Kategoriarkiv: Tankar

Sälta

Publicerat av

A3P6M36CcAAra1a.jpg large

Klockan är halv sju, jag har just ätit middag och nu sitter jag mest och chillar och funderar på ifall jag skall göra något mer av den här dagen eller ifall jag inte bara skall ta och lägga mig och läsa eller titta på en film. Min plan att ta cykeln ut till Bulltofta skjuter jag på till imorgon – del ett behöver jag lista ut var jag har gömt min cykelnyckel, och del två så är jag seg och ligger ändå över step target idag :) #dagsattringasaida

Jag skall försöka få tummen ur och förbereda en lunchlåda inför morgondagen också, kyckling, bacon och broccoli står på menyn! I kylskåpet har jag jordgubbar som jag inte riktigt har någon plan för än, och jag passade även på att köpa tre citroner (för tio kronor, allt som allt :)) som jag tänkte göra infused water av. Tar med en av dem till jobbet imorgon så dricker jag gott hela dagen :)

För tillfället kollar jag på en gammal säsong av RuPaul’s Drag Race (S3) och imorgon kommer jag ÄNTLIGEN att få se Snatch Game-avsnittet av S7! Woop! Det hade ju hunnit infinna sig en viss oro över att det inte skulle bli något Snatch Game den här säsongen; ALLTID tidigare har det varit avsnitt fem och nu kommer det alltså som avsnitt sju..? Hepp. Jag jämför S3 med S7 och inser att ingen av de som är med i S3 hade förmodligen kommit med i S7 – eller jo, kanske Raja? – och att majoriteten ur S7 hade varit väldigt malplacerade i S3. Men det är en kultur som utvecklas och producenterna vill ha något nytt varje säsong, så med ett par få undantag så är det väldigt få av de olika drag queensen som faktiskt skulle kunna gå kameleont i vilken säsong som helst. Typ. Jag har inte skrivit så mycket om S7 och vad jag tycker, men det är mest för att jag är väldigt förvirrad. Det har visats sex avsnitt hittills och jag tycker att serien so far är väldigt ytlig. Jag inbillar mig åtminstone att jag hade större grepp om cirka alla queens under alla tidigare säsonger, på ett sätt som jag inte alls har i S7. Typ. Jag återkommer kanske med en djupare analys efter att serien är avslutad. Just nu är jag inte säker på att jag kommer att hetsfölja S8 när den väl drabbar, ifall det inte blir en rejäl uppryckning från nuvarande format. Det är sådant djävla fokus på DRAMAz hela tiden och jag orkar fanimig inte.

MEN I ALLA FALL. Igår tog jag hem en film som förmodligen är på ryska och/eller med rysk textning, men det finns ju bara ett sätt att ta reda på :P Jag får dock se den på laptopen eftersom jag inte vet hur jag kommer åt min mediaspelare så att jag kan slänga över den (skall dock försöka haxXa mig in) och då får det banne mig bli med hörlurar på för högtalarna på den här datorn är fan inte vettiga efter att min brors dåvarande flickvän lånade min dator, tappade den i golvet och sedan lämnade tillbaka den halvt krossad så att jag fick ersätta halva plasten på den – ur egen ficka. YEsssss där är en person som inte får låna saker av mig igen…

På gymnasiet lånade jag en CD-skiva av Jessica som jag hade i min CD-walkman – som såklart gled ur mitt skåp och rakt ner i golvet så att skivan gick sönder när jag öppnade dörren vid ett tillfälle. Jag fick panik och hetsköpte en ny skiva till henne men skämdes ju ögonen ur mig, och jag tog tag i henne i skolan och sade att jag hade något jag måste prata med henne om och berättade att jag hade haft sönder skivan och bad om ursäkt och gav henne den nya och var livrädd att hon skulle lacka ur, men det visade sig att hon å sin sida hade fått för sig att jag ville prata med henne för att jag inte ville vara vän med henne längre (???) så hon var bara superlättad och var helt okej med ersättningsskivan. Men ja. Alltså. Poängen är att alla kan råka ha sönder något man har lånat och det är ju väldigt, VÄLDIGT sällan med flit – men man kan ju be om ursäkt och som ALLRA minst erbjuda sig att ersätta det trasiga. I synnerhet ifall det är datordelar för ett par hundra…

Nåväl. Nu är avsnittet av RuPaul strax slut så då skall vi se ifall jag a) kan haxXa min mediaspelare och b) ifall filmen är på ryska eller ej. Heja mig!

