Kategoriarkiv: Personligt

Trettiofem

Publicerat av

anna_carina

 

Idag hade du blivit 35 år gammal. Jag undrar vem du hade varit? Hade du haft ett hus? Hade du haft BARN? Hade jag fått vara moster? Eller hade du bara varit världens bästa du?

Jag undrar så ofta över det. Hade du mått bättre idag om du hade levat?

Hur som haver: Grattis på födelsedagen älskade syster. Jag skall tänka på dig hela dagen. Ikväll går vi ut och äter för dig, jag och mamma.

20130719-161030.jpg

(herregud vad jag saknar dig Anna. jag kan inte ens beskriva i ord. det finns bara känslor och tomhet och en tärande känsla av förlust)

 

Och så är det Talk Like a Pirate Day och jag bryr mig för en gångs skull inte. Inga piratkläder. Ingen piratmusik (än, kanske sätter på min playlist senare). Det är bara en fredag, jag har ett hål i hjärtat och ont i ryggen.

Igår var inte den bästa av dagar och jag fick jobba över två timmar. På vägen hem tog jag en pizza och det var djävlarimig den bästa pizzan jag ätit på riktigt länge. Inte nyttigt för fem öre, men ibland måste man säga fuck nyttigt och köra på det där man vet att man kommer att må bäst av just nu.

Jag har kommit fram till att jag får börja gå runt med en skylt där det står BLINKERS MUTHAFUCKA när jag går till/från jobbet, för det är fan INGEN i den här djävla stan som förstår sig på det här med att signalera åt vilket håll man tänker ta vägen i en fyrvägskorsning, så plötsligt har man en bil som korsar ens väg trots att föraren på intet vis visat sitt intresse att köra åt det hållet. Om du inte blinkar förutsätter jag att du kommer att köra rakt fram. Varje gång det inte sker har jag stor lust att kasta en sten på din bil. FYI.

Jag lyssnar på julmusik för ibland är det det enda som hjälper. Jag känner mig låg, jag saknar Martin men jag ser fram emot eftermiddagen/kvällen när jag skall peppa inför morgondagens race tillsammans med mamma. Helgen ser ut att bli väldigt bra, och jag skall bara lyckas ta mig igenom arbetsdagen utan att falla i bitar. Jag har saker att roa mig med hela dagen, jag har bara ont och jag saknar.

Älsk. Sakn.

Vi jobbar på det

Publicerat av

DSC_0309

Jag var så SJUKT omotiverad att träna när jag kom hem från jobbet igår eftermiddag. Åt middag, fastnade vid datorn en sväng men sedan insåg jag att om jag inte tvingar mig själv till att komma igång med det igen så kommer jag att tappa suget och sluta helt igen. Jag gjorde mina armhävningar (15 + 10!) och sedan körde jag gårdagens Bikini Burn. Även om midjemåttet ännu inte säger någon större skillnad så märker jag i kroppen att jag blir bättre, smidigare, starkare. Efter att jag tränat så kändes det bra, så jag hoppas få igång lite mer pepp till idag. Dagens BB är armar, det är ju inte riktigt min bästa grej ;) …har ni gjort en sidplanka någongång? För det är SKITJOBBIGT. Eller den här grejen som heter tuck jump, så går ut på att hoppa rakt upp i luften och få upp knäna mot bröstkorgen. hurihelvete

Onsdagsmorgon, tvättid om en vecka, jag sitter och fryser och åt frukost för inte särskilt länge sedan. Solen skiner, jag blir så varm när jag går till jobbet på morgnarna och på fredag skulle min syster ha fyllt 35.

Vi är så gamla nu, allihop. Så vuxna.

På fredag kommer min mor och hennes pojkvän, på lördag springer vi Color Run i Lund och jag ser så djävla mycket fram emot det även fast jag verkligen tvivlar på att jag skulle klara av att springa 5k just nu. Men! Jag tänker inte gå in i detta med inställningen att det inte kommer att gå, utan istället övertyga mig själv om att visst fan kan jag springa 5k idag om jag sprang 10k för ett år sedan :)

Jag är så mycket bättre än jag tror. Jag tappar bort det ibland, men jag får försöka hålla fast vid det.

Nu skall jag jobba vidare. Krams.

Jag älskar dig

Publicerat av

 

Så idag är det då alltså två år sedan vi konstaterade att vi var kära i varandra och ville vara tillsammans. Tiden går fort när man har roligt, ne? ♥ Vi får fira på varsitt håll idag och så planerar vi att gå ut och äta gott på lördag istället. Det är så man får göra när man bor 30 mil ifrån varandra ;)

Utöver glädje över mina so far två år med Knipsmeister så känner jag mig lite nedslagen över att Robin Williams är död. Det dör kändisar och skådespelare varje dag, men jag är uppvuxen med Robin Williams filmer och det känns väldigt trist att han inte längre finns. Om ett par dagar så är det nog inget man tänker på längre, men idag är det lite tungt faktiskt. Sedan är jag ju överkänslig också så det spelar väl sin roll det med.

