Jag vet inte riktigt hur man kan förklara känslan av att TROTS dödsbud, TROTS att mamma sett hennes kropp och TROTS begravning så har jag ändå innerst inne en liten, liten demon som säger ”Anna lever fortfarande”. Det är jättekonstigt, och jag fattar att det är jättedumt, men jag kan aldrig riktigt skaka av mig känslan. Och jag kan ju säga att sådant som nattens dröm där det visade sig att Anna inte alls varit död utan levt på gatan i femton år och vi plötsligt fick reda på att hon bodde på ett hem, och fick komma dit och hälsa på, det hjälper inte. Det hjälper inte ALLS. I drömmen så kunde jag knappt titta på henne för jag var så rädd att det bara skulle vara på låtsas, och jag grät så att jag skakade för att jag var så glad att hon levde.
Fan också.
11 dagar kvar till 19/7 och jag hatar det av hela mitt väsen. Jag pendlar fortfarande kraftigt mellan sorg och ilska kring detta, och jag är så djävla ledsen och jag är så djävla ARG att hon är död. Jag vägrar att godta det, att acceptera att det har hänt, för det är orättvist och orimligt och vidrigt. Helvete.
Annars är det bra. Onsdag, lugnt som fasen hittills, skall strax installera ny toner i skrivaren och till lunch kommer Martin med sushi till oss och det ser jag fram emot. Är hungrig så det blir MYCKET BRA med mat om en liten stund.
Köpte för övrigt halsbandet jag hittade och förälskade mig i igår :3 Det kommer att ta ett par veckor pga de smids ju för hand i samband med beställning, men jag är väldigt taggad på detta. Bild kommer när jag har fått halsbandet — tar nog ut det i skogen på en liten photoshoot eftersom det tydligen är vad jag gör med smycken numera :P
Hejsvej
