Foto: Mia Schlyter
Typ såhär ↑ nöjd känner jag mig just nu! Nathaniel hjälpte mig fixa biljett till Sisters of Mercy så jag känner att alla tillfälliga sorger och vedermödor helt enkelt bara flög sin kos! Så nästa helg får jag stå i ett publikhav fullt av gothare och dansa i exstas till de ljuva tonerna av ett trettio år gammalt gothband! ♥♥♥
Jag tror att rätt ord för detta är:
OMG WTF SQUEEE!
Foto: Nathaniel Johansson
Ja, jag vet att bilden ovan har publicerats förr, men här sitter jag och lyssnar på Hedningarna – Räven och kände mig mer huldra så fuck you, det är min blogg och bilden är snygg! (ingen har sagt något, jag tänkte bara förekomma eventuella klagomål ^^) Förresten är det rumpa på bilden, fan service!
Vad är det egentligen med hösten som får mig att vilja springa runt naken i skogen? Jag har i mitt huvud minst två-tre photoshoot-idéer där jag egentligen inte skall ha särskilt mycket kläder på mig. LYCKLIGTVIS börjar ju löven falla från träden nu, vilket förtar hela meningen med höstbilder, så ja. Jag får nog behålla kläderna på tills i vår i alla fall :) Annars vet man ju aldrig vad man kommer att åka på, i form av lunginflammation, feber och pest.
Men ja. Hösten är så sjukt vacker. Jag skulle kunna gå ut och lägga mig på rygg mitt i skogen och bara stirra på alla färger och löv och gudvetvad. Hur kan naturen bli så galet vacker? Och varför blir jag så djäkla påverkad av den? Känner mig som en höstjunkie.
♥
Foto: Mia Schlyter
Det blev runt 200 bilder idag. Jag är fan skitsnygg! Jag blir så glad när kameran gillar mig, i vanliga fall är det bara i spegeln jag ser bra ut, så de få undantag i bilder där jag faktiskt ser vettig ut är något jag verkligen uppskattar.
Kommer att lägga ut lite bilder nu under dagarna, men just nu skall jag mest ta det söndag och göra annat ;)
Så ja. Smakprov ovan!
En lista som får illustrera min dag:
Foto: Mia Schlyter
Så var det November. Mörka, mustiga månad. Om Oktober är den färgstarka månaden är November den mörkaste av dem alla. Sedan kommer ju December med sitt vackra, vita. Och jag älskar dem alla tre ♥. Det svåra kommer sedan, med Januari, Februari och Mars. De är lite mer vedervärdiga, och man har redan hunnit tröttna på snö – oavsett hur vacker den är.
Drömde helt galna saker i nättras, men jag minns inte riktigt vad. Det kommer undan hela tiden, så jag tror jag får ge upp på att få fram något vettigt vad gäller drömåtergivning.
Och självklart missade jag att anmäla mig till Post Restante i tid. Får se till att panikanmäla mig idag, helt enkelt. …vad är dealen med mig och lajvanmälningar nu den senaste tiden? Gör jag uppror mot mig själv och mitt kontrollbehov genom att ställa till med så mycket kaos för mig själv? Jag förvirrar mig själv ibland. Mupp mupp.
Nåväl. Kläder, smink, jobba, lajvanmälan, bokomslag. Och så lite datorspel där efteråt. Blir väl en bra tisdag, tror ni inte det? ♥
Foto: Mia Schlyter
Jag älskar färgen mitt hår får utomhus <3 Och så matchar jag höstlöven, vilket i sig är en galet vinnande kombination. Jag är så förskräckligt förälskad i hösten, jag vet inte vad jag skall ta mig till. Varför är det inte höst året om? Det är svalt, färgexplosioner, luften är så ren att andas, inget är mysigare än att sitta inomhus en kylig höstkväll med tända ljus och en bra bok och en kopp choklad, och det är så meditativt att promenera när det är så sjukligt vackert utomhus. Och så gillar jag lukten av död och förruttnelse, men den var ju given :)
Spenderade 2 timmar i Ramlösaparken med Mia och Johannes, tog massa fina bilder både på dem och på naturen. Vi skall se ifall vi kan få till en fotoshoot där i veckan, jag vill se hur min artonhundratalsklänning gör sig mot den dramatiska skogen! :)
Pappa och Prescilla, Bohol Oktober 2011
Jag har verkligen svårt för avsked. Två timmar innan vi skulle åka från pappa i fredags så började jag gråta. Fjantigt, kanske. Jag vet inte jag. Jag vet bara att jag har min pappa på andra sidan världen, ett dygns resa, och att det inte är lätt för vare sig mig eller honom att ta sig till varandra om det behövs. När vi väl skulle säga hejdå på flygplatsen ville jag inte släppa. Det är sådant djävla avstånd, och då tyckte jag ändå att han bodde långt bort när han var kvar på öjn och jag i Skåne.
Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Jag är glad att pappa är lycklig och att han har hittat en plats där han trivs och en kvinna han älskar och mår bra med. Det är ju det som betyder något, liksom. Att min familj mår BRA. Men ja… Ibland önskar jag väl faktiskt att han kunde må bra och vara lycklig lite närmre, liksom? Det är ju svårt att inte vara det minsta självisk, och jag är en ganska självisk person.
Nåväl. Jag får spara pengar och åka tillbaka, även om jag inte känner att Filippinerna egentligen är den sortens resmål jag vill till. Skit i landet, jag vill träffa min pappa. Jag saknar honom redan, men ja. Tänk på annat. Svälj saknaden.
Jag älskar dig pappa ♥