63 minuter och 24 sekunder tog det för mig att springa Midnattsloppet. Och jag är nöjd.
Sprang med RunKeeper + musik igång, och djävlar vad min iPod har pushat bra låtar åt mig! Det var enormt fint att få precis rätt låtar vid rätt tillfällen. Sista kilometern fick jag höra två av mina största powerlåtar och det gav mig precis den där extra energin jag behövde för att pusha mig själv lite till. Tunnelseende de sista 100 metrarna till mål, jag satsade allt jag hade och bara sprang sprang sprang för jag ville passera mållinjen och få STANNA.
Det var en intressant upplevelse. Att vara en del av en orm på 5300 personer i likadana tröjor som tillsammans tog sig genom Malmö stad var mäktigt. Man stack inte ut, man bara var. Första vätskekontrollen misslyckades jag totalt på, jag lyckades få vattnet i fel strupe och höll på att tappa andan totalt. Det tog ett par försök till så hade jag fått i mig en kopp vatten, och därefter bestämde sig kvällsmaten för att det var en skitbra idé att försöka ta sig upp. Resterande sju kilometer av loppet sprang jag alltså och kände mig kräkfärdig, samtidigt som jag försökte hålla mig motiverad till att fortsätta och inte stanna. Trött. Matt. Och i vanlig ordning; uttråkad. Jag trodde att man skulle bli så sjukt peppad av att springa med så många andra, men det gjorde ingen större skillnad faktiskt.
Men jag är ändå glad att jag var med. Det var en upplevelse, som sagt var. För ett år sedan hade jag aldrig i livet trott att jag NÅGONSIN skulle springa ett milslångt lopp – fuck, för FEM MÅNADER sedan hade jag skrattat någon rakt i ansiktet om de ens föreslagit det för mig.
Idag är jag stel, seg och trött. Martin tappade upp ett hett bad åt mig förut där jag låg och kontemplerade bland bubblorna, och nu har han åkt hem och jag har tvättid och vill mest av allt bara krypa ner i sängen igen och ligga där resten av dagen.
Jag har även ådragit mig en smärre skada; av okänd anledning har jag blod under hela nageln på vänster ”långtå”, och det gör därmed ont när jag går. Har än inte bestämt mig för huruvida jag borde stå över innebandyträningen imorgon eller ej – det blev ju inget spel förra veckan så jag vill så gärna få spela, men om jag har ont och är skadad är det kanske inte optimalt. Dock bekymrar jag mig lite över ifall de andra kommer att håna mig för att jag låter bli att spela innebandy pga ont i TÅN. Dilemma. Avgör imorgon, då vet jag hur foten mår och ifall det ens blir innebandy eller ej.
Den gågna veckan har jag alltså vandrat en mil i skog samt vid två tillfällen sprungit en mil. Att jag tar en vilodag idag tycker jag är fullständigt berättigat.
Men jag kommer nog inte att springa en mil såhär ofta igen. Kanske inte alls. Min kropp tar stryka av det – min vänstra knä har flippat vid båda tillfällena jag sprungit den här veckan, och det är inget jag vill riskera förvärras.
Jag funderar på att komma iväg och simma på tisdag. Det hade varit väldigt skönt , och det är ytterst bra träning. Och så har jag ju mitt GYMKORT att utnyttja! Hade funderingar på att gå ner och testa löpbandet lite i eftermiddag, men tån sätter lite käppar i hjulet där och jag kommer nog istället bara att pyssla här hemma samt ta hand om min tvätt.
