Det är så konstigt hur världen bara …fortsätter. Som att du aldrig försvann från oss. Som att du inte skulle ha spelat roll. Hur oviktiga vi alla är i det stora hela. Men hur oviktig man är än för resten av omvärlden så är du en av de viktigaste för mig. Fortfarande.

Det är fortfarande så orättvist att du gick bort. Det är fortfarande så orättvist att vi tvingades klara oss utan dig. Det är fortfarande så orättvist att jag inte kan få ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig och hur viktig du är för mig. Jag önskar att jag hade sagt det oftare. Jag önskar att jag hade ringt dig varje dag för att berätta att du är min viktigaste, min bästa, min enda syster. Att jag gör ont utan dig. Att du saknas mig. Hur stort hål du kommer att lämna efter dig när du försvinner. Jag önskar att du hade fått veta det.

Tolv år. Det känns som igår. Det känns som aldrig. Det känns som att du alltid har funnits och det känns som att du aldrig fanns. Det är så svårt att sätta ord på, men tiden …suddar ut. Förstärker. Allt, samtidigt. Jag har tusen saker jag vill prata med dig om. Jag har tusen saker jag vill fnittra åt över ett glas vin, gräla över på telefon. Det är inte okej att du inte är här, du vet det va?

Men …vi fortsätter leva, utan dig. Vi vaknar upp varje ny dag och tar oss an livet, och du fattas oss. Det är så märkligt, allting. Det skulle aldrig bli såhär, Anna. Du skulle ju vara kvar här och bli gammal ihop med oss. Vi är vuxna nu. Ricard är gift, Fredrik är gift, Fredrik har två barn, jag har en Martin. Jag önskar att du hade fått träffa våra familjer, varit en del av våra liv. Men jag antar att önskan inte leder någonvart.

Det är så mycket jag hade velat ändra.

Idag, och alla andra dagar: Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är ledsen över att du inte är här. Allrakäraste syster, det gör ont utan dig.

Det var allt.