Det har gått nio år sedan du försvann. Det är en lång tid. Det är i stort sett en tredjedel av mitt liv. En så tokig tanke, det där. En tredjedel av mitt liv har jag levt utan dig.

Jag fick nog sagt det mesta jag ville säga dig när jag satt vid din grav häromdagen. Du vet vad jag känner och tänker och tycker. Jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa dig och prata, gräla, skratta, sura och bara få höra din glada röst. Jag önskar att jag kunde få höra dina evinnerligt dåliga skämt där du aldrig lyckades komma till poängen för att du varje gång bröt ihop i skrattspasmer åt något som ingen annan ens tyckte var kul. Jag saknar alla skämt om hur mycket du älskade majonnäs. Minns du den julen du kom hem och pappa hade tagit hem en tioliters majonnäshink på skämt? Jag tror att det var samma jul du lyckades lura mig att du hade klippt av dig allt hår, när du egentligen bara gömt det i din mössa. Ditt djävla troll :D

Vet du om att jag fortfarande är rädd för att det skall finnas indianer på indianberget, i kalkstensugnen? Jag vågar inte titta upp där än idag, du har ju sagt att de kommer att skalpera mig om jag gör det. Och jag saknar att sitta i ditt rum på kvällarna och titta på Grease och Dirty Dancing. Jag saknar till och med att promenera med dig till affären för att du behövde köpa cigg.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. Du saknas mig. Jag är inte helt utan dig, trots att du numera bara är 2/3 av vad jag har upplevt.

Jag ville bara säga det.

Jag postar det här idag. Imorgon skall jag tända ett ljus för Anna och sedan tänkte jag ha en fin dag med min pojkvän.