Kategoriarkiv: Personligt

men alltså hörni, JULEN!?

Publicerat av

Liten Carina, tandlös Anna

Det finns ju en del små julminnen som bitit sig fast. Det finns väl MÅNGA minnen som biter sig fast, men julminnena är ju liksom ett snäpp bättre, typ. En lista, för mitt eget höga nöjes skull, och i ingen kronologisk ordning:

  • När Anna kom hem från fastlandet och hade mössa på sig och lyckades lura mig att hon frös om huvudet för att hon snaggat av sig allt hår.
  • …när pappa tagit hem en 10-litershink med majonnäs som tog upp halva djävla kylen för att Anna älskade majonnäs och han ville skämta med henne. Good times :D
  • När Anna hade med sig sin knepige grekiske pojkvän hon träffade när vi var på Kreta typ fyra månader tidigare och hon och jag lämnade honom kvar hemma med familjen och bylsade iväg i snön för att gå upp till Öster och köpa cigaretter åt henne och godis åt mig. Jag vet inte varför vi inte gick till Kometen som låg ett stenkast hemifrån, men det var en fin promenad. Jag kommer ihåg att det var kallt, att vi skrattade och att jag åt en ask med violgodis.
  • Våra olika hörnor i gillestugan där vi hoardade våra julklappar innan utdelningen var avslutad och det var dags att öppna. FRENZY!
  • Att vi alltid slogs om vem som skulle få sitta bredvid mommo <3
  • Dagen innan jul när vi först pyntade moffas gran, sedan mommos gran, sedan våran gran. Mycket fika, mycket värme och kärlek, och kvällen som alltid mynnade ut i knäcktillredning för mamma och Beatrice Potter för mig.
  • ÄNGLAGÅRD
  • När mommo sov kvar på jul och låg i min säng och jag på en madrass på golvet.
  • Hur hela familjen packade in sig i 1-2 bilar efter frukosten på julafton för att åka till kyrkogården och tända ljus hos våra saknade. Det här är varför jag emellanåt får julmyskänslor av att promenera på kyrkogården före jobb.
  • Smusslet med papper och tejp och presenter. Hur mamma alltid fick vara ifred i köket eller storrummet när hon slog in våra paket för vi ville ju inte veta i förväg, men hur vi ändå alltid klämde och skakade på vissa paket lite extra när vi fick hjälpa till att lägga dem under granen :3
  • Rastlösheten när vi efter lunch väntade på att Kalle skulle börja.
  • Att vi varenda djävla år skulle göra en massa marsipan vilket alltid gick till såhär:
    Anna, Fredrik och Ricard övergav mig vid bordet för jag var för snäll för att överge och jag stod till slut ensam och ba FUCK IT och rullade all marsipan till små bollar, trots att de första kreationerna var innovativa och noggrannt gjorda tomtar, grisar och julgranar. Att INGEN FUCKING ÅT MARSIPAN på julafton, trots att de tog upp en avsevärt stor del av godisbrickan mamma alltid ställde fram åt oss. VARFÖR GJORDE VI MARSIPAN INGEN VILLE VARKEN GÖRA ELLER ÄTA SKITEN lol <3

Vad mycker jag tycker om julen! Vad mycket jag saknar när vi var en hel familj som firade tillsammans på det viset. Jag och Martin bygger vår egna familj och våra egna traditioner, dock, och jag ser fram emot när vi väl får in barn i bilden. For now skämmer vi bort mina brorsöner, yikes vilken hög med presenter vi råkade få ihop till dem… :o

13

Publicerat av

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

Ohanterligt

Publicerat av

Nu när julmusikssäsongen kommer igång på riktigt så uppstår samma gamla problem, som alltid: Den där låten jag älskar men som jag också anknutit till min syster = blir ledsen varje gång jag hör den. Ibland krävs det att jag lyssnar på den om och om igen, för att ta udden av den. Det hjälper, men tydligen bara per säsong. Nu, ett år senare, lyssnar jag och blir direkt tårögd och känner snörpet i hjärtat. Det är inte rimligt!

