Det sägs att det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta. Alla vill vi nog kunna säga att vi kan förlåta, att vi kan vara den större människan. Men frågan är -kan vi förlåta allt? Hur släpper man en oförrätt och går vidare om denna är något som har danat en sedan barnsben? Hur kan man förlåta något som har strukturerat om hela ens världsbild och gör att man inte längre har särskilt lätt att lita på folk, och att man därigenom är avståndstagande, misstänksam och inte gärna är bland folk man knappt känner.

Jag antar att det gör mig till en bitter och småaktig människa. Men det finns ett par personer jag nog aldrig kommer att kunna förlåta för vad de gjort mot mig och vad det har lett till. För min egen skull vill och bör jag släppa, men saker som sitter så långt in under huden på mig är svåra att släppa.

De som dagligen hånade mig i sex år, till den grad att jag vid ett par tillfällen lekte med tanken att ta slut på allt och bara försvinna (men jag tog aldrig fasta på de planerna, jag ville inte skada min familj). Den som gjorde det fruktansvärda när jag inte kunde försvara mig. De som fortfarande letar fel och gör allt de kan för att hitta ytor där min mur är svagare – sover ni gott om nätterna?

Men för det mesta är det här inget som hemsöker mig. Normalt sett så trivs jag bra med den jag är idag och jag hänger inte upp mig på vad som skett på vägen hit. Ibland kanske man måste gå lite vilse för att komma rätt?

Jag tror bara inte att alla förstår exakt hur mycket små, små ord och gliringar kan skada en person. Ibland förstår nog inte folk hur mycket de där andra orden kan betyda. Som exempel: När jag gick i femman och mådde fruktansvärt dåligt i skolan så fanns en tjej i klassen som hade det lika illa eller värre än mig. En dag lade jag en lapp i hennes låda, där jag skrivit ett par ord som kändes små och futtiga. Jag minns inte exakt vad jag skrev, men det var åt hållet ”jag tycker att du är snäll” eller något sådant. Som sagt, smått och futtigt. Men vet ni vad? Det ändrade hela hennes värld. Det där lilla jag skrev ihop på en rast och stoppade i lådan på en liten impuls gav henne värde, fick henne att känna sig så mycket bättre.

Jag har ingen aning vilka ni är som läser min blogg. Jag tror inte att jag har läsare som går i skola, jag misstänker att ni mest är mina kollegor faktiskt. Men hade ni varit i åldern nitton och neråt och fortfarande gått i skolan så hoppas jag att ni någon dag kunde göra en så liten uppoffring för någon ni ser far illa.

”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” – inte helt och hållet så sant som man kan tro.

Jag lämnar slutordet till Jason Baldwin, och återgår därmed till ämnet förlåtelse. Efter 18 år i fängelse som oskyldigt dömd för ett fruktansvärt mord på tre småpojkar så har Jason Baldwin bara det här att säga:

”In life you’ve got to forgive,” he said. ”If the other person doesn’t want the forgiveness don’t worry about it. You’ve got to forgive them for yourself and move on and enjoy life that’s what it’s about.”

Källa: What freedom looks like to a prisoner of 18 years