Here Comes Honey Boo Boo

Om vi tvunget skall kritisera serien så är det inte familjen i sig som skall kritiseras. De är alla överviktiga, men de är lyckliga och fullständigt tillfreds med hur de lever. Folk vill gärna poke fun åt att de är typiska rednecks som leker i lera, deltar i beauty pageants och rapar och fiser i TV, men alltså… Mama June har lärt sina barn en hel del saker om självförtroende och att inte skämmas för den man är. Varför skall man? Så länge man är nöjd med sig själv spelar det ju ingen roll vad andra tycker.

honeybooboo

Alana, Honey Boo Boo i egen hög person, är en tjej med en djävla massa skinn på näsan och ett enormt självförtroende.

Inte en djävel kan sätta sig på den här tjejen!

Inte en djävel kan sätta sig på den här tjejen!

Alana är knubbig. Det vet hon. Men vet ni vad? Hon skäms inte för det, för det finns ingen skambeläggning av att vara överviktig i hennes värld. Hennes familj är överviktig men de är lyckliga ändå. Ja, de försöker äta nyttigt emellanåt – de har en önskan att vara nyttigare och hälsosammare. Det betyder inte att de skäms för vilka de är eller hur de ser ut. Ni förstår skillnaden där, va? De vill inte ändra sig själva för att de skäms, de är helt okej med sig själva. De vill bara vara nyttigare.

tumblr_n2spysif5h1rpx8h3o1_500

Och det är därför vi inte skall kritisera dem för vilka de är. Se ett avsnitt ifall ni inte har, och ni kommer att få se en familj som älskar varandra, sig själva och allt de är och gör. De ÄR skitiga rednecks som rullar runt i lera – och de är djävligt nöjda med det. De aspirerar inte till att vara något annat – och det är skitbra.

Also: De dömer ingen annan. Där många andra i USA är livrädda för att deras barn skall bli homosexuella (ve och fasa!) är Alana och hennes systrar openminded och har inga fördomar om homosexuella eller vill dem illa.

tumblr_n2ng1jKrr81tv8i7ko1_500

 

I can’t believe I’m going to admit this…. I hope it doesn’t mean I’ve gone over to the dark side or anything, but here goes:
I have developed a strange but genuine fondness for Alana. (Honey BooBoo). 
Last night as I watched the latest episode, I found myself smiling and even chuckling now and then at Alana’s antics and expressions. She is one goofy, but genuinely sweet kid.
They are, without a doubt, pretty g-damn REAL compared to sit-com versions of ”family” we see all the time.

There is real love between the sisters and the mom. Real love – even though that includes yelling and scuffling and getting mad at each other now and then. 
Yes, they range from thin to chubby to obese. 
Yes, they are sometimes crude or unsophisticated in their words and ways. 
Yes, they are poor enough to have a working railroad track about 15 ft from their back door. Yes they are proud to be American and proud to be ”rednecks”. They are who they are and that’s R.E.A.L. 
Yes, in a way they are being exploited for their entertainment value by TLC… no doubt.
Yes, you can laugh along WITH them, or you can smugly laugh AT them. But if you are laughing AT them, well, that says more about you than it does about them, now doesn’t it?

 

Källa

Se till att titta på lite Honey Boo Boo nu :)

och jag hoppas att jag får vakna på samma sätt imorgon också

En blåsig måndagsmorgon. Balkongdörrarna stod på glänt över natten för att släppa in lite frisk luft och detta resulterade i att jag vaknade och snabbt blev nedkyld. Lyckligtvis så hade jag en varm manskropp bredvid mig och jag ställde fram larmet 25 minuter för att få ligga på hans bröst och slumra en liten stund till. Så trots frusen så kan jag nog anse att detta var en väldigt bra morgon. Vill ha det så oftare, kunna ligga tätt intill och trivs och vara trygg. Fina ♥

Och igår gjorde vi pizza hemma och det blev väl inte så bra som förväntat. Bristen på en kavel försvårade processen men Martin kom på att man kunde använda en vinflaska för att kavla ut degen och det fungerade ju! Dock tyckte min handled inte alls att det var en bra idé att knåda deg och jag har ont än idag efter gårdagens knappa besvärligheter med att göra deg. Djävla dumma handled så trött jag blir.

I vanlig ordning släpper jag ju allt vad bloggande heter när jag är med honom på helgerna. I stället har vi varit på klubb (vanGuardia, i fredags), haft middag med vänner (Lotta och Tobbe, i lördags) och spenderat först en halvtimme tur och retur till IKEA för ett väldigt snabbt införskaffande av tunnare täcke + kuddfodral och sedan resten av dagen på soffan där kroppen har försökt återhämta sig efter två kvällar med vin. Detta gjordes i sällskap av en tv som visade sista avsnitten av Here Comes Honey Boo Boo (S1), ett par avsnitt Toddlers and Tiaras (för skandalvärdet) och Extreme Couponers (där man satt med hakan i golvet och inte visste var man skulle ta vägen, helt galet det där)

Och om en vecka så sitter jag vid den här tiden ute i vildmarken och känner att jag vill ha kött och fryser. Typ så.