När slutar man sörja? Jag antar aldrig. Hon kommer ju att saknas mig resten av livet. Det går inte en dag utan att hon susar förbi i mina tankar, om än så bara i någon millisekund. Jag bara …jag vet inte. Jag bara önskar att jag kunde lyfta luren och ringa henne och säga ”du kan aldrig ANA vad som hänt nu!” och liksom sådär systerskvallra kvittrigt i telefon en stund. Jag älskar mina bröder, men ibland behöver jag min syster.

Det är tungt. Det är alltid tyngre kring jul, det vet jag ju. Eller ja, det börjar med hennes dödsdag i juli och går vidare till hennes födelsedag i september, och när man tror att det är över för i år drabbar julen med alla känslor, varje gång. Jag borde ha lärt mig nu. Det har gått 12 år. Det är inte nytt längre. Det BORDE inte göra så ont längre!

Jag HATAR att jag har tappat bort hennes röst, dock. Den får jag aldrig tillbaka. Den finns inte inspelad någonstans. Den finns kanske kvar hos de andra, men hos mig har den gått förlorad. Och det skaver och skadar, det med. Jag önskar att jag åtminstone kunde finna tröst i ljudet av hennes skratt. Jag har breven, dock. Jag har breven hon skrev och jag kanske inte klarar av att läsa dem, men de finns ändå där OM jag vill. Jag är ledsen att jag inte orkar läsa dina brev, Anna. Det gör bara för ont.

Jag är ledsen för så väldigt många saker i allt detta. Ni som har fått lyssna på mig IRL efter ett par glas vin vet en stor källa till alla dessa känslor, och min oförmåga att hantera. Min ständigt gnagande känsla av otillräcklighet, min önskan att ha kunnat ändra, rädda. Det går inte över, det heller. Jag önskar att det gjorde det.

Jag har ju absolut nått ett stadie där det går att prata om henne och saker hon gjort och sagt och kunna skratta åt det. Bra stunder, ni vet. Sådant som läker och för oss samman. De sticker alltid ut mer än de mörka sidorna, men någonstans så gnager det ju, det också.

Fan Anna. Jag kan fortfarande inte hantera att jag inte längre har dig kvar. Jag hoppas att du in i det sista förstod hur älskad och uppskattad och underbar du är. Att du skulle komma att bli saknad när du väl försvann. Jag tror inte att jag är den enda som går under av det här, så ofta.

Jag hade bara så väldigt gärna velat få lägga en klapp till dig under granen. Något som fått dig att skratta och bli glad. Men det går inte. Jag får tända ett ljus istället, och försöka hålla humöret uppe när den där låten spelar.

Jag vet inte ens om det är en välsignelse eller förbannelse att ha dig så hårt inrotad i den här låten. Den påminner om dig, och det är ju både på gott och ont, ändå.

Jag saknar dig.

En födelsedag: 38

Publicerat av

Det är så kort tid mellan dödsdagen och födelsedagen, så man hinner inte riktigt komma till nya insikter. Det finns inte så mycket jag kan tillägga just nu känner jag.

Idag hade varit din 38-årsdag. Jag önskar att du hade varit här och firat den med oss. Jag önskar att vi hade ätit tårta och snackat skit och garvat åt dina dåliga skämt och haft en riktigt bra dag ihop. Det hade varit fint.

Du är oändligt saknad. Mitt hjärta spiller fortfarande över av kärlek till dig. Du är och har alltid varit en förebild, min älskade syster, vår stolta pionjär och en av de få som någonsin skulle kunna förstå mig fullt ut. Jag tänder ett ljus för dig idag, och tänker på dig. Som vanligt undviker jag att läsa dina brev, för sistgång jag försökte bröt jag ihop fullständigt. Det är lättare att stå ut med saknaden när jag inte har din röst i huvudet.

Älskade Anna. Grattis på födelsedagen ♥

För 10 år sedan

Publicerat av

Sorterar gamla blogginlägg mellan varven. Och då menar jag GAMLA. Inlägg från 2007. Ögnar igenom den lite här och var, och drabbas väl av en hel del olika insikter. Saknar mitt gamla jag, saknar INTE mitt gamla jag, saknar när livet låg som ett äventyr framför mina fötter men saknar inte otrygghet och brist på pengar, energi och stabilitet. Hade aldrig velat byta. Kanske räcker det ändå att jag en gång i tiden var det där vilda, galna och dryga och idag är detta lugna, balanserade och trevliga? (jag är fortfarande dryg – no worries!)

