Tiden flyger ju iväg. Tio år har gått, och jag förstår inte var de tog vägen. Det har hänt så mycket i mitt liv de här senaste tio åren, och det skär i mig att jag inte kan få berätta det för henne och dela det med henne. Jag pratade med hennes gravsten i torsdags när jag och mommo och Martin åkte ut på kyrkogården för att sätta blommor på hennes grav, och det hjälper lite – men det är ju inte i närheten av samma sak som att kunna lyfta luren, ringa henne och skratta tillsammans och sura tillsammans och bara få vara tillsammans.

En tredjedel av mitt liv har nu passerat utan min syster. Någonstans börjar det bli mer naturligt att inte ha henne där än tvärtom. Hur konstigt är inte det? När blev det plötsligt annat än förtvivlat och fruktansvärt och nattsvart att hon inte längre finns? Det är ju inte så enkelt, dock. Jag grät vid hennes grav i torsdags, för jag klarar fortfarande inte av att säga ”Jag saknar dig” utan att det sliter mig i stycken och genomsyrar mig med en enorm vilsenhet. Trots att jag har vant mig vid livet utan Anna tror jag aldrig någonsin att jag kommer att sluta sakna och älska och förtvivla och gå sönder emellanåt. Jag är väldigt glad och tacksam över de fina människor jag har omkring mig som finns där för mig när det sliter som värst och när allt bara är dyster skit. Martin som tyst håller om mig på kyrkogården för att han förstår att jag behöver närheten och ömheten men inte orden just då. Att jag bara behöver få känna att det är okej att jag gråter vid min systers grav tio år efter att hon dött. Han är så djävla bra, min Martin. Och det gör mig också så ledsen, för jag hade verkligen velat att han och Anna fått träffa varandra.

Men ja. Jag kommer att återkomma med någon form av referat från veckan som har gått imorgon eller så. Idag kommer jag att tända ett ljus och gräva fram gamla fotografier och sitta i en bubbla där jag kan få sörja och minnas.

Anna – jag slutar aldrig älska dig. Jag slutar aldrig sakna dig. Det kanske inte värker längre, men det betyder inte att jag har slutat bry mig. Att du försvann är fortfarande det värsta jag någonsin fått vara med om och jag vet inte hur vi lyckats ta oss tio år vidare utan dig. Jag antar att vi kommer att ta oss tio år till. Och tio år till. Och tio år till. Och jag lovar att jag kommer att gråta när jag skriver om dig om trettio år idag. Du saknas mig. Det finns fortfarande ett Anna-format hål i mitt hjärta som alltid kommer att eka tomt.

Sov gott, älskade syster. Jag saknar dig ♥