Etikettarkiv: älskade syster

13

Publicerat av

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

12 år

Publicerat av

Det är så konstigt hur världen bara …fortsätter. Som att du aldrig försvann från oss. Som att du inte skulle ha spelat roll. Hur oviktiga vi alla är i det stora hela. Men hur oviktig man är än för resten av omvärlden så är du en av de viktigaste för mig. Fortfarande.

Det är fortfarande så orättvist att du gick bort. Det är fortfarande så orättvist att vi tvingades klara oss utan dig. Det är fortfarande så orättvist att jag inte kan få ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig och hur viktig du är för mig. Jag önskar att jag hade sagt det oftare. Jag önskar att jag hade ringt dig varje dag för att berätta att du är min viktigaste, min bästa, min enda syster. Att jag gör ont utan dig. Att du saknas mig. Hur stort hål du kommer att lämna efter dig när du försvinner. Jag önskar att du hade fått veta det.

Tolv år. Det känns som igår. Det känns som aldrig. Det känns som att du alltid har funnits och det känns som att du aldrig fanns. Det är så svårt att sätta ord på, men tiden …suddar ut. Förstärker. Allt, samtidigt. Jag har tusen saker jag vill prata med dig om. Jag har tusen saker jag vill fnittra åt över ett glas vin, gräla över på telefon. Det är inte okej att du inte är här, du vet det va?

Men …vi fortsätter leva, utan dig. Vi vaknar upp varje ny dag och tar oss an livet, och du fattas oss. Det är så märkligt, allting. Det skulle aldrig bli såhär, Anna. Du skulle ju vara kvar här och bli gammal ihop med oss. Vi är vuxna nu. Ricard är gift, Fredrik är gift, Fredrik har två barn, jag har en Martin. Jag önskar att du hade fått träffa våra familjer, varit en del av våra liv. Men jag antar att önskan inte leder någonvart.

Det är så mycket jag hade velat ändra.

Idag, och alla andra dagar: Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är ledsen över att du inte är här. Allrakäraste syster, det gör ont utan dig.

Det var allt.

Låt mig presentera min gran:

Publicerat av

…den heter Börje! Nä jag skojar, den har inget namn. Vem döper sin gran??

Jag menade mer att jag vill presentera ett par av mina julgranskulor som sitter där av en anledning. Jag har ju nämnt typ alla dessa förut osv men ändå :)))

p1080798

Först ut är mitt senaste tillskott – den lilla krabban jag köpte på Etsy förra året. Den representerar såklart Martin ♥♥♥

p1080799

En klassiker i min gran numera är älgen. Älgar var Annas favoritdjur så den här finns där för min syster.

p1080802

Gulle-ugglan har jag haft länge nu, men i år har den fått anknytas till någon – Sanna! Min brors blivande hustru. Sanna älskar ugglor och är en sådan där mysig och pepp människa som förtjänar att få finnas i min gran.

p1080800

Längst upp i toppen sitter som vanligt mina fåglar. De sitter där för mommo och representerar fåglarna vi brukade ha i hennes gran när hon fortfarande hade gran. Jag funderar på att gå inom ÖB när jag är på Gotland om två veckor och köpa en liten låtsasgran åt henne, så att hon faktiskt kan ha gran framme utan att behöva strula med allt barr och leverans och sådana saker. Jag har inte riktigt bestämt mig än – jag vill ju heller inte inkräkta på henne så att hon känner att hon MÅSTE om hon nu kanske har kommit över lusten till en gran.

p1080812

Roboten representerar inte någon men den är fin ändå. Den får avsluta det här lilla inlägget :))

Kram på er!

11 år

Publicerat av

P1070826

Det kommer ett inlägg – förmodligen senare idag – som berättar om min vecka på Gotland. Det här inlägget handlar inte om min vecka på Gotland. Det här inlägget handlar om det där som hände idag för 11 år sedan, som fortfarande gör ont och som fortfarande känns så sjukt djävla overkligt.

Gotlandsvistelsen i år slutade igen på kyrkogården. Den gör den oftast, för det är ju då och där jag har chans att få prata lite med henne. Inte för att jag på något religiöst sätt tror att det är där hon kan höra mig eller så, utan mest för att det är där hon faktiskt rent fysiskt ligger. I askform. Min syster.

Jag hade en del saker att berätta för henne i år. Inget jag kan skriva om här än, men liksom ändå. Saker som är på gång. BRA saker. Saker jag hade kunnat mörda för att få kvittra med henne om i telefon, liksom. Den sorten. Jag pratar om sådant som gör mig glad och sådant som gör mig ledsen och sådant som gör mig arg, och egentligen bara precis sådant som jag tror hade haft någon betydelse för henne – om så inte annat för att det har betydelse för MIG, och det var viktigt för henne.