Insikter

Publicerat av

Screen Shot 2014-03-10 at 11.48.35

Helgen har varit bra, men den avslutades på samma djävla sätt som alltid: Med att jag inte kan somna om så livet hängde på det. Jag låg i två timmar eller mer innan jag till slut slocknade i nättras. Vi kan ju gissa vad det innebar för piggheten när jag vaknade imorse. Släng in en skopa mensvärk på det också så förstår ni nog hur ytterst MÅNDAG allt är just nu. Urgh.

Nåväl. Någonstans mitt uppe i det är för varmt/det är för kallt/stirra i taket/pilla på telefonen/höja volymen/sänka volymen/byta position i hopp om att det skall hjälpa mig somna så fick jag plötsligt en insikt i att ett av mina stora problem är att jag hela tiden tittar bakåt istället för framåt. Ja, folk har sagt det till mig tidigare, men ibland behöver man själv lägga ihop ett och ett för att få rätsida på det. Jag stör mig på att jag var fittare förut, till exempel. Jag började ju träna för nyss två år sedan och jag borde vara längre gången än jag är, och varje gång jag har den åsikten så sätter jag stopp för mig själv. Opeppen dyker upp direkt. ”VARFÖR ÄR JAG SÅ DÅLIG”, liksom. Efter att ha vänt och vridit lite på det en stund så insåg jag att detta är applicerbart på väldigt många aspekter av mitt liv. Jag räknar tid och tycker att jag borde vara bättre på något än vad jag är, och det får mig att känna mig dålig och då slutar jag utvecklas. Ta jobbet, där har vi ett annat exempel där detta är tydligt. Jag har jobbat här i snart tre år och jag har inte kommit så långt i utvecklingen som jag hade velat, och därför stagnerar jag och stannar upp och fastnar för jag är ju så DÅLIG. Ni hör ju själva hur fruktansvärt konstruktivt detta är? :P

Så, ja. Well. Vi slutar med det, nu. Jag vill säga ”jag skall försöka sluta med det”, men alltså; Do or do not – there is no try < stor sanning!

Planen för dagen är jobba, inte gå under av mensvärk, kolla ifall man kan fylla på luft i däcken på cykelbutiken som ligger på hörnet på Värnhem, fylla på luft i däcken på min cykel, cykla till Bulltofta och springa 2,5 km-slingan. Lyckas jag inte fylla på luft i däcken på cykeln så kommer jag nog att halvdö på soffan istället – allt beror på hur illa dagens mensvärkande blir.

För övrigt så är det just nu en ganska stor delay på det här med att dela med sig av bilder från RuPaul BOTS – jag har för tillfället ingen dator hemma, because stuff, så jag sitter med en riktigt crappy laptop som jag köpte för 8 år sedan och ni hör ju själva hur bra det kan vara :P Så öh, om ni väntar på bilder så får ni vänta liiite till. Ok? :)

Nu skall jag fortsätta denna måndag och hoppas att den blir bättre än vad min rygg just nu  säger att den inte alls kan bli. Hepp.

Inte den bästa starten på helgen

Publicerat av

Skärmklipp

Jag drömde om Anna i nättras. Jag minns inte var vi var någonstans, på Gotlandsbåten eller något tror jag (??) men Anna skulle komma dit och jag hade köpt ett marsvin åt henne och medan jag försökte hitta någon form av förvaring för marsvinet (+ få en klipptid, men jag fick inte komma in så länge jag hade marsvinet med mig) så dök hon plötsligt upp. Och jag grät. Jag var så glad åt att se henne, jag var så förbannat djävla lycklig över att hon var där för jag visste ju att hon inte fanns längre.

