…and then she grew tired, and almost fell asleep.

Nu skall jag sussa, för nu är jag trött. Tänkte glida upp runt tiosnåret imorgon och städa av lite här hemma, då kanske jag hittar min kamera också. Sedan skall jag försöka få tag på Simon och planera något inför teh saturday. Mrrr, Vogon.

Jag tänkte nog strunta i lösögonfransar, min outfit fungerar nog bra ändå fatktiskt :) (och jag kan inte alls stava till lösögonfransar idag, det blir lösognfransar varje gång. what’s up with that?)

Ina är tlöööööt. (för vi har inga långa ben) Min trötthet kan kännetecknas i att jag skriver om mig själv i tredje person, och omnämner mig själv med mitt barnsliga smeknamn. Well, anyhoooo, det är sovdags och jag vill läsa lite Dragonlance. OCH jag vill få bort laptopen från mig, den är varm som graven och mina lår smälter snart bort. Hela jag är ju en kokande kittel av värme just nu, ack och ve!

Dagens knäppa metaforer presenteras av Spöket på min Vind, i samarbete med Hungern i min Mage.

Och så var jag så där all dolled up, men till ingen nytta då jag inte kunde hitta kameran. Jag ville ju leka photo shoot och ta angsty goff pixx! Men icke, sa nicke. Så nu sitter jag i dockklänningen i sängen och tindrar med svartsminkade ögon och är sådär allmänt sexton år igen. Det roar mig. Jag roar mig. Jag har självdistans, och jag försöker utveckla den än mer. Jag kan skratta åt hur jag var för sex, fyra, tre år sedan, och det känns ändå bra. Och varför inte? Jag var ju ärketypen av helgongoffen. Jag hade långt svart hår, ständigt svart smink, bara svarta kläder, och jag kände mig sååååå darknäzz. Jag hade ju mina stenhårda metalkrav på hur min drömpojkvän skulle se ut, och det kändes viktigt att alltid hävda hur goffgoffgoff man var. Well… Jag har genom åren lärt mig att korthåriga killar är bättre än långhåriga. (jag menar, seriöst, försök själva ha sex med en snubbe vars hår ständigt hänger i ögonen på en) (i synnerhet om killen missat att tvätta det samma dag… eww.)

Å andra sidan har jag aldrig någonsin skurit mig med ett rakblad, lyssnat på HIM eller skrikit ”jag hatar dig” åt mina föräldrar. Däremot har jag bytt blandband med folk över internet, och proppat mina sextiominutersband fulla av musik jag tyckte speglade mig som hård och goffgoffgoff. Och så hade jag ju den ökända väskan, som jag skrivit en massa hårda bandnamn på. Betvivla dock ej – jag lyssnade de facto på alla de banden jag skrivit upp, och jag kände mig såååå tuff. …med den lilla nackdelen att alla som var hårda på riktigt garvade glatt åt mig och min väska. Nåväl. Man är bara sjutton en gång i livet!

Jag ångrar inget. Jag kan visserligen ibland känna mig lite pinsamt berörd av minnen av vad jag gjort under min gymnasietid, men varför ångra saker man aldrig kan göra ogjorda? Så jag ångrar banne mig inget! Jag levde som jag ville och var stolt while at it, så varför rynka så häftigt på näsan nu, fyra år senare? För att, lite fjantigt kan tyckas, citera Babsan: I am what I am, I am my own special creation.

Och idag då? Hej, jag är Carina, 22 på det 23:e, och numera tycker jag fortfarande att jag är ganska snygg. Idag är jag snygg i alla fall, och jag var snygg igår men snyggast i förrgår. Kanske är jag snygg imorgon också, det visar sig. Man har inte roligare än man gör sig, och man är inte snyggare än man inbillar sig. Och alltså kan jag med gott samvete sitta här i min säng, men gothsminkning á la värsta helgonbruttan, och ändå inte tycka att det är fel. För varför skall jag skämmas för att jag roas av att se ut som en vampyrwannabe någongång då och då? I do it for my own high pleasure, och saker som roar mig är onekligen bra för mig. Självdistans, mina kära små, självdistans.