Hon hade ju många dåliga sidor, men jag tror ändå att de alla vägdes upp av hennes goda sidor. Hon var is och eld, dag och natt, svart och vit. Det hon var mest av allt var kärlek. Och jag saknar henne. Hon var ur balans och vild och galen och något man som lillasyster både såg upp till och samtidigt förfasade sig över. Hon var rebellen, pionjären, den ytterst viljestarka som gick i täten för syskonskaran och tog varenda strid för oss innan vi ens visste att det behövdes. Hon retades och skrattade och hånade och kom med elaka små kommentarer och hon älskade oss alla minst lika högt som vi älskade henne.

Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag saknar henne och jag tänker fortfarande, 11 år senare, på henne varje dag. Du saknas mig så oerhört illa, Anna. Jag önskar att du var kvar hos oss och delade det här livet med oss, all glädje och sorg och kärlek och förtvivlan. Att det var du och jag mot världen igen. Att dina dåluga djäkla skämt och dina luriga hyss var något man fortfarande såg fram emot/önskade att man slapp.

Vi tänker på dig idag. Och alla andra dagar. Och jag älskar dig. Jag hoppas att du visste det.

♥

Dust in the wind

Publicerat av

Min bror har varit på besök i helgen. Han kom i fredags eftermiddags och åkte iväg strax innan jag klev upp imorse. Vi har egentligen bara ätit onyttigheter och sett på film, men det blev även en promenad ut på stan en sväng, där jag införskaffade Fables #22 (SISTA FABLES!!) och Lucifer #5 (sista Lucifer-omnibusen) samt första boken i en ny serie som jag har läst skall vara bra. I lördags kväll gick vi till kyrkogården och satte två ljus i minneslunden för att fira Annas födelsedag. Mamma ringde när vi åt frukost i lördags och sade ”Sätt på TV:n – Kikki Danielsson är på TV!” och det är kul. Det är kul för att Anna hade någon form av komisk hang-up på Kikki och jag minns inte ens vad det egentligen gick ut på men mamma brukade skicka löpsedlar och tidningsurklipp till henne och allt var sådär roligt som det bara kan vara när Anna är inblandad. Och på Annas 36:e födelsedag sitter alltså Kikki Danielsson i TV och pratar om någon ny skiva hon skall släppa, tror jag det var.

Screenshot_2015-09-21-07-28-29.png

Livet går vidare. Det är fullständigt omöjligt att se detta när man precis har förlorat någon, men – klyscha eller ej; Tiden läker alla sår. Jag saknar henne så in i helvete, men jag klarar av att tänka på henne och skratta och minnas och leva, och inte bara att gråta och sakna och sörja. Därmed inte sagt att jag någonsin vill gå igenom detta igen. De sista tio åren har varit förbannat jobbiga, och jag vill inte förlora någon mer nu. Det räcker. Även bortsett förlusten av min syster har det varit väldigt påfrestande år med mycket förändringar, och många av dem till det sämre. Många av dem till det bättre också. Det är de som ger en ork och får en att kämpa vidare.

Idag har jag min sista bokade körlektion. Jag är oerhört nervös och vet att jag måste vara avslappnad och ta det lugnt och inte bli stressad. Jag försöker köra ett mantra på att andas lugnt och liksom inte hetsa. Jag hoppas att jag är en filbunke när det är dags att köra i eftermiddag. Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Jag är såklart stressad över teoriprovet på torsdag. Jag insåg när jag pluggade igår att jag är för sent ute. Jag skall plugga idag och imorgon och i övermorgon. Utnyttja alla stunder jag har till att sätta mig ner och läsa och göra prov och läsa mer och göra fler prov. Tugga tugga tugga tills det kanske sitter. Gå in på teoriprovet med inställningen att JAG KLARAR DETTA och OM jag inte klarar det, plugga MER och fucking ÄG det djävla provet omgång nummer 2. Självförtroende.

”Wake up every morning and tell yourself that you’re a badass bitch from hell and that no one can fuck with you and then don’t let anybody fuck with you.”

Äg det. Äg självförtroende och råg i ryggen och skinn på näsan och var en fucking drottning. Sluta intala migsjälv att jag kommer att misslyckas och att allt är dåligt och att jag är dålig. Det ger inget och leder ingenstans. Bara fucking ÄG.

Men ja. Måndag. Teori på torsdag, uppkörning på måndag. Tvättid på söndag. Tid för att andas och återhämta sig och för att lyckas intala mig att jag är en badass bitch from hell och att jag KAN det här. Ge mig mitt körkort. Jag skall visa att jag förtjänar detta.