Så många andra vänner jag hade då! En del finns kvar. En del har bytts ut, sådär som sker när man lever på varsitt håll med egna intressen och man plötsligt utan att man knappt märker det växer isär. Saknad över det vi HADE men ingen direkt vilja att återknyta idag, för vi är för olika. En del försök har gjorts tidigare och jag tror stenhårt att det var meningen att vi inte längre skulle vara ett ”vi”. Någonstans blir de flesta ”vi” ett ”var och en” och det är oftast bäst så.

Jag är också lite störd över att cirka ALLA rubriker på mina gamla inlägg är låttexter. Det känns så sjukt fånigt såhär i efterhand? Jag brukade även feta alla namn, både på personer och platser och böcker. Ni ser ju själva hur dumt det ser ut?? :D

Ibland kan jag önska att jag var 23 igen. Sedan råkar jag läsa min gamla blogg och så försvinner den önskan direkt, haha. Vilken ångest allt var, ändå. Jag menar – visst, livet idag är också en ångest. Det är mycket dumheter, saker att reda ut, strul och osäkerheter, men det är också tusen gånger tryggare, stabilare och bättre. Jag har pengar, jag har bättre vänner, jag har det jag behöver. Jag har både mer och mindre kontakt med min familj, men sådant händer också. Jag vet också att de FINNS där, och när vi väl ses är allt så himla fint.

Det var väldigt mycket tramsinlägg förr i tiden. Men jag bloggade på blogg.se och det kändes inte som en särskilt seriös plats, så det var okej att tramsa. Varje post hamnade ju också på startsidan en kort stund och drog in nya läsare. En del stannade. En del hälsade. En del blev vänner. En del finns kvar än idag <3 Idag postas ju allt till sociala medier och jag vill ju inte spamma sönder er :D

17 inlägg om dagen ÄR mycket, i synnerhet när det plötsligt spottas ut tre inlägg på en timme, eller två inlägg med fem minuter emellan. Jag försöker fokusera på ett eller KANSKE två inlägg om dagen nuförtiden (tre igår dock, lol!) (KANSKE tre idag ifall jag får för mig att blogga efter kvällens löppass ;)) och det känns mer lagom. En gång i tiden var jag avhängig av bloggen för det sociala utbytet; idag har jag twitter, tumblr, instagram, facebook och fan vet vad. Vi kommunicerar inte längre via bloggkommentarerna :D

Bara en reflektion. Jag är glad att jag har bloggat i över 10 år. Det finns många minnen bland allt detta trams och excessive postande. Jag vill fortsätta att ha dem kvar. Och vissa inlägg får mig att skratta rakt ut – andra ger mig en liten klump av oro i magen. Det är så det skall vara. Balans.

Men språket ändras ju, det gör det. Jag skriver inte alls på samma sätt idag som för 10 år sedan – fan, jag kan tycka att jag skrev helt annorlunda bara för ett år sedan?! Det är inte nödvändigtvis en bra grej – ibland tycker jag att jag tappar en del av det språkbruk som var ”jag”. Å andra sidan är det ju också en utveckling och en produkt av sin tid. Jag är väl olika personer beroende på när, var och hur jag är. Kanske.

MEN MEN. Jag skall sluta pladdra nu (och återgå till att fixa inlägg mellan varven jobbet tillåter)

Då, fast också nu:

Publicerat av

De här bilderna är ett par år gamla, men både före- och efterbilderna stämmer ganska bra överrens med var jag är i livet just nu. Jag såg ut ungefär sådär, och jag ser ut nästan sådär. Eftersom jag inte har bemödat mig med fotografier den här omgången så kan jag lika gärna dela dessa lite äldre när de ändå är såpass lika.

För framtida mig när jag undrar varför jag inte längre ser ut som till höger och vill återgå till det: Minst 15 000 steg om dagen. Spring ett par gånger i veckan. Ha koll på vad du äter – undvik socker, undvik alkohol. Ha tålamod.

