Idag, den nittonde januari, så är det exakt ett och ett halvt år sedan min älskade syster gick bort.
Jag hajar alltid till när jag ser att det är den nittonde. Alla andra fasar för den trettonde, men varför oroa sig för den trettonde när det är den nittonde allt händer?

Anna. Du är lika älskad och saknad som alltid, och det slutar aldrig värka.

I miss you, miss you so bad
I don’t forget you, oh it’s so sad
I hope you can hear me
I remember it clearly

¤ 1979-09-19 — 2005-07-19 †

…jag stör mig verkligen på när mina nära och kära idiotförklarar mig. Jag kan gott säga om mig själv att jag är korkad och trögfattad, och när främlingar hasplar ur sig något åt det hållet rycker jag bara på axlarna – alla har vi ju olika uppfattning om folk. Men när mina vänner börjar komma med spetsiga pikar och gång efter annan antyder att jag har grus i skallen så blir jag faktiskt irriterad.

Plus att jag tror att jag har ägglossning, för jag är ganska lättirriterad i övrigt också. Dåligt. Jag avskyr ägglossning. Alla tror att det är under mensen man blir svidig – kanske gäller andra, dock gäller det inte alls mig. Jag blir jättejobbig när jag har ägglossning: när jag har mens blir jag bara pilsk.

I vilket fall som: Sluta berätta för mig hur jag fungerar tankemässigt. Sluta dissa mina förslag och sluta antyda att jag är korkad. Eller, kanske bättre: Sluta umgås med mig då, om jag är så djävla dum. Aight-o?

NP: Danzig – Heart of the Devil (och har ni inte hört den så borde ni det. så det så.)

Jag sitter och tänker lite, och känner att jag vill skriva ett sådant där långt och bra och spännande och välformulerat inlägg. När jag var yngre kunde jag sitta i evigheter och bara skriva. Jag har tre eller fyra dagböcker från när jag var ung. Kanske borde jag leta rätt på några godbitar därur och dela med mig av? Jag har två av dem liggande här framför datorn. Synd dock så har jag ingen större koll på var den viktigaste av dem ligger, den jag skrev i när jag gick i gymnasiet. Jag vet att den finns någonstans, för jag hade den och kikade i den för några veckor sedan, men den ligger inte på något av de logiska ställena. Nåväl, den dyker väl upp förr eller senare.

Äh, efter lite bläddrande i mina gamla dagböcker från högstadiet kan jag lugnt konstatera att jag hade slagit till mig själv så djävla hårt om jag träffat mig själv från den tiden. Gudars skymning, jag fattar varför folk mobbade mig ;P

MEN! Sedan hände saker:
Jag träffade en pojke som visade sig tycka om mig lite, och vi hånglade, och sedan började jag inse att jag ju faktiskt är ganska snygg trots allt. (det tyckte jag inte innan) Och sedan fick jag stalkers, beundrare och vänner på internet. Några av de vännerna har jag fortfarande kvar; Smege, Anders, Monika. Och jag började skriva noveller, dikter, låttexter, dagböcker, listor…
Jao… Det här har jag kanske redan pratat om?

Dang, jag vill så gärna kunna ta lövet från munnen och vara riktigt djävla frank och ärlig någongång då och då, men jag vill inte hänga ut folk här i bloggen. Sure, man kan alltid koda, men folk knäcker koder förr eller senare och jag själv kommer bara att bli förvirrad av det hela.

You want total honesty?
Jag har inte haft sex på fjorton, snart femton, månader. Sist jag hade sex var det med en snubbe jag var oh så kär i, och han började plötsligt rådissa mig efter vår sista natt tillsammans. Det var helt märkligt: Han slutade bevaka mitt galleri och min dagbok på helgon; han slutade skriva sms; han hörde aldrig av sig via msn, helgon eller något alls – och jag ville inte höra av mig jag heller, eftersom jag redan kände mig efterhängsen. Och snubbar som hellre sover på soffan än bredvid en kelig Zombie i sin sköna säng förtjänar inte min uppmärksamhet. Inte när det är i en sådan relation vi hade, faktiskt.
Så i somras fick jag sms av honom. På Medeltidsveckan, kan tilläggas, och ni som känner till Medeltidsveckan förstår nog vad det går ut på. (Nej, jag menar inte bara att det går ut på att man går runt i medeltidskläder. Let’s just say att ett annat namn för Medeltidsveckan är Slampveckan, aight?) Han ville gärna ses, om jag hade lust. Så jag frågade varför han efter nio månaders tystnad helt plötsligt ville ses, och han tyckte att jag var dryg och konstig. Um…
Snälla, kära, söta. Lilla vän. Gör aldrig misstaget att tro att jag är lättfotad, ’cause I aint. Det skämtas om min hunger för män och mitt sexliv åt höger och vänster, men det är allt det är: skämt. I alla fall i det här fallet. Jag SKULLE kunna ta för mig som jag vill, om jag ville och vågade. Men att träffa en assnygg kille man varit kär i för en snabbis bara för att han är fyllekåt? Nejtack.