Ha en bra dag ♥

Ett årtionde

Publicerat av

IMG_20150716_144645

Tiden flyger ju iväg. Tio år har gått, och jag förstår inte var de tog vägen. Det har hänt så mycket i mitt liv de här senaste tio åren, och det skär i mig att jag inte kan få berätta det för henne och dela det med henne. Jag pratade med hennes gravsten i torsdags när jag och mommo och Martin åkte ut på kyrkogården för att sätta blommor på hennes grav, och det hjälper lite – men det är ju inte i närheten av samma sak som att kunna lyfta luren, ringa henne och skratta tillsammans och sura tillsammans och bara få vara tillsammans.

En tredjedel av mitt liv har nu passerat utan min syster. Någonstans börjar det bli mer naturligt att inte ha henne där än tvärtom. Hur konstigt är inte det? När blev det plötsligt annat än förtvivlat och fruktansvärt och nattsvart att hon inte längre finns? Det är ju inte så enkelt, dock. Jag grät vid hennes grav i torsdags, för jag klarar fortfarande inte av att säga ”Jag saknar dig” utan att det sliter mig i stycken och genomsyrar mig med en enorm vilsenhet. Trots att jag har vant mig vid livet utan Anna tror jag aldrig någonsin att jag kommer att sluta sakna och älska och förtvivla och gå sönder emellanåt. Jag är väldigt glad och tacksam över de fina människor jag har omkring mig som finns där för mig när det sliter som värst och när allt bara är dyster skit. Martin som tyst håller om mig på kyrkogården för att han förstår att jag behöver närheten och ömheten men inte orden just då. Att jag bara behöver få känna att det är okej att jag gråter vid min systers grav tio år efter att hon dött. Han är så djävla bra, min Martin. Och det gör mig också så ledsen, för jag hade verkligen velat att han och Anna fått träffa varandra.

Men ja. Jag kommer att återkomma med någon form av referat från veckan som har gått imorgon eller så. Idag kommer jag att tända ett ljus och gräva fram gamla fotografier och sitta i en bubbla där jag kan få sörja och minnas.

Anna – jag slutar aldrig älska dig. Jag slutar aldrig sakna dig. Det kanske inte värker längre, men det betyder inte att jag har slutat bry mig. Att du försvann är fortfarande det värsta jag någonsin fått vara med om och jag vet inte hur vi lyckats ta oss tio år vidare utan dig. Jag antar att vi kommer att ta oss tio år till. Och tio år till. Och tio år till. Och jag lovar att jag kommer att gråta när jag skriver om dig om trettio år idag. Du saknas mig. Det finns fortfarande ett Anna-format hål i mitt hjärta som alltid kommer att eka tomt.

Sov gott, älskade syster. Jag saknar dig ♥

Inte den bästa starten på helgen

Publicerat av

Skärmklipp

Jag drömde om Anna i nättras. Jag minns inte var vi var någonstans, på Gotlandsbåten eller något tror jag (??) men Anna skulle komma dit och jag hade köpt ett marsvin åt henne och medan jag försökte hitta någon form av förvaring för marsvinet (+ få en klipptid, men jag fick inte komma in så länge jag hade marsvinet med mig) så dök hon plötsligt upp. Och jag grät. Jag var så glad åt att se henne, jag var så förbannat djävla lycklig över att hon var där för jag visste ju att hon inte fanns längre.

Och jag hatar dessa drömmar, jag hatar dem med en djävla glöd för jag är aldrig så eländig när jag vaknar som när jag igen har inbillat mig att hon finns kvar.

Jag vaknade av att jag grät. Bra start på helgen, helt klart.

Lyckades somna om efter en stund. Vaknade sedan fyrtio minuter innan klockan ringde och kunde inte somna om igen. Pillade på mobilen fram till nu när jag gav upp och gick upp. Ute är solen snart på gång och idag skall jag och Mia åka ut till Torup och promenera milsslingan i skogen och picknicka. Jag tror att det blir en väldigt bra dag och jag hoppas att lite Mia-häng kan sudda bort nattångesten och den förtvivlade saknaden i mig. Martin kunde ju inte komma denna helg, så honom kan jag ju inte nästla mig in i famnen på och få tröst av.

Hela jag är för övrigt glittrig idag. Jag tog igår kväll ett varmt bad med sällskap av en väldigt, väldigt glittrig stjärna som var badolja från LUSH, och det visade sig ju att när man gick ur badet var man täckt av olja och glitter. Fick lite inspiration och dansade runt i min silverglittriga BH och trosor en stund, men sedan duschade jag och fick bort det mesta. Problemet var dock att jag hade lagt mig på sängen en stund och nu är ju hela sängen glittrig. Mycket hjälp den duschen var, med andra ord, när jag kröp ner i min glittriga säng inte långt efter att jag duschat :P

Nu skall jag äta frukost och få fram lite bra kläder för en milslång promenad i skog. Det skall bli runt 5 grader idag, men det är varmare än man tror när man håller igång. Hepp.