Man bör eftersträva perfektion, men man skall aldrig vara perfekt. Absolut perfektion är så trist: Vem vill egentligen vara helt flawless? Aldrig kunna se snyggare ut, för man är redan på sin topp, alltid se likadan ut, dag ut och dag in? Bah, säger jag, och snyter mig! (eller något sådant, jag ville bara låta lite barsk ya know?)
Det är i sin strävan man föds och bidrar med något. Det är när du längtar efter att bli bättre som du faktiskt är det bästa du kan bli.

Nu försöker jag låtsas vara vis gammal kines igen. Men jag fyller ju faktiskt snart år, så jag FÅR lov att vara gammal och vis kines! Pilutta dig och så det så!

Carina, 16 år gammal. (dock inte en vis kines än)

Elenaria!! Det är den BLÅA! Den BLÅ! Fatta! Det är den blå och den svarta och brudarna :D

”A more recent performance of the now classical Dschinghis Khan anthem ”Moskau”.
It was recorded in Moscow in 2005, but with only four members of the original cast: the two girls, the guy in black who looked like the ”Knight Rider” hero, and our favourite Scary Bald Guy (who had actually been the first one to leave the band, due to back problems).
They were joined by three young lucky dancers-singers for this unforgetable performance.”

^{(fast inget slår ju det här)}

Ibland blir jag avundsjuk på alla anonymbloggare för den frihet de faktiskt har: Jag kan inte babbla på hur som helst om mitt sexliv, mina ragg, mina fantasier och whatnots. Visst, jag har inga problem med att diskutera sådana saker över msn/telefon/irl med mina vänner, men jag vet inte om det är information jag vill att alla skall ha tillgång till. Och jag vet inte om det är schysst att hänga ut folk jag har haft sex och liknande med, även fast jag då skulle göra det under kodnamn. …or is it? …nej.

En vacker dag kommer jag att vakna och verkligen speak up. Säga (skriva) precis vad som faller mig in, dela med mig av saker jag egentligen borde hålla för mig själv och sedan några dagar senare ångra mig. Jag har väldigt lätt för att råka öppna käften för stort och berätta saker som folk måhända har intresse av att höra, men som jag för bekvämlighetens skull borde hålla för mig själv. Man måste ju ha några hemligheter för att framstå som en spännande person, inte sant?

Vad gör då mig till en spännande person? Har jag något att säga i en konversation, eller blir det bara pladder om vädret och tv-program och vad jag tycker om hundar? Faktum är att jag faktiskt har en del roliga saker att berätta, tro det eller ej. Jag har inte samma förmåga att berätta en historia på ett fängslande sätt som min morbror, bror och far har. Jag är som min yngste bror: Kanske har vi roliga saker att säga, men vi är banne mig inte bra på att roa publiken och underhålla med vad vi har att säga. Snarare blir folk obekväma i närvaro av våra desperata försök att vara intressanta…

Jag tycker om sena diskussioner på msn med Smege. Jag roas av att snacka WoW med Caroline. Jag blir glad när Viktor kommer online och är social. Jag trivs med att skicka och ta emot eBaylänkar från Ida, jag kvittrar glatt när jag diskuterar Dschinghis Khan och goffnezz och pojkar med Amanda, och de dagar då Mjukis är social mot mig ler jag som en toka. Ibland dyker Piipi upp och fåglar sig, ibland får jag märkliga förslag från Grency och inte sällan vill Ricard ha ljudkonversationer med mig. Då och då har jag Greg på tråden och skrattar åt hans skumma försök att få mig att komma på besök. MSN – så mycket folk, så mycket tid, och ni är mina allihop!
…men samtidigt tappar jag mer och mer förmågan att socialisera IRL. Jag får svårare och svårare att interagera mot människor jag träffar på tåget, i skolan, på caféer och i butiker. I brist på smileys och i en akut närvaro av betraktande ögon blir jag nervös, pladdrar om allt och inget och sällan förstår folk ändå vad jag vill ha sagt iochmed min dialekt. …jag har aldrig varit bra på ögonkontakt.