Förra medeltidsveckan var bättre än denna, fast den här medeltidsveckan var Anders nere och hälsade på. Fast förra medeltidsveckan dansade och sjöng jag med Tobbe och Jimmy på Effes, vilket var trevligt. Tobbe och Jimmy är två raringar :)  (och en av anledningarna till varför man vill åka på Kastaria ;))

Jag kan inte diskutera mina bekymmer på sexfronten med mina manliga bekanta, för de förstår inte mitt problem:
”Men vadå, du är tjej, det är ju bara att gå fram till vilken snubbe som helst så ställer han ju genast upp.”
Ja, det vet jag. Rätt kläder och rätt attityd är det enda som behövs, om ens det, så får man säkert sexa hur mycket man vill varje helg. Men det handlar om att jag är osäker, har komplex och oroar mig över vad han skall tycka om mig while at it.
”Ja, men övning ger ju färdighet, get at it!”
…det är ju en ond cirkel. Jag vågar inte öva, så jag blir inte bättre, och blir jag inte bättre vågar jag inte ragga. Folk förväntar sig av mig att jag skall vara jättekunnig och erfaren och så vidare, men det är jag inte. Jag blir jättenervös av att vara naken, och jag hittar mer och mer saker att jaga upp mig över. Oh, I’m such a virgin.

Jag tror att alkohol är lösningen på mina problem. Alkohol, och en snubbe man känner sig trygg med.
Och så vill jag att någon skall ragga upp MIG. Läsa mina signaler, förstå hur man handskas med mig och göra något av det. …bah, jag vill gå på krogen. Jag vill flirta och dricka färgglada drinkar och småle åt okända män. Jag har nittioen spänn på kontot, det räcker knappt till en sexa. Teh pain, teh misery!

Um… Nu blev det här jättelångt. Jag tror inte att någon orkar läsa hela. Så… Dags att sätta punkt och döskalle nu.

I Helsingborg snöar det riktig julaftonssnö. I Kävlinge spöregnar det bara. Hrm.

Fick i mig lite pasta på Bagatelle med Smege, vilket var bra. Visserligen är jag fortfarande hungrig som ett as fast jag just lättat plånboken på hundra spänn för läsk och pasta, men det är bra att jag fick i mig lite mat. Som vanligt rörde sig samtalsämnena kring dvärgsex, World of Warcraft och arbete. That’s the way I like it, yo!

Nu skall jag göra en stabil playlist och sedan skall jag bädda sängen och springa runt i pyjamas (eller typ trosor och teeshirt) och känna mig så där vixen och superduperbra, typ. Jag har väl ingen särskild anledning att känna mig så jättebra, men vem behöver anledningar? Inte jag!

_{PS: Snöflingor som smälter mellan brösten på en är INTE uppskattat, no sir-ee! DS},

• Tentan inmailad, och jag har fått bekräftelse från Eva att den går att öppna (och att den därmed kommit fram, d’uh)
• De två första maskinerna tvätt är igång, skall samla ihop all onödig tvätt häruppe och släpa ner den också.

Jag känner mig jättenervös angående tentan. Vi får inte resultat förrän om allra tidigast två veckor (de har ju ensisådär 30-35 skrivna och individuella tentor att rätta, lär ju vara TEH ASTRÅKIGT för dem) så jag vet att det är dumt att angsta, men jag slår vad om att jag kommer att hitta tusen saker jag kunde ha skrivit annorlunda och så vidare. Fy bubblan.

Nå, jag skall inte spamma sönder för er här hela dagen. Jag ville bara få ur mig lite tentaångest för att se ifall det kanske hjälper. Jag fick min Tjuvlyssnat-bok idag så jag läser den. Dock ingen Horde-tee, dammit! Kanske hinner den komma innan jag skall till skolan imorgon… Nåja.

Tack gode gud att jag dubbelkollar min tentamen igen. Jag höll på att lämna in den med ett stort och pinsamt fel: Jag har skrivit att det är tio procent personliga pronomen, men det är det inte. Det är tio procent pronomen, men bara cirka fem procent personliga dylika. Tappade bort mig i matematiken, kände en svag panik krypa sig allt närmare och rådfrågade google i hur man räknar ut procent, eftersom jag fick totalt hjärnstillestånd.

Försökte äta lunch. Fick i min en och en halv rostmacka, sedan blev jag illamående och gav upp. Min aptit blir inte bättre, jag får bara mindre och mindre lust att äta. Was ist los?

Kolla klart, sedan maila in. Jag har ont i själen, jag är inte alls nöjd med det hela längre. Känner mig nervös och orolig, och det blir inte bättre av sömnbrist och för lite mat i magen.