Och jag hatar dessa drömmar, jag hatar dem med en djävla glöd för jag är aldrig så eländig när jag vaknar som när jag igen har inbillat mig att hon finns kvar.

Jag vaknade av att jag grät. Bra start på helgen, helt klart.

Lyckades somna om efter en stund. Vaknade sedan fyrtio minuter innan klockan ringde och kunde inte somna om igen. Pillade på mobilen fram till nu när jag gav upp och gick upp. Ute är solen snart på gång och idag skall jag och Mia åka ut till Torup och promenera milsslingan i skogen och picknicka. Jag tror att det blir en väldigt bra dag och jag hoppas att lite Mia-häng kan sudda bort nattångesten och den förtvivlade saknaden i mig. Martin kunde ju inte komma denna helg, så honom kan jag ju inte nästla mig in i famnen på och få tröst av.

Hela jag är för övrigt glittrig idag. Jag tog igår kväll ett varmt bad med sällskap av en väldigt, väldigt glittrig stjärna som var badolja från LUSH, och det visade sig ju att när man gick ur badet var man täckt av olja och glitter. Fick lite inspiration och dansade runt i min silverglittriga BH och trosor en stund, men sedan duschade jag och fick bort det mesta. Problemet var dock att jag hade lagt mig på sängen en stund och nu är ju hela sängen glittrig. Mycket hjälp den duschen var, med andra ord, när jag kröp ner i min glittriga säng inte långt efter att jag duschat :P

Nu skall jag äta frukost och få fram lite bra kläder för en milslång promenad i skog. Det skall bli runt 5 grader idag, men det är varmare än man tror när man håller igång. Hepp.

 

Ord

Publicerat av

IMG_20141203_212917

Jag klarar aldrig av att läsa ut It utan att börja gråta. Jag älskar verkligen den boken, men den är fruktansvärd att läsa ut och lägga ifrån sig. Jag har ju tjatat om It/Det här förut, och ni kanske själva har läst boken och då är väl detta överflödig information, men boken handlar alltså om sju barn som under en sommar blir oerhört nära vänner och tvingas slåss mot ett monster de sedan tror att de dödat. Efter detta så glider de ifrån varandra, och pga omständigheter så glömmer de bort varandra och vad som hände den sommaren totalt. 27 år senare återkommer monstret och de samlas igen, och knyter åter igen starka band till varandra och lyckas tillsammans minnas allt som hände dem. Och sedan lyckas de mot alla odds vinna, och de börjar glömma varandra igen. Och här slits hjärtat sönder, för de är så djävla viktiga för varandra men de glömmer bort. Orden ovanför är Mike som avslutar sina dagboksnoteringar kring alla händelser, eftersom nu även han börjar glömma, och det är bara så hemskt.

Man är så djävla livrädd för att glömma bort människor. Jag är så djävla livrädd och förtvivlad för att jag har börjat tappa bort Anna mer och mer. Jag har ju glömt hennes röst. Jag börjar glömma mer och mer av henne. För varje dag som går så är fotografiet jag har av henne på min hylla där hemma en allt större verklighet, och det tredimensionella hon egentligen var försvinner allt eftersom. Vilket i sig är så djävla löjligt, för Anna hatade att vara med på kort och den bilden jag (och alla andra i familjen) har en kopia på hemma är den enda där hon ler lite mot kameran. Det känns så fel att det som mest påminner mig om henne är något som är inte är hon, alls.

Jag läste Det första gången när jag var 12, har jag för mig. Och den boken har följt mig genom livet sedan dess. Jag kände igen mig i ensamheten och det hopplösa, och jag har på något sätt ibland önskat att jag fick vara en av de sju i The Loser’s Club, just för att de har en så djävla fin vänskap. Vilket i sig är sjukt, för de lever också i en stad där ett monster äter barn och de har alla ganska problematiska situationer hemmavid (av varierande grad).

