Jag drömde om Anna. Eller ja, om hennes död, typ. I min dröm så satt jag på någon form av väldigt fin middag, och jag hade på mig något svart och glittrande och vackra juveler och whatnot. Mitt middagssällskap kom på något vis in på det här med Anna, och jag började berätta om det hela. Hon jag pratade med sade att jag inte behövde berätta, men jag log tappert och sade nej nej, jag har inga problem att prata om det men när jag kom in på detaljer om det hela så fick jag ursäkta mig och springa från bordet för att torta bort tårarna innan de förstörde mitt smink. I min dröm hade Anna tydligen dött av sjukdom, och vi hade fått reda på det bara någon dag innan hon gick bort, att hon var döende. Det var jättejobbigt för dröm-Carina.
Jag vet inte, jag tycker nog att det var värre som det var faktiskt. Hade vi fått veta att Anna skulle dö så hade man ju haft en chans att ta farväl och säga alla de där sakerna som fortfarande gnager mig att jag aldrig sade.
Jag vet inte varför jag drömde om Anna helt plötsligt, men jag spenderade eftermiddagen igår åt att lyssna på Goo Goo Dolls medan jag jobbade och det är musik som jag starkt förknippar med min syster. Det kanske var något som triggade det undermedvetna, I guess. Jag saknar henne så förtvivlat. Det har gått snart 9 år och jag slutar aldrig sakna. Det är klart att det är mycket lättare nu än då, och den värsta smärtan är ju obefintlig numera, men det gör ont. Det är så mycket jag vill säga och göra. Nåväl.
Idag kommer Martin! Wheee~ Vi skall ägna helgen åt att packa och fixa allt det där sista vi behöver ha fixat innan vi åker till Japan. Jag är enormt förtjust och samtidigt väldigt stressad över situationen. Det är inget konstigt i det, jag blir stressad av att resa. Så fort vi sitter på planet på måndag kommer all stress att försvinna dock, för då kan jag inte längre påverka situationen. Så jag får försöka hålla ut och hålla samman fram tills dess, och sedan har vi 11 timmar på ett flyg innan vi landar i JAPAN. Det är så oerhört. Wow. (such japan. many shopping. so amaze. wow.)
Jag försöker att inte bry mig om att jag går över från att vara 20-something till att vara 30-something, men i ärlighetens namn gör jag ju det, såklart. Bryr mig, alltså. Det är ju svårt att INTE göra det. Man är så dum när man är yngre och sätter upp fantasier och mål och drömmar om vad man skall ha åstadkommit i livet innan vissa stationer. Trettioårsdagen är ju alltid en av de stolparna. ”Innan 30 skall jag…” Yeah, right. Det är ju inte det att jag INTE är nöjd med allt jag har gjort, för det är jag. Jag har massor av livserfarenhet som jag inte hade för 10 år sedan när världen låg för mina fötter. Jag hittar mig själv mer och mer för varje dag, och på senare tid har jag försökt väva ihop den jag är idag med den jag var då (med skrivandet, bland annat) och allt är bra. Och i slutändan så ÄR det bara en siffra, inget annat. Det är bara ett kvitto på att jag levt såhär många år. Och bara för att jag inte gjort något innan 30 så är det ju inte slutet på världen, liksom? (fast det blir dyrare för mig när jag skall åka buss till Martin nu, ungdom slutar på 29 :P)
MEN jag får fira min trettioårsdag i Tokyo med min älskade. Det är fint. Det är så fint att jag faktiskt blir lite tårögd här, haha. Och när jag kommer hem skall jag ställa till med fest för jag vill få fira med mina vänner också, och det är bra. Och jag lyssnar på musik som påminner mig om min syster och jag saknar henne så att det skär lite i hjärtat men jag är så tacksam för att jag ändå fick 21 år tillsammans med henne. Man får se på det positiva.
Nu skall jag fortsätta jobba. Ta hand om er hörni, och krama på era syskon lite extra idag ♥
