedan; plocka i ordning i vardagsrummet, hallen och badrummet tar inte så fasligt lång tid, så det löser sig :)
Får jag bara ordning hemma så mår jag kanske lite bättre också, eller vad tror ni?
Men först: Fika med Lotta + skicka carepackage till mommo. Jag tänkte nog köra fikan som en tidig kvällsmat och helt enkelt käka en beständig macka eller något sådant istället för något fullt av socker och grädde. Man kan ju liksom vara nyttig ibland också :P
I övriga nyheter: Pollenallergi. Heja. Har knarkat nässpray. Får se ifall det hjälper. Allt kittlar och rinner. Woop. ._,