När jag slutade jobba fanns inte längre möjligheten att dag ut och dag in träffa nya människor och samspråka med dem, men samtidigt öppnades en helt ny värld för mig, och plötsligt träffar jag dagligen folk i MIN ålder. I bowlinghallen låg medelåldern på typ femtio, nu har jag folk på mellan tjugo och trettio omkring mig!
Och jag är n00b.

Har något av allt det här med något av det andra att göra? Jag vet inte. Maybe it has, maybe it hasn’t. Jag försöker bara än en gång reda ut allt det som är jag och som jag är. Kanske vill jag göra det hela för lätt för mig? Jag försöker definiera min personlighet genom att svara på surveys, genom att skriva listor, genom att namndroppa musik och filmer, men jag tror att egentligen får varken ni eller jag en klarare bild av mig på grund av detta.

Får se ifall jag klurar mer ikväll. Jag känner mig inspirerad idag, märkligt nog, och det finns tusen av knappar att trycka på.

We can talk about her in detail if you like, but the gist is this. Sarah’s one of the ways I tried to forget you. I also tried booze and solitude.Nothing worked. How could it? So here it is, one last time and then I’ll leave you alone forever, if that’s what you decide. I love you, Snow, and have since the hour we first met. Hell, I wanted you even before then, since before we existed. As if every movement of every star and planet, every tick off creation’s clock occurred only so that we could someday find each other.

…and they say romance is dead?
Wheee, Bigby Wolf! <3

Två djävla sidor på mitt mynt, och jag hatar att jag står mitt på och dras åt båda håll. Jag vill och jag vill inte, och jag kan inte alls bestämma mig. Tvehågsenhet, ambivalens, jag blir galen. Samma sak jag alltid tjatar om, inget nytt på västkusten, men jag vill inte ha det så här ffs. Antingen säger vi hejdå, eller så säger vi hej, men att stå med ett ord på tungan och inte veta vilket det är gör mig helt snurrig. Och att prata om det tjänar inget till, för jag får aldrig raka svar – det är ju så sällan jag ens får svar.

Fast det är kanske oviktigt… Jag är oviktig för dig, och det är inte bara emo-jag som säger det. Herregud, jag har väl ögon och öron? Din tystnad är allt för talande och kanske är jag överdramatisk, men snart kommer jag fanimig att radera dig från mina listor – om så bara för att finna lite sinnesfrid i att slippa se dig online men avlägsen. Du är aldrig längre bort än då. Du är aldrig längre bort än du är just nu, och jag tycker om närhet, intimitet, relationer man kan ta på.

Så. Well. Det här är väl vändpunkten, krisen, RAGNARÖK. För snart tar jag mitt beslut, och då är det för sent. Du har din saying nu, och det vet du inte ens.

…jag vill bita tungan av dig.

Ooooh. Senaste Fables – helt sjukt bra! Lublublub, helt klart. Sött tecknat, bra story… Whee. I be happy now. (även fast det spöregnade på mig och jag fortfarande är helt frusen sedan jag gick till Preem) Hoppas att de släpper Fables 10 snart, jag vill inte sluta läsa NU.

Jag behöver städa här hemma, och jag behöver sy klart min headdress. (men i värsta fall går det nästan lika bra med en rosett i håret, om jag inte får tag på spets eller hinner sy klart den) Jag är dock som sagt ledig imorgon, så jag får städa då, och åka införbi Lund en snabbis för att köpa lösögonfransar och spets. …vilket innebär att jag har total frihet resten av eftermiddagen nu.

Jag funderar på att sova middag lite grann, men min dygnsrytm blir så skum då. Får se om jag hittar på något seriöst, eller om jag håller mig till att slösurfa och lyssna på musik.