Två djävla sidor på mitt mynt, och jag hatar att jag står mitt på och dras åt båda håll. Jag vill och jag vill inte, och jag kan inte alls bestämma mig. Tvehågsenhet, ambivalens, jag blir galen. Samma sak jag alltid tjatar om, inget nytt på västkusten, men jag vill inte ha det så här ffs. Antingen säger vi hejdå, eller så säger vi hej, men att stå med ett ord på tungan och inte veta vilket det är gör mig helt snurrig. Och att prata om det tjänar inget till, för jag får aldrig raka svar – det är ju så sällan jag ens får svar.
Fast det är kanske oviktigt… Jag är oviktig för dig, och det är inte bara emo-jag som säger det. Herregud, jag har väl ögon och öron? Din tystnad är allt för talande och kanske är jag överdramatisk, men snart kommer jag fanimig att radera dig från mina listor – om så bara för att finna lite sinnesfrid i att slippa se dig online men avlägsen. Du är aldrig längre bort än då. Du är aldrig längre bort än du är just nu, och jag tycker om närhet, intimitet, relationer man kan ta på.
Så. Well. Det här är väl vändpunkten, krisen, RAGNARÖK. För snart tar jag mitt beslut, och då är det för sent. Du har din saying nu, och det vet du inte ens.
