Det var sommaren mellan nionde klass och första året på gymnasiet. Medeltidsvecka, till och med. (skräll ;)) Jag hade träffat en trevlig kille på internet som jag hängde med i Nordergravar tillsammans med hans vänner, och jag var överväldigad. Från att ha varit den fula ankungen som ingen ens tittade åt så var jag omgiven av pojkar som faktiskt flörtade öppet med mig. Jag hade nyss fyllt sexton och solen sken och jag vet inte om det var på grund av uppmärksamheten eller ej men jag började ändå få lite känslor för han pojken jag hängde med.

Vi sms:ade som sjutton den veckan. En kväll var jag med dem nere på Norderstrands camping och när jag frös så trugade han på mig att låna hans jacka, så där satt jag och huttrade i hans för mig alldeles för stora jeansjacka och kände mig mer varm inombords än utanpå. Det var okej.

Så var det plötsligt fredag. Han och hans vänner skulle åka hem på lördagen, så det var sista kvällen vi skulle träffas. Vi satt och åt pizza i Nordergravar först och började sedan röra oss nedåt Östergravar där vi skulle hänga under kvällen. Killarna drack öl men jag såg bara på (började inte dricka någon form av alkohol förrän ett halvår efter att jag tagit studenten tbh) och livet kändes sådär fint och hoppfullt. Okej att jag hängde med ett par ganska sviniga killar, men …de tyckte ju att jag var SÖT.

Så när vi kom mot Österport från Nordergravar till så var vi uppe i någon diskussion angående att ekonomiröka och jag tyckte inte att det verkade något kul – jag gillade inte rökning då och jag gör det inte än idag. Men plötsligt, utan förvarning, så tryckte han plötsligt läpparna mot mina och blåste försiktigt in sin rök i min mun. Blev illamående av röken men det försvann liksom lite grann i det där att någon just tryckt sin mun mot MIN mun. MIN! Det händer liksom inte. Inte mig. Så ja. Rökäcklet försvann lite där jag sedan gick bakom honom ned för stigen och kände mig förvirrad och uppspelt och full av fjärilar.

Senare under kvällen satt vi i cirkel med massor av människor, människor jag aldrig sett förut utblandat med hans kompisgäng. Han satt bredvid mig och jag pratade glatt med killen om satt på andra sidan av mig. Vi pratade om gräsets vara och icke-vara, minns jag (fråga inte…). Han pockade på min uppmärksamhet och sade att han ville ha en puss. Innan jag han reagera (mer än att jag började rodna) så kysste han mig. Länge.

Hemma den kvällen kunde jag inte somna först. Jag låg bara där och filosoferade över den nya upplevelsen och försökte få in någon logik i hur någon kunde vilja kyssa MIG.

Jag var kär i honom länge efter det. Fjärilar i magen, ångest när han inte svarade på sms direkt och sedan så slutade han bara svara. Han bodde ju på fastlandet och jag var inget mer än ett litet nöje på medeltidsveckan. Men ja. Det var min första kyss och jag minns den än idag, sisådär 13 år senare. Hej :)

Det finns två saker man kan skriva om på ämnet ”mina drömmar”. Det ena är vad som händer i mitt huvud när jag sover, vilket man faktiskt kan ta del av typ här. Det andra är vad jag har för förhoppningar för framtiden. Eftersom jag har tusen inlägg som handlar om vad jag har drömt så tänker jag därmed fokusera på sistnämnda alternativ. FRAMTIDEN.

Jag har nämnt det mesta av detta tidigare, men jag tror att det ligger relativt utspritt över flera inlägg så jag fokuserar det här så behöver vi aldrig fundera igen.

Vad vill jag ha ut av framtiden?
Jag vill ha familj och jag vill ha ett bra jobb där jag trivs. Börjar på mitt nya jobb imorgon och jag har väldigt stora förhoppningar att this is it, för so far verkar det för bra för att vara sant. Men det känns lite som att steg ett är taget där. Klart jag är orolig att jag har gjort fel, klart det känns lite läskigt att lämna en fast anställning och på nytt bli provanställd på ett ställe där jag verkligen vill vara. Men passande nog tänker jag citera Dream här:
Och det är sant. Att sitta fast i ett jobb där man faktiskt egentligen bara trivs med kollegorna men inte direkt med resten ÄR ett misstag. Så jag tar chansen och klättrar upp för berget och hoppas att jag inte faller ner. Det enda jag behöver göra är ju att visa hur djävla bra jag kan vara är.

Andra delen av mina drömmar för framtiden innefattar en make och ett eller två barn. Ja, jag vill faktiskt gifta mig. Kanske inte ett kristet kyrkbröllop iochmed min tro, men jag vill ändå gifta mig. Detta är väl mest kanske någon form av hjärntvätt sedan unga år, men ja. Jag vet inte. Kalla mig löjlig om ni vill, men jag inbillar mig ändå att man har ett annat band till en person man är gift med än någon som kan resa sig och gå utför dörren any given moment.

Och barn. Jag har velat bli mamma sedan ~10 år nu. Det börjar kännas lite mer enträget, men jag är vill inte stressa. Jag vill hitta en pojkvän som vill samma saker i livet som mig, och efter att vi varit tillsammans länge nog för att konstatera att vi är rätt så kan det ju vara läge för barn. Jag vill bara inte att det tar för lång tid. Jag är ”bara” 28 men jag blir inte yngre och vackrare och så det blir ju bara svårare och svårare att hitta en partner allt eftersom.

Däremot är det ju aldrig fel att hångla lite på vägen mot en partner ^^
Men ja. Jag vet inte. Jag jobbar på det första (jobb) och hoppas på det bästa rörande det andra (kärlek) och så får vi väl se ifall allt löser sig.

…jag är precis lika tråkig som jag låter. Förlåt. Jag har även på känn att jag skrämde bort potentiella fanboys (om de nu ens läser min blogg :P) genom att återigen tjatat om barn och så vidare, men samtidigt så tror jag på att vara djävligt ärlig och öppen med vad jag vill. Det är ju ”bortkastad” tid både för mig och honom om man upptäcker att jag vill ha barn och han absolut inte vill det, amirite?