Jag är tillbaka i verkligheten idag. Jag kan ju säga att det var nära att jag inte lyckades ta mig till kontoret – dels är det väldigt jobbigt att cykla när jag fortfarande återhämtar mig efter influensan, och dels så är det BISARRT DJÄVLA DÖDSJOBBIGT att då tvingas cykla i extrem motvind som ganska framgångsrikt förhindrar normal andning. Det är sådär så att man kommer farandes sådär ”Här kommer jag farandes!” och plötsligt så tappar man all luft samtidigt för att lungorna fylls med luft utifrån i en frekvens man inte alls var upplagd för. Argh! Så nu sitter jag här och flåsar och är väldigt glad över att jag i vanlig ordning är först på kontoret så att jag slipper låta som en gammal kaffebryggare inför kollegorna. För att citera Big Fish; Ge mig luft för fan, ge mig luft.
Jag vet inte hur jag sov i nättras. Ganska bra, tror jag. Jag vaknade till någongång under natten, suckade, vände på mig och somnade (nog) om ganska omedelbart. Sedan ringde klockan och då var jag väldigt kvick och lyckades fan stänga av den innan den ens fullgjort första pipet. Sedan kände jag mig som en riktig superhjälte men istället för att vara clever och gå upp dirrmode så rullade jag över på andra sidan sängen och pillade på mobilen i fem minuter istället. Hepp!
Idag har jag bästeklänningen på mig. Jag lägger kanske upp en bild senare, annars får ni föreställa er mig i typ femton olika blåa nyanser. I alla fall kände jag mig som en blå regnbåge när jag (försökte) cykla hit förut. Isblå kappa, turkosblå vantar, mörkblåa ben med vita prickar och därunder kappan en marinblåklänning, en blå/beige-randig kofta och gömt under allt har jag en mellanblå långärmad tröja för extra värme. Wat. Blått, alltså.