Jag vet förresten inte ifall jag har nämnt att jag, Martin och Alex åker till Schweiz i början av september..? Vi skall gå på flygshow och på Giger-muséet och titta på alperna och äta ost och dricka öl, typ. Långhelg, vi åker ner på fredagen och hem igen på måndagen. Semester beviljad, hotell och flyg bokat, biljetter till flygshowen – allt är klart. Det känns skönt! :) Eftersom jag var lite väl uppsluten i att förbereda inför lajvet så missade jag den här lilla grejen med att försöka ha semester tillsammans med Martin, så vi har inte varit lediga tillsammans något i sommar. Då får man ta alla små chanser man har att få vara fria tillsammans. Schweiz verkar väldigt vackert, så det skall bli kul att få muppa runt där med kameran också :)

Det blev inget gymmande igår, det blev däremot innebandy! Idag gick jag upp fem, fick reda på att Robin Williams hade dött och sedan gick jag ner på gymmet där jag efter 15 minuters cardio kämpade med vikter tills jag ville skrika rakt ut (more or less) och det är ju en bra grej. Mitt i allt upptäckte jag dock att det hade kommit in en tjej och ställt sig på ett löpband, haha. Tur att hon inte kom medan jag skrek och flåsade som mest över vikterna ;)

Nu skall jag komma igång med jobb. Ni får ha en bra dag!

HAPFF: Fadderbarn

Publicerat av

unnamed

På Filippinerna finns en nio år gammal flicka som drömmer om att bli doktor. Hon tillhör en fattig familj som dessvärre inte har råd att låta henne fortsätta skolan – en situation som upprepas för flickor och pojkar över hela landet. Istället plockas de ur skolan för att försöka jobba ihop pengar åt familjen, för att hjälpa sina syskon och föräldrar. För 200:- i månaden kan man hjälpa de här barnen.

Flickan som drömmer om att bli doktor, Jeanette, är numera mitt fadderbarn, och för priset av ett fredagsmys i månaden kan jag hjälpa henne att få stanna kvar i skolan och utbilda sig till sina drömmars yrke. Det är faktiskt SÅ enkelt att hjälpa de här barnen och familjerna.

Min far och hans hustru står bakom organisationen HAPFF – Help a Poor Filipino Family. Jag har skrivit om dem tidigare. Kan du avvara 200:- i månaden för att hjälpa en fattig flicka eller pojke att få en utbildning? Kontakta min far via deras facebooksida och lär dig hur DU kan hjälpa till, du också!

(det här skrivs inte för att guilta någon – om man inte känner att man vill eller kan avvara 200:- i månaden oavsett anledning så skall man inte känna sig dum för det. jag vill bara uppmärksamma på HAPFF och deras arbete och kanske förmedla NÅGON som vill och kan hjälpa till :)) 

Nio år senare

Publicerat av

DSC_0502_1

Det har gått nio år sedan du försvann. Det är en lång tid. Det är i stort sett en tredjedel av mitt liv. En så tokig tanke, det där. En tredjedel av mitt liv har jag levt utan dig.

Jag fick nog sagt det mesta jag ville säga dig när jag satt vid din grav häromdagen. Du vet vad jag känner och tänker och tycker. Jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa dig och prata, gräla, skratta, sura och bara få höra din glada röst. Jag önskar att jag kunde få höra dina evinnerligt dåliga skämt där du aldrig lyckades komma till poängen för att du varje gång bröt ihop i skrattspasmer åt något som ingen annan ens tyckte var kul. Jag saknar alla skämt om hur mycket du älskade majonnäs. Minns du den julen du kom hem och pappa hade tagit hem en tioliters majonnäshink på skämt? Jag tror att det var samma jul du lyckades lura mig att du hade klippt av dig allt hår, när du egentligen bara gömt det i din mössa. Ditt djävla troll :D

Vet du om att jag fortfarande är rädd för att det skall finnas indianer på indianberget, i kalkstensugnen? Jag vågar inte titta upp där än idag, du har ju sagt att de kommer att skalpera mig om jag gör det. Och jag saknar att sitta i ditt rum på kvällarna och titta på Grease och Dirty Dancing. Jag saknar till och med att promenera med dig till affären för att du behövde köpa cigg.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. Du saknas mig. Jag är inte helt utan dig, trots att du numera bara är 2/3 av vad jag har upplevt.

Jag ville bara säga det.

 

Jag postar det här idag. Imorgon skall jag tända ett ljus för Anna och sedan tänkte jag ha en fin dag med min pojkvän.