Tidigare har jag alltid tyckt att Bill är den bästa karaktären, men plötsligt nu under min senaste genomläsning så är det Ben jag allt mer sympatiserar med. Ben har alltid varit en favorit, men inte på samma sätt som nu. Jag undrar varför. Jag antar att jag läser boken annorlunda varje gång pga blir äldre, får andra egna livserfarenheter och så vidare.

Men slutet gör mig förtvivlad varje gång. Det kniper i hjärtat på mig. Jag vill bara gråta. För på något sätt så är det ju så djävla verkligt för mig, det där med att glömma bort någon man inte alls vill glömma.

I loved you so much.

Reflektioner

Publicerat av

Kanske borde jag ha gjort något igår. När hans bil körde förbi en halvmeter framför mig på övergångsstället och han hänger ut genom fönstret och är så djävla nära intill med sitt obehagliga leende. När han sedan hängde ut genom fönstret i 30 meter innan han bryr sig om att titta framåt och köra vidare. Kanske jag skulle ha givit honom fingret då. Eller åtminstone gjort det när han körde förbi mig andra gången. Screen Shot 2014-06-05 at 09.59.01

Men jag var rädd. Vad gör jag om han blir arg, går ur bilen och attackerar mig? Skriker på hjälp? Vad gör jag om hjälpen inte kommer, om folk bara stirrar, rycker på axlarna och går vidare..?

Jag är inte en stor människa. Jag är tre äpplen hög och har just börjat bygga muskler efter år av extremt dålig mathållning. Jag kan kanske springa men jag hade fel slags skor på mig för att det skall vara en säker utväg.

Och jag känner mig så djävla svag för att jag ger honom makt över mig såhär, för att jag blev rädd och för att jag även idag fortsätter att må dåligt över det som hände. Att jag inte bara kan brush it off och gå vidare som att inget hänt. Jag känner mig som en svag människa för att jag plötsligt känner oro över att gå ensam utomhus.

Screen Shot 2014-06-05 at 10.02.05

Jag har fortfarande så djävla dålig känsla i magen. Nervös. Funderade på vägen till jobb imorse ifall jag kanske borde skaffa ett busskort så att jag kan åka hem från jobb på eftermiddagarna. Morgnarna har hittills varit lugna, det är nog bara en eller två gånger jag har blivit catcallad på väg till jobb. Det är på hemvägen de är vakna, idioterna.

Vi får se. Det känns väl bättre om någon dag när det är lite mer distans mellan nu och då. Jag brukar lyckas rycka upp mig ganska bra. Det känns bara som att det är ett problem som börjat eskalera mer och mer. Jag är bara rädd att det skall gå längre.

Det var allt, for now.

Att ständigt sätta krokben för sig själv – hur amputerar man sitt ben?

Publicerat av

tumblr_mqsscqEmlP1swv52fo1_1280

Jag har köpt en liter jordgubbar och de är så goda så jag dånar lite, faktiskt. En av de bästa grejerna med sommaren, helt klart ♥

Förra veckan lyckades jag inte träna en enda gång, trots att jag var så stolt att jag kommit igång med att springa veckan innan. Varför blir det så? Jag är ju fan mästare på att sätta krokben för mig själv. Jag vet ju hur bra jag mår av det, och jag vill så gärna se ut ↑ sådär ↑ i sommar igen, men på något vänster så bestämmer jag mig undermedvetet för att förstöra för mig själv så fort jag verkar vara på väg att lyckas. Det sker inte bara vad gäller träning, det händer i andra aspekter av mitt liv också, och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag är så rädd för att, gubevars, råka bli lycklig..? (NEJ jag försöker inte säga att jag bara kan vara lycklig om jag är vältränad och smal osv osv, det är liksom inte poängen här och tror du det är du nog på fel blogg faktiskt)

Jag har pratat om det här förut, just vad gäller träning och krokben och rädslan för att bli bra. Jag kom inte direkt fram till något då och det gör jag väl inte nu heller. Jag tror dock att det kan ha att göra med självkänsla, och jag måste nog lyckas jaga bort det där lilla monstret som sitter i min mage och om vartannat väser ”du duger inte!” och ”du förtjänar inte att må bra!”

