Det kommer ett inlägg – förmodligen senare idag – som berättar om min vecka på Gotland. Det här inlägget handlar inte om min vecka på Gotland. Det här inlägget handlar om det där som hände idag för 11 år sedan, som fortfarande gör ont och som fortfarande känns så sjukt djävla overkligt.

Gotlandsvistelsen i år slutade igen på kyrkogården. Den gör den oftast, för det är ju då och där jag har chans att få prata lite med henne. Inte för att jag på något religiöst sätt tror att det är där hon kan höra mig eller så, utan mest för att det är där hon faktiskt rent fysiskt ligger. I askform. Min syster.

Jag hade en del saker att berätta för henne i år. Inget jag kan skriva om här än, men liksom ändå. Saker som är på gång. BRA saker. Saker jag hade kunnat mörda för att få kvittra med henne om i telefon, liksom. Den sorten. Jag pratar om sådant som gör mig glad och sådant som gör mig ledsen och sådant som gör mig arg, och egentligen bara precis sådant som jag tror hade haft någon betydelse för henne – om så inte annat för att det har betydelse för MIG, och det var viktigt för henne.

Hon hade ju många dåliga sidor, men jag tror ändå att de alla vägdes upp av hennes goda sidor. Hon var is och eld, dag och natt, svart och vit. Det hon var mest av allt var kärlek. Och jag saknar henne. Hon var ur balans och vild och galen och något man som lillasyster både såg upp till och samtidigt förfasade sig över. Hon var rebellen, pionjären, den ytterst viljestarka som gick i täten för syskonskaran och tog varenda strid för oss innan vi ens visste att det behövdes. Hon retades och skrattade och hånade och kom med elaka små kommentarer och hon älskade oss alla minst lika högt som vi älskade henne.

Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag saknar henne och jag tänker fortfarande, 11 år senare, på henne varje dag. Du saknas mig så oerhört illa, Anna. Jag önskar att du var kvar hos oss och delade det här livet med oss, all glädje och sorg och kärlek och förtvivlan. Att det var du och jag mot världen igen. Att dina dåluga djäkla skämt och dina luriga hyss var något man fortfarande såg fram emot/önskade att man slapp.

Vi tänker på dig idag. Och alla andra dagar. Och jag älskar dig. Jag hoppas att du visste det.

♥