…och så när allt känns sådär dystert och trist så kommer Kärlek hem från jobbet och kramar på mig, får mig att skratta och får mig att må så bra igen. Faktiskt så bra att jag bara vill gråta när jag tänker på att jag inte alltid kan vara hos honom. När han jobbar känns det jobbigt, för jag mår bra av att ha honom hos mig. Kanske bara ett stadie i hela det här att vara nykär, men ändå. Han är fin, och så otroligt mycket bättre än jag någonsin trott att jag skulle förtjäna. Märkligt hur en annan människa kan vara så perfekt för en. Han är som en manlig version av mig, och det är i stort sett vad jag alltid eftersökt och längtat efter.
Inget samtalsämne känns främmande. Jag känner mig tillfreds när jag städar vår lägenhet när han är på jobbet, för jag vet att han blir glad, och att han själv tycker att han har lika stort ansvar att städa som jag har. När ingen tvingar en att städa, eller ens surmulet påpekar att ”du kanske borde dammsuga, tycker du inte det?” så känns det bara kul att göra något som jag vet gör honom glad. Jag har svårt att tänka mig att jag hade gjort detsamma för P när vi var tillsammans.
På en annan note: Avundsjuk på Alv och Varg och deras snartkommande äventyr! VILL OCKSÅ! Fast å andra sidan upplever jag en slags äventyr jag också, om än av annan skola. Jag och Kärlek har så många planer och drömmar så vi kommer att ha fullt upp på vår front som det är nu.
Önskar bara att jag kunde ha tid att träffa och krama på Alv och Varg en sista gång innan de försvinner. Alvtösen min, jag kräver banne mig att jag får er adress när ni har en. JAG VILL SKRIVA BREV! Jag saknar vår brevkontakt vi hade när du var i Japan :)
Handskrivna brev är så mycket personligare än bloggkommentarer eller mail :)
Nu skall jag posta detta och sedan gå ut i köket och börja pilla på mina första fem zombiemän. (Rim!) Har ni tur och jag orkar/tänker på det så kan jag posta bilder på min progress med dem :)