Ibland blir jag avundsjuk på alla anonymbloggare för den frihet de faktiskt har: Jag kan inte babbla på hur som helst om mitt sexliv, mina ragg, mina fantasier och whatnots. Visst, jag har inga problem med att diskutera sådana saker över msn/telefon/irl med mina vänner, men jag vet inte om det är information jag vill att alla skall ha tillgång till. Och jag vet inte om det är schysst att hänga ut folk jag har haft sex och liknande med, även fast jag då skulle göra det under kodnamn. …or is it? …nej.

En vacker dag kommer jag att vakna och verkligen speak up. Säga (skriva) precis vad som faller mig in, dela med mig av saker jag egentligen borde hålla för mig själv och sedan några dagar senare ångra mig. Jag har väldigt lätt för att råka öppna käften för stort och berätta saker som folk måhända har intresse av att höra, men som jag för bekvämlighetens skull borde hålla för mig själv. Man måste ju ha några hemligheter för att framstå som en spännande person, inte sant?

Vad gör då mig till en spännande person? Har jag något att säga i en konversation, eller blir det bara pladder om vädret och tv-program och vad jag tycker om hundar? Faktum är att jag faktiskt har en del roliga saker att berätta, tro det eller ej. Jag har inte samma förmåga att berätta en historia på ett fängslande sätt som min morbror, bror och far har. Jag är som min yngste bror: Kanske har vi roliga saker att säga, men vi är banne mig inte bra på att roa publiken och underhålla med vad vi har att säga. Snarare blir folk obekväma i närvaro av våra desperata försök att vara intressanta…

Jag tycker om sena diskussioner på msn med Smege. Jag roas av att snacka WoW med Caroline. Jag blir glad när Viktor kommer online och är social. Jag trivs med att skicka och ta emot eBaylänkar från Ida, jag kvittrar glatt när jag diskuterar Dschinghis Khan och goffnezz och pojkar med Amanda, och de dagar då Mjukis är social mot mig ler jag som en toka. Ibland dyker Piipi upp och fåglar sig, ibland får jag märkliga förslag från Grency och inte sällan vill Ricard ha ljudkonversationer med mig. Då och då har jag Greg på tråden och skrattar åt hans skumma försök att få mig att komma på besök. MSN – så mycket folk, så mycket tid, och ni är mina allihop!
…men samtidigt tappar jag mer och mer förmågan att socialisera IRL. Jag får svårare och svårare att interagera mot människor jag träffar på tåget, i skolan, på caféer och i butiker. I brist på smileys och i en akut närvaro av betraktande ögon blir jag nervös, pladdrar om allt och inget och sällan förstår folk ändå vad jag vill ha sagt iochmed min dialekt. …jag har aldrig varit bra på ögonkontakt.

När jag slutade jobba fanns inte längre möjligheten att dag ut och dag in träffa nya människor och samspråka med dem, men samtidigt öppnades en helt ny värld för mig, och plötsligt träffar jag dagligen folk i MIN ålder. I bowlinghallen låg medelåldern på typ femtio, nu har jag folk på mellan tjugo och trettio omkring mig!
Och jag är n00b.

Har något av allt det här med något av det andra att göra? Jag vet inte. Maybe it has, maybe it hasn’t. Jag försöker bara än en gång reda ut allt det som är jag och som jag är. Kanske vill jag göra det hela för lätt för mig? Jag försöker definiera min personlighet genom att svara på surveys, genom att skriva listor, genom att namndroppa musik och filmer, men jag tror att egentligen får varken ni eller jag en klarare bild av mig på grund av detta.

Får se ifall jag klurar mer ikväll. Jag känner mig inspirerad idag, märkligt nog, och det finns tusen av knappar att trycka på.