En gång i tiden var Voxpop och Voxtop det bästa som fanns på TV och jag satt klistrad framför TV-skärmen varje onsdag- och fredagkväll, med ena fingret på record-knappen på videobandspelaren (vår fjärrkontroll fungerade inte) ifall någon av de där videorna jag var på jakt efter att spela in skulle spelas. Eller så kunde man ägna en hel dag åt att göra just så när man tittade på ZTV eller MTV (ni vet, på den tiden då MTV faktiskt SPELADE MUSIK???) Idag finns Youtube och det är liksom inte samma grej längre. Alls. Nu kan alla få tag i vilken video de vill utan att behöva kämpa för det. Undrar om dagens ungdom (JA JAG ÄR EN GAMMAL TANT NU) vet hur enkelt de har det när det kommer till musik? :)

(jag saknar Voxpop, det programmet var för djävla bra) (och så Grynet också, hon var fan awesome) (bra TV när jag var tonåring ♥)

Igår tog jag en powerwalk på nästan 9 km till Bulltofta och tillbaka. Det kändes riktigt bra, även fast jag fortfarande har ont i kroppen sedan onsdagens innebandy. Kommer att göra ett uppehåll från innebandyn på obestämd framtid, för så ont jag har haft i kroppen sedan klockan 11 i onsdags vill jag inte ha, det fungerar inte. Då får man göra återkall på whatever gör att man får så ont – i det här fallet innebandy. Det finns ett par teorier på varför jag har så djävla ont (på riktigt alltså, jag fick kämpa för att inte börja gråta av smärta när jag gick hem i onsdags) men innan något är bekräftat så håller vi det på need-to-know-basis och så räcker det bra så. Jag har ont och det är allt som spelar roll just nu. När man inte kan vända sig i sängen på nätterna utan att vakna för att det gör ont så är det varningssignal nog.

Det är fredag, Martin kommer inte ner idag pga måste jobba och sedan hjälpa Alex att flytta. Får se ifall han dyker upp imorgon, annars får vi se vad jag hittar på. Jag skall i alla fall fortsätta att sikta på minst 15k steg om dagen framöver (dvs även i helgen ;)) Det känns bra att gå. Imorse var midjan på 67,5 – plötsligt börjar jag märka en skillnad även där..?

Igår när jag surade lite över att jag inte alls märker någon skillnad runt midjan så kom jag fram till en massa andra punkter där det faktiskt märks att jag har tränat, och jag tänker fokusera på dem istället (positiva) för midjan och dess brist på entusiasm (negativa):

• Mina ben börjar bli sjukt starka. De ser smalare ut, de är fastare och de orkar så djävla mycket så det är redan galet. Ibland (ofta) när jag promenerar eller springer så nyper jag lite försiktigt i ena låret och förundras över vilka starka djävla ben jag har. De är awesome!
• Mitt ansikte ser smalare ut, mer väldefinierat.
• Mina överarmar är fastare och starkare. Ibland (ofta) flexar jag armmuskeln och klämmer lite på den. Wow. Jag har armmuskler you guys!
• DAT ASS
• Jag är mer uthållig. Jag springer längre, lyfter mer, squattar och kör HIIT och det går liksom BRA.

Så vad gör det att midjan och magen ligger ett par steg efter? Plötsligt säger det BOOM så märks det där också. Det bevisade ju måttbandet imorse, om inte annat. :)

Nu skall jag jobba vidare. Ikväll tänkte jag äta kött och ta en promenad :)

Foto: Hans Wessman (2012)

Så, vad händer i Zombieland idag då? Jomensåatteh, kanske att jag har typ ASET ONT i mitt högerben efter gårdagens innebandy där jag och Erik krockade och han landade på mitt ben..? Klart obra. Efter att ha försäkrat mig om att han var okej och hjälpt honom upp så sjönk jag ihop intill väggen ett tag innan jag limpade bort till bänken och satt där och tryckte kall blöt handduk mot där jag hade ont. Löjligt nog blev det blodvite, haha. Byxsömmen lyckades tydligen tryckas emot huden såpass att det drog blod, så jag har världens töntigaste lilla rivsår på benet nu?? Möh. Efter att jag suttit och vilat en liten stund så kunde jag konstatera att jag kan gå och jag kan stödja på benet, men jag bör verkligen inte springa eller på annat sätt överanstränga det just nu. Jag tackade för mig och började bege mig hemåt. Eftersom benet gjorde såpass ont och eftersom himlen cirka ÖPPNADE SIG och släppte ut allt vatten i världen på Malmö så bestämde jag mig för att ta bussen hem.

Positiv grej: Jag fick se en double rainbow, och den var jättevacker.
Negativ grej: aj mitt ben.

Jag och mamma åt smörgåstårta och snackade träning, och sedan kollade vi på Taxi Driver eftersom jag aldrig sett den förut. Märklig film, men den var ju bra. Jag hade dock inte suttit kvar och kollat hela ifall jag inte hade haft sällskap, det hade jag inte haft tålamod till. Filmer från sjuttiotalet är lite för sega för det, liksom. Det var inte så mycket action på den tiden. Tacka vet jag 90-talet ;)

Hade lite svårt att somna när det begav sig, eftersom hela benet spände och värkte såpass. Övervägde till och med huruvida jag skulle gå ut och prata med mamma om det eller ej, men jag lät det vara och somnade till sist. Fortfarande ont idag, men lyckades i alla fall halta hela vägen hemifrån till kontoret. Det kommer att släppa, det är verkligen ingen fara. Jag är bara lite stel och öm för att jag fick en ganska rejäl smäll på det när Erik föll, så det är inget att oroa sig för. Jag kommer därmed att låta bli att springa tills benet är okej igen, och kommer att med mammas hjälp och instruktioner köra en timme med vikter ikväll när vi kommer hem efter vår tur till Svågertorp + Emporia.

Det gäller för resten av veckan eller tills benet slutar ömma: Fokus på styrketräning snarare än cardio. Hepp!