Och så var jag så där all dolled up, men till ingen nytta då jag inte kunde hitta kameran. Jag ville ju leka photo shoot och ta angsty goff pixx! Men icke, sa nicke. Så nu sitter jag i dockklänningen i sängen och tindrar med svartsminkade ögon och är sådär allmänt sexton år igen. Det roar mig. Jag roar mig. Jag har självdistans, och jag försöker utveckla den än mer. Jag kan skratta åt hur jag var för sex, fyra, tre år sedan, och det känns ändå bra. Och varför inte? Jag var ju ärketypen av helgongoffen. Jag hade långt svart hår, ständigt svart smink, bara svarta kläder, och jag kände mig sååååå darknäzz. Jag hade ju mina stenhårda metalkrav på hur min drömpojkvän skulle se ut, och det kändes viktigt att alltid hävda hur goffgoffgoff man var. Well… Jag har genom åren lärt mig att korthåriga killar är bättre än långhåriga. (jag menar, seriöst, försök själva ha sex med en snubbe vars hår ständigt hänger i ögonen på en) (i synnerhet om killen missat att tvätta det samma dag… eww.)

Å andra sidan har jag aldrig någonsin skurit mig med ett rakblad, lyssnat på HIM eller skrikit ”jag hatar dig” åt mina föräldrar. Däremot har jag bytt blandband med folk över internet, och proppat mina sextiominutersband fulla av musik jag tyckte speglade mig som hård och goffgoffgoff. Och så hade jag ju den ökända väskan, som jag skrivit en massa hårda bandnamn på. Betvivla dock ej – jag lyssnade de facto på alla de banden jag skrivit upp, och jag kände mig såååå tuff. …med den lilla nackdelen att alla som var hårda på riktigt garvade glatt åt mig och min väska. Nåväl. Man är bara sjutton en gång i livet!

Jag ångrar inget. Jag kan visserligen ibland känna mig lite pinsamt berörd av minnen av vad jag gjort under min gymnasietid, men varför ångra saker man aldrig kan göra ogjorda? Så jag ångrar banne mig inget! Jag levde som jag ville och var stolt while at it, så varför rynka så häftigt på näsan nu, fyra år senare? För att, lite fjantigt kan tyckas, citera Babsan: I am what I am, I am my own special creation.

Och idag då? Hej, jag är Carina, 22 på det 23:e, och numera tycker jag fortfarande att jag är ganska snygg. Idag är jag snygg i alla fall, och jag var snygg igår men snyggast i förrgår. Kanske är jag snygg imorgon också, det visar sig. Man har inte roligare än man gör sig, och man är inte snyggare än man inbillar sig. Och alltså kan jag med gott samvete sitta här i min säng, men gothsminkning á la värsta helgonbruttan, och ändå inte tycka att det är fel. För varför skall jag skämmas för att jag roas av att se ut som en vampyrwannabe någongång då och då? I do it for my own high pleasure, och saker som roar mig är onekligen bra för mig. Självdistans, mina kära små, självdistans.

Man bör eftersträva perfektion, men man skall aldrig vara perfekt. Absolut perfektion är så trist: Vem vill egentligen vara helt flawless? Aldrig kunna se snyggare ut, för man är redan på sin topp, alltid se likadan ut, dag ut och dag in? Bah, säger jag, och snyter mig! (eller något sådant, jag ville bara låta lite barsk ya know?)
Det är i sin strävan man föds och bidrar med något. Det är när du längtar efter att bli bättre som du faktiskt är det bästa du kan bli.

Nu försöker jag låtsas vara vis gammal kines igen. Men jag fyller ju faktiskt snart år, så jag FÅR lov att vara gammal och vis kines! Pilutta dig och så det så!

Carina, 16 år gammal. (dock inte en vis kines än)