Att försöka lära sig att kliva ut ur skuggan

Foto: Nathaniel Johansson (2011)

Foto: Nathaniel Johansson (2011)

Sitter och lyssnar på ABBA och redigerar lite huldrebilder jag inte visat upp tidigare, som den ovan. Jo hej, här står jag naken i solskenet mitt i en skog och myser. Som sagt, Otyg och så vidare… ;) Fast ja, jag HADE ju faktiskt trosor på mig :) Och svans!

Känner att jag har haft en väldigt social dag och det gör mig glad. Jag och ett par kollegor och en av kontorshundarna gick ut och promenerade i Pildammsparken i cirka ungefär 40 minuter. Så skönt! Underbart att prata av sig lite också, för den delen :) När man sitter med hörlurar på sig och stirrar på en skärm hela dagarna glömmer man ibland bort hur trevligt det är att socialisera också. Å andra sidan var vi ju faktiskt fem stycken lunchlådekollegor* idag (*folk som har med sig egen lunchlåda och INTE går ut på stan och äter som alla andra) och det var också trevligt, minsann! Bra där :)

Jag glömmer ibland bort hur trevligt det kan vara att ha folk omkring sig att prata med ibland. Min psykolog ville ju först sätta mig i ett fack där jag var helt ensamvarg och totalt ointresserad av social interaktion, men det är ju fel. Jag älskar att prata med andra – på mina villkor! Jag måste få lov att dra mig undan ibland också bara, och få sitta ensam med min musik och mina tankar.

Jag tror att många uppfattar mig som väldigt avvisande till en början, men jag ”lider” helt enkelt av en dålig kombination av att vara  väldigt blyg och att vara djävligt kass på att ta första steget. Istället kör jag på att stå tyst och knappt märkbar och hoppas att någon skall vilja börja prata med mig. Det går sisådär, jag utstrålar tydligen väldigt mycket ”låt mig vara!” så, ja. Men jag börjar bli bättre på det! :) Jag får väl skaffa något sådant där bra ice-breaker-samtalsämne att slänga i ansiktet på folk. ”Hej, jag är Zombie och en gång slog jag 223 i en serie i bowling, det är mitt rekord! Vem är du och vad har du gjort för ballt?”

…svart på vitt ser det så enkelt ut. Men vi jobbar mot det :) Bort med blyga timida lilla jag och fram för HÄR KOMMER JAG, se upp!

Det blir bättre :)

24

Foto: Nathaniel Johansson (2011)

En tanke;
Varje morgon när jag cyklar till jobbet så tittar jag alltid in genom mitt sovrumsfönster som jag cyklar förbi; samma när jag cyklar hem. Jag gör det av ren reflex och för att dubbelkolla att inga lampor står på, men samtidigt slås jag varje gång av tanken ”Tänk om det står någon/något där?!”.

Jag läser för mycket creepypasta för mitt eget bästa :P …men TÄNK OM!!!

Lyssnar på lite låtar jag förtärde när jag var sådär 16-17 år gammal. Nostalgin rusar som en puls genom kroppen och det känns bra, trots att skoltiden alltid bär med sig ett stygn av svårmod. Jag vill så gärna få krama om mitt yngre jag och säga att det blir bättre.

Jag har fortfarande svåra stunder. De blir färre, och jag försöker reda ut dem. Jag försöker väl inte längre fly, som jag tidigare gjort. En gång i tiden var min enda lösning att bara förtränga och mura in det som fick mig att må dåligt – nu försöker jag se något annat i det. Jag är inte bra på det, det skall gudarna veta. Men jag inbillar mig att det gör skillnad att jag FÖRSÖKER. Inte bara ger upp. Martin hjälper mig så mycket här, han ger mig styrka och visar ofta vägen. Älskade underbara ♥

Men ja. Nu skall vi inte bli tunga om hjärtat här bara för att jag råkade zappa till lite äldre låtar på Spotify. Och skoltiden bar ju ändå mycket BRA med sig också, även om det mest handlar om erfarenheter och ett sätt att se på omvärlden som kanske inte alla andra har. (naj, jag försöker inte säga att jag är alternativ och cool, jag menar mest att folk som hade andra förutsättningar i skolan har andra förutsättningar nu, på gott och ont)

I ALLA FALL. Om två timmar skall jag skutta mot buss och då även stanna inom och hämta ut en grej på vägen. Sedan blir det tre timmar lyxbuss och sedan blir det KRAMKALAS. Jag har en fin familj, en underbar pojkvän och vänner som jag älskar. Hej livet, du är bra ♥