Men jag saknar vin. HERREGUD vad jag saknar vin haha! Det är gott :D Det blir vin i framtiden, bara inte just nu. Jag hade absolut kunna köpa en flaska imorgon och dricka lite både fredag och lördag, men det ger egentligen inget. Det finns andra saker som smakar bra som INTE gör en plufsig och slö. Vatten, t.ex. Folk tror mig aldrig när jag säger att jag älskar att dricka vatten. Jag tycker att vatten är jättegott! Kallt och friskt och underbart. Jag har ofta två petflaskor med vatten i kylen så att jag alltid har tillgång till riktigt kallt vatten. Gott till mat, gott när man bara är törstig, gott när man sprungit.

På flyget till Filippinerna blir det nog lite vin, kanske. Eller ett glas när vi kommer fram. Eller så har jag tappat sugen och så blir det ingen alkohol alls. Vi får se.

Men jag fortsätter att jobba. Jag märker redan skillnad i måendet. Det hjälper mig att hantera stress och en stor del av depressionssymtomen som börjar spöka igen. Idag skall jag promenera och jag har hittat två nya poddcasts jag skall spana in under tiden. Det kan man ju inte annat än se fram emot? :)

DISCLAIMER är ju också att alla mina tankar om kroppens vara och ickevara och vad man bör och inte bör äta och dricka och så vidare är 100% PERSONLIGT och inget jag ens i närheten av applicerar på andra. Ät och drick vad ni vill! Rör er om ni vill! Jag har ingen värdering över huvud taget i era kroppar. Är ni nöjda så kör på! Är ni inte nöjda så gör något åt saken? :D Det gör jag. Jag har rätt att subjektivt tycka si eller så om min kropp. Det är min kropp att tycka saker om, liksom. Få aldrig någonsin för er att bara för att jag tycker saker om min egen kropp så applicerar jag detta tänk på ER. I mina ögon är de flesta perfekta på sina sätt – även jag! Jag tycker bra om min kropp. Den klarar av saker jag vill att den skall klara av. Den kan springa! Hur awesome är inte det? :D Däremot finns det saker jag inte skulle ha något emot att förbättra. Så. Ta INTE åt er! Och är det jobbigt för er att jag pladdrar på om min kropp mellan varven så är det kanske en bra idé att läsa en annan blogg istället, för jag måste ju få prata om mina personliga saker på MIN blogg utan att det skall skada någon. Ok? <3

12 år

Publicerat av

Det är så konstigt hur världen bara …fortsätter. Som att du aldrig försvann från oss. Som att du inte skulle ha spelat roll. Hur oviktiga vi alla är i det stora hela. Men hur oviktig man är än för resten av omvärlden så är du en av de viktigaste för mig. Fortfarande.

Det är fortfarande så orättvist att du gick bort. Det är fortfarande så orättvist att vi tvingades klara oss utan dig. Det är fortfarande så orättvist att jag inte kan få ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig och hur viktig du är för mig. Jag önskar att jag hade sagt det oftare. Jag önskar att jag hade ringt dig varje dag för att berätta att du är min viktigaste, min bästa, min enda syster. Att jag gör ont utan dig. Att du saknas mig. Hur stort hål du kommer att lämna efter dig när du försvinner. Jag önskar att du hade fått veta det.

Tolv år. Det känns som igår. Det känns som aldrig. Det känns som att du alltid har funnits och det känns som att du aldrig fanns. Det är så svårt att sätta ord på, men tiden …suddar ut. Förstärker. Allt, samtidigt. Jag har tusen saker jag vill prata med dig om. Jag har tusen saker jag vill fnittra åt över ett glas vin, gräla över på telefon. Det är inte okej att du inte är här, du vet det va?

Men …vi fortsätter leva, utan dig. Vi vaknar upp varje ny dag och tar oss an livet, och du fattas oss. Det är så märkligt, allting. Det skulle aldrig bli såhär, Anna. Du skulle ju vara kvar här och bli gammal ihop med oss. Vi är vuxna nu. Ricard är gift, Fredrik är gift, Fredrik har två barn, jag har en Martin. Jag önskar att du hade fått träffa våra familjer, varit en del av våra liv. Men jag antar att önskan inte leder någonvart.

Det är så mycket jag hade velat ändra.

Idag, och alla andra dagar: Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är ledsen över att du inte är här. Allrakäraste syster, det gör ont utan dig.

Det var allt.