Jag flyttar om fyra dagar och har i stort sett en hel lägenhet att packa ner. Detta i kombination med att jag sovit knappt en timme i nättras gör att jag har valt att (igen) skjuta på W4R3, tills imorgon. Jag hatar det, jag HATAR det, men jag MÅSTE få klart all packning innan torsdag eftermiddag så jag har inte stort val just nu. Fan också.

OM jag har hunnit packa tillräckligt mycket innan 19:00 så skall jag ge mig ut och springa, men jag räknar inte med det. Det är för djäkla mycket att göra.

Så från och med nu är planen för veckan såhär:

• Måndag: Packa
• Tisdag: W4R3
• Onsdag: Innebandy
• Torsdag: W5R1 inklusive lång djävla promenad till Arlöv (buss hem, beroende på hur mycket packning jag har kvar att fixa)
• Fredag: Flytta

Kalla det ursäkter eller kalla det ett vuxet beslut beroende på situationen

Planen för idag var ju som bekant att jag skulle köra W4R3, men jag har bestämt mig för att skjuta på det tills morgondagen och istället lyssna på min kropp som just nu skriker att den måste få vila idag. Alltså blir det lite datorspel och ta det lugnt hemma ikväll istället.

Jag har blivit en steg-junkie. I början var jag nöjd över mina 15k steg om dagen, det var mitt mål och jag var glad varje gång jag nådde det. Nu börjar 20k kännas för lite, jag vill upp över 25-30k för att känna mig nöjd med mig själv när jag går till sängs, och det är dåligt på väldigt många sätt. Det tvingar mig att utsätta kroppen för mer press än den borde utsättas för, det stressar upp mig när jag bara orkat/hunnit gå 16-17k steg på en dag och det får mig att känna mig dålig över mitt resultat. Jag måste lyckas ta mig ur det tankesättet. Just nu är mitt team i klar ledning i vår stegtävling på jobb, och det ser ut som att vi utan problem kommer att vinna. Mitt löfte till MIG SJÄLV är att skita i tävlingen nästa månad och istället göra vad jag hinner och orkar. Jag är på 15k steg om dagen fortfarande TRE gånger bättre än vad jag var för två månader sedan, så jag vet inte varför jag tvingar mig själv till ytterligheter där. Det är en ond cirkel, och kroppen hinner inte återhämta sig eller stärkas mellan varven.

Juni blir alltså en lugn månad, på stegfronten. Jag tänker fortfarande springa och jag skall se ifall jag kan komma igång med lite core-träning på gym, men jag tänker INTE hetsa för att ta över 20k steg om dagen. 15k ÄR good enough.

Jag vet inte ifall jag skall posta när jag har negativa tankar angående träningen och min progress, eller ifall jag skall hålla den här bloggen enbart glad och pepp och wheee~

Det känns inte helt ärligt att undvika att posta saker som tynger mig eller får mig att tvivla, men jag gillar ändå att detta är en portal för ren träningsglädje och awesomeness. Vad tycker ni? Är det dåligt om jag postar när jag, som idag, känner stort tvivel och MEH! över hela grejen?

Här nedan kommer det att följa lite gnäll. Orkar ni inte med att läsa det eller tycker att det känns onödigt – sluta läsa efter detta stycke! Tro dock inte för fem öre att jag tänker ge upp! Jag får väl använda detta som mer DJÄVLAR ANAMMA att elda på peppen med, så. Det är inte all bad, det skall ni inte tro :)

Right. Idag. Magen är svullen och känns ENORM. Vill inte ens kolla med måttbandet, men det känns som att jag är större än jag var innan jag började träna. Jag känner mig tjock, helt enkelt. Svullen, uppsvälld och knubbig, och lite grann känner jag att ”what’s the use” i att träna om jag inte blir supersmal och vältränad och stark och bäst?

Jag VET att det är en utdragen process, jag VET att om jag bara fortsätter som jag gör just nu och trappar upp det lite så kommer det helt plötsligt bara att säga *ABRAKADABRA* och sedan sitter jag där och undrar var denna superballa kropp kom ifrån.

Men idag… idag är ingen bra dag. Jag känner mig mest nedstämd och ful. Jag kollar i spegeln och förstår inte varifrån den gigantiska magen kom. Vad fan, liksom?

Förmodligen har jag ätit för mycket och/eller fel. Jag ville bara lyxa till det lite, jag var så sugen. Förmodligen har svullnaden försvunnit redan imorgon. Inget mer med det. Men just nu vill jag bara gråta och slita mitt hår. Det är SVÅRT att vara 120% pepp och hela tiden hålla peppen på topp. Ibland dalar det och då behöver jag få utlopp för det också.

Jag har ju tidigare skrivit om opepp på bloggen och hur jag har tacklat opeppen genom att göra småsaker för mig själv (ny playlist, och så vidare) och hur detta har löst problemet. Just nu är det ju dock inte opepp som är problemet, utan mest en enorm brist på bevis på framsteg. Jag VET att jag är så mycket bättre idag (ja, även idag!) än vad jag var för mindre än två månader sedan och jag borde inte hata på mig själv för EN KVÄLLS missnöje. Men… Äh. Ni vet. Ibland orkar man inte riktigt hålla humöret på topp och då är det lätt att hitta fel.

Jag behövde bara få gnälla av mig lite. På söndag är det W4R3 och då DJÄVLAR skall jag ge det allt jag har! (och då kommer mest troligt magklumpen att ha gått ner till sitt nya, normala stadie igen och denna bloggpost kommer att vara bortglömd)

FÖRRESTEN, ifall ni fortfarande läser:
TACK för alla fina kommentarer och mail ni skickar, här på bloggen och på Facebook! Det gör mig JÄTTEGLAD när ni hejar på mig och när ni själva känner er inspirerade – av mig! Det hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig. NI ger mig ork att fortsätta, tro mig! ♥ Tack tack tack!