Jag har en del saker som fortfarande guiltar mig, men det är tunga grejer och inget jag direkt kan prata om i bloggen av flertalet anledningar. Jag vet inte huruvida någon av de sakerna kan ligga till grund för detta ohälsosamma självförakt jag lider av. Jag vet inte hur jag skall reda upp dem heller, det handlar om saker som har hänt för 10+ år sedan. Vad gör man åt saken? Hur lär man sig att bara svälja det och gå vidare och ha det glömt?

Varför VÄGRAR jag låta mig själv må bra? Diskutera i små grupper. Hepp!

Here Comes Honey Boo Boo

Publicerat av

Om vi tvunget skall kritisera serien så är det inte familjen i sig som skall kritiseras. De är alla överviktiga, men de är lyckliga och fullständigt tillfreds med hur de lever. Folk vill gärna poke fun åt att de är typiska rednecks som leker i lera, deltar i beauty pageants och rapar och fiser i TV, men alltså… Mama June har lärt sina barn en hel del saker om självförtroende och att inte skämmas för den man är. Varför skall man? Så länge man är nöjd med sig själv spelar det ju ingen roll vad andra tycker.

honeybooboo

Alana, Honey Boo Boo i egen hög person, är en tjej med en djävla massa skinn på näsan och ett enormt självförtroende.

Inte en djävel kan sätta sig på den här tjejen!

Inte en djävel kan sätta sig på den här tjejen!

Alana är knubbig. Det vet hon. Men vet ni vad? Hon skäms inte för det, för det finns ingen skambeläggning av att vara överviktig i hennes värld. Hennes familj är överviktig men de är lyckliga ändå. Ja, de försöker äta nyttigt emellanåt – de har en önskan att vara nyttigare och hälsosammare. Det betyder inte att de skäms för vilka de är eller hur de ser ut. Ni förstår skillnaden där, va? De vill inte ändra sig själva för att de skäms, de är helt okej med sig själva. De vill bara vara nyttigare.

tumblr_n2spysif5h1rpx8h3o1_500

Och det är därför vi inte skall kritisera dem för vilka de är. Se ett avsnitt ifall ni inte har, och ni kommer att få se en familj som älskar varandra, sig själva och allt de är och gör. De ÄR skitiga rednecks som rullar runt i lera – och de är djävligt nöjda med det. De aspirerar inte till att vara något annat – och det är skitbra.

Also: De dömer ingen annan. Där många andra i USA är livrädda för att deras barn skall bli homosexuella (ve och fasa!) är Alana och hennes systrar openminded och har inga fördomar om homosexuella eller vill dem illa.

tumblr_n2ng1jKrr81tv8i7ko1_500

 

I can’t believe I’m going to admit this…. I hope it doesn’t mean I’ve gone over to the dark side or anything, but here goes:
I have developed a strange but genuine fondness for Alana. (Honey BooBoo). 
Last night as I watched the latest episode, I found myself smiling and even chuckling now and then at Alana’s antics and expressions. She is one goofy, but genuinely sweet kid.
They are, without a doubt, pretty g-damn REAL compared to sit-com versions of ”family” we see all the time.

There is real love between the sisters and the mom. Real love – even though that includes yelling and scuffling and getting mad at each other now and then. 
Yes, they range from thin to chubby to obese. 
Yes, they are sometimes crude or unsophisticated in their words and ways. 
Yes, they are poor enough to have a working railroad track about 15 ft from their back door. Yes they are proud to be American and proud to be ”rednecks”. They are who they are and that’s R.E.A.L. 
Yes, in a way they are being exploited for their entertainment value by TLC… no doubt.
Yes, you can laugh along WITH them, or you can smugly laugh AT them. But if you are laughing AT them, well, that says more about you than it does about them, now doesn’t it?

 

Källa

Se till att titta på lite Honey Boo Boo nu :)