Reflektioner

Publicerat av

Kanske borde jag ha gjort något igår. När hans bil körde förbi en halvmeter framför mig på övergångsstället och han hänger ut genom fönstret och är så djävla nära intill med sitt obehagliga leende. När han sedan hängde ut genom fönstret i 30 meter innan han bryr sig om att titta framåt och köra vidare. Kanske jag skulle ha givit honom fingret då. Eller åtminstone gjort det när han körde förbi mig andra gången. Screen Shot 2014-06-05 at 09.59.01

Men jag var rädd. Vad gör jag om han blir arg, går ur bilen och attackerar mig? Skriker på hjälp? Vad gör jag om hjälpen inte kommer, om folk bara stirrar, rycker på axlarna och går vidare..?

Jag är inte en stor människa. Jag är tre äpplen hög och har just börjat bygga muskler efter år av extremt dålig mathållning. Jag kan kanske springa men jag hade fel slags skor på mig för att det skall vara en säker utväg.

Och jag känner mig så djävla svag för att jag ger honom makt över mig såhär, för att jag blev rädd och för att jag även idag fortsätter att må dåligt över det som hände. Att jag inte bara kan brush it off och gå vidare som att inget hänt. Jag känner mig som en svag människa för att jag plötsligt känner oro över att gå ensam utomhus.

Screen Shot 2014-06-05 at 10.02.05

Jag har fortfarande så djävla dålig känsla i magen. Nervös. Funderade på vägen till jobb imorse ifall jag kanske borde skaffa ett busskort så att jag kan åka hem från jobb på eftermiddagarna. Morgnarna har hittills varit lugna, det är nog bara en eller två gånger jag har blivit catcallad på väg till jobb. Det är på hemvägen de är vakna, idioterna.

Vi får se. Det känns väl bättre om någon dag när det är lite mer distans mellan nu och då. Jag brukar lyckas rycka upp mig ganska bra. Det känns bara som att det är ett problem som börjat eskalera mer och mer. Jag är bara rädd att det skall gå längre.

Det var allt, for now.

Efterdyningar

Publicerat av

duvor

Tack för allt stöd igår hörni. Det gör mig lite lättare till mods att ni bekräftar att det inte är mitt fel. Jag VILL inte att det skall vara mitt fel, det känns bara som att det blir enklare ifall jag spelar enligt deras regler och håller mig så oansenlig jag kan så jag kanske slipper all street harrassment. Händelsen igår var den värsta vad jag kan minnas, men annars blir jag catcallad på väg hem från jobbet på veckobasis. De tutar, hojtar, vinkar – eller säger till och med ”oh la la!” när de går förbi. Varför tror de att deras åsikt spelar någon som helst roll? Varför har de så sjukt konstig självbild så att de inbillar sig att deras hojtningar och oväsen och obehagliga flin skulle göra min värld till en bättre plats? Jag tror att det till stor del handlar om en uppvisning av makt. Jag vet inte riktigt hur jag kan formulera ett argument därkring dock, så jag lämnar det därhän.

Idag har jag på mig en hoodie och ett par jeans och sneakers. Håret är oborstat och smink har jag hållit till ett minimum. Jag har nervöst sett mig om på väg till jobbet och ser nog mest bara ut som en liten grå mus. Det får vara så idag. Imorgon kanske jag vågar vara en påfågel igen, men idag är jag en duva och håller mig i utkanten av universum.

Det blev ju såklart inget gymmande igår, jag ville inte. Jag mådde väldigt dåligt och satt och skakade ett tag, men jag hade Mia i telefon och gsson var helt okej med att ta en kvällspromenad med mig eftersom jag inte vågade gå ut ensam. Malmös studenter for förbi på flak och i bilar och tutade och visslade och var glada. Det var dock okej, de var ju inte ”ute” efter mig liksom. Stegräknaren stannade på runt 19k innan jag kom i säng.

Kom, när jag skulle ställa in morgonens alarm, på snilleblixten att jag kan ju gå upp lite tidigare och faktiskt gymma idag på morgonen istället. Det var en asbra idé och jag tog mig igenom W2R3 och körde 8 min på crosstrainern innan jag fick ge upp (herredjävlars var den kan dra slut på en snabbt, det tog mig flera minuter att återhämta mig innan världen slutade snurra och hjärtat slutade försöka fly kroppen) och sedan körde jag 10 lyft i shoulderpress innan jag gick hem och duschade. I retrospekt hade det dock varit en ÄNNU bättre idé ifall jag lagt fram träningskläder igår kväll istället för att behöva försöka rota fram dem vid kvart över fem imorse. Hepp.

Idag är det fredag-fast-torsdag och imorgon kommer Martin. Gudars skymning vad jag hade behövt honom hos mig igår när jag kom hem från jobbet. Få gömma mig i hans famn ett tag och veta att det faktiskt finns riktigt bra män i världen också. Jag VET att det finns mängder av bra män, det är liksom inte så. Men igår hade det varit extra bra att få en reminder på det. Det var en dålig dag, helt enkelt. Ni förstår ju varför.

Nu skall jag försöka jobba och försöka styra upp nästa veckas sommarfest. Vi får se vilket som går bäst.