Nu när julmusikssäsongen kommer igång på riktigt så uppstår samma gamla problem, som alltid: Den där låten jag älskar men som jag också anknutit till min syster = blir ledsen varje gång jag hör den. Ibland krävs det att jag lyssnar på den om och om igen, för att ta udden av den. Det hjälper, men tydligen bara per säsong. Nu, ett år senare, lyssnar jag och blir direkt tårögd och känner snörpet i hjärtat. Det är inte rimligt!
När slutar man sörja? Jag antar aldrig. Hon kommer ju att saknas mig resten av livet. Det går inte en dag utan att hon susar förbi i mina tankar, om än så bara i någon millisekund. Jag bara …jag vet inte. Jag bara önskar att jag kunde lyfta luren och ringa henne och säga ”du kan aldrig ANA vad som hänt nu!” och liksom sådär systerskvallra kvittrigt i telefon en stund. Jag älskar mina bröder, men ibland behöver jag min syster.
Det är tungt. Det är alltid tyngre kring jul, det vet jag ju. Eller ja, det börjar med hennes dödsdag i juli och går vidare till hennes födelsedag i september, och när man tror att det är över för i år drabbar julen med alla känslor, varje gång. Jag borde ha lärt mig nu. Det har gått 12 år. Det är inte nytt längre. Det BORDE inte göra så ont längre!
Jag HATAR att jag har tappat bort hennes röst, dock. Den får jag aldrig tillbaka. Den finns inte inspelad någonstans. Den finns kanske kvar hos de andra, men hos mig har den gått förlorad. Och det skaver och skadar, det med. Jag önskar att jag åtminstone kunde finna tröst i ljudet av hennes skratt. Jag har breven, dock. Jag har breven hon skrev och jag kanske inte klarar av att läsa dem, men de finns ändå där OM jag vill. Jag är ledsen att jag inte orkar läsa dina brev, Anna. Det gör bara för ont.
Jag är ledsen för så väldigt många saker i allt detta. Ni som har fått lyssna på mig IRL efter ett par glas vin vet en stor källa till alla dessa känslor, och min oförmåga att hantera. Min ständigt gnagande känsla av otillräcklighet, min önskan att ha kunnat ändra, rädda. Det går inte över, det heller. Jag önskar att det gjorde det.
Jag har ju absolut nått ett stadie där det går att prata om henne och saker hon gjort och sagt och kunna skratta åt det. Bra stunder, ni vet. Sådant som läker och för oss samman. De sticker alltid ut mer än de mörka sidorna, men någonstans så gnager det ju, det också.
Fan Anna. Jag kan fortfarande inte hantera att jag inte längre har dig kvar. Jag hoppas att du in i det sista förstod hur älskad och uppskattad och underbar du är. Att du skulle komma att bli saknad när du väl försvann. Jag tror inte att jag är den enda som går under av det här, så ofta.
Jag hade bara så väldigt gärna velat få lägga en klapp till dig under granen. Något som fått dig att skratta och bli glad. Men det går inte. Jag får tända ett ljus istället, och försöka hålla humöret uppe när den där låten spelar.
Jag vet inte ens om det är en välsignelse eller förbannelse att ha dig så hårt inrotad i den här låten. Den påminner om dig, och det är ju både på gott och ont, ändå.
Jag saknar dig.