Igen och igen och igen och…

Jag är så förbannat trött på att jag inte skall kunna gå till och från jobbet utan att bli trakasserad på gatorna. Idag gick en kille jag passerat 50 meter tidigare ikapp mig och ville berätta för mig att jag går sexigt och att jag har en sexig kropp. JAHA DU sade jag och sprang över övergångsstället och försvann därifrån. Vad förväntade han sig, ett TACK?!

Saker som hade varit okej att gå ifatt mig för att säga:

  • Du har väldigt fint hår
  • Dina leggings [Star Wars-leggings idag!] är jätteballa
  • Vad är klockan?

ALLT som annars rör min kropp eller mitt utseende är out of bounds. Varför förstår folk inte det? Jag blir så förbannat trött på att jag hela tiden skall behöva oroa mig över att folk skall börja hojta på och följa efter mig.

Folk har föreslagit för mig att det kan ha att göra med hur jag går. Ifall jag är ihopkrupen, tittar ängsligt omkring mig och ser nervös ut vs. ifall jag går med rak rygg, självsäkra steg och ett Gother than thou-uttryck i ansiktet (yeah yeah, replace with vilken slags KICKASS attityd som ni vill där, jag tog bara ett i mängden) men det gör ingen skillnad. Jag går inte som något som skulle kunna misstas för ett ”easy prey” (och jag försöker inte på något sätt säga att flickor som går på ett visst sätt skulle behöva räkna med att bli catcallade åt höger och vänster, så snälla missförstå mig inte här) men det gör INGEN SKILLNAD. De tjoar och tjimmar när jag ser ut som en diva, de tjoar och tjimmar när jag scurryar som en liten skrämd mus. Jag får inte vara ifred, och det börjar driva mig till vansinne.

LÅT MIG VARA FÖR HELVETE

tumblr_n68zo96Vq11r3ftpno1_500

Jag förstår inte hur de här människoran kan tycka att det är okej att gasta saker åt främmande kvinnor på gatan. Tror de ens på riktigt att det skulle kunna uppfattas som en komplimang av NÅGON? ARGH.

 

Anyway. Idag är jag tillbaka på jobbet, och jag skulle ju vilja säga att det känns bra men just nu är jag för djävla uppretad av att jag aldrig kan få vara ifred någonstans att jag inte ens orkar.

Jag ägnade dagen igår åt att ta det lugnt, titta på Top Model och laga/uppgradera mina lajvkläder. Skall se ifall jag kan få jackan att sluta spricka varje gång jag tar den på mig ;)

Idag skall jag fortsätta chilla hemma, samt plocka upp lite efter allt panik-lajvpyssel jag ägnade mig åt innan jag åkte ut i skogen förra veckan.

Och på riktigt alltså: SLUTA CAT-CALLA FOLK FÖR HELVETE. Det är INTE en komplimang! Och till er som reagerar som min kollega och tycker att ”skall man nu inte ens få le mot en främling och säga hej?!” så kan jag bara säga: Klart som fan ni får säga hej, men säg inte till mig att jag är ”sexig” för jag är inte intresserad av ert djävla approval. Fucking främlingar. Den enda vars approval jag behöver ha är min pojkväns.

Reflektioner

Kanske borde jag ha gjort något igår. När hans bil körde förbi en halvmeter framför mig på övergångsstället och han hänger ut genom fönstret och är så djävla nära intill med sitt obehagliga leende. När han sedan hängde ut genom fönstret i 30 meter innan han bryr sig om att titta framåt och köra vidare. Kanske jag skulle ha givit honom fingret då. Eller åtminstone gjort det när han körde förbi mig andra gången. Screen Shot 2014-06-05 at 09.59.01

Men jag var rädd. Vad gör jag om han blir arg, går ur bilen och attackerar mig? Skriker på hjälp? Vad gör jag om hjälpen inte kommer, om folk bara stirrar, rycker på axlarna och går vidare..?

Jag är inte en stor människa. Jag är tre äpplen hög och har just börjat bygga muskler efter år av extremt dålig mathållning. Jag kan kanske springa men jag hade fel slags skor på mig för att det skall vara en säker utväg.

Och jag känner mig så djävla svag för att jag ger honom makt över mig såhär, för att jag blev rädd och för att jag även idag fortsätter att må dåligt över det som hände. Att jag inte bara kan brush it off och gå vidare som att inget hänt. Jag känner mig som en svag människa för att jag plötsligt känner oro över att gå ensam utomhus.

Screen Shot 2014-06-05 at 10.02.05

Jag har fortfarande så djävla dålig känsla i magen. Nervös. Funderade på vägen till jobb imorse ifall jag kanske borde skaffa ett busskort så att jag kan åka hem från jobb på eftermiddagarna. Morgnarna har hittills varit lugna, det är nog bara en eller två gånger jag har blivit catcallad på väg till jobb. Det är på hemvägen de är vakna, idioterna.

Vi får se. Det känns väl bättre om någon dag när det är lite mer distans mellan nu och då. Jag brukar lyckas rycka upp mig ganska bra. Det känns bara som att det är ett problem som börjat eskalera mer och mer. Jag är bara rädd att det skall gå längre.

Det var allt, for now.

Efterdyningar

duvor

Tack för allt stöd igår hörni. Det gör mig lite lättare till mods att ni bekräftar att det inte är mitt fel. Jag VILL inte att det skall vara mitt fel, det känns bara som att det blir enklare ifall jag spelar enligt deras regler och håller mig så oansenlig jag kan så jag kanske slipper all street harrassment. Händelsen igår var den värsta vad jag kan minnas, men annars blir jag catcallad på väg hem från jobbet på veckobasis. De tutar, hojtar, vinkar – eller säger till och med ”oh la la!” när de går förbi. Varför tror de att deras åsikt spelar någon som helst roll? Varför har de så sjukt konstig självbild så att de inbillar sig att deras hojtningar och oväsen och obehagliga flin skulle göra min värld till en bättre plats? Jag tror att det till stor del handlar om en uppvisning av makt. Jag vet inte riktigt hur jag kan formulera ett argument därkring dock, så jag lämnar det därhän.

Idag har jag på mig en hoodie och ett par jeans och sneakers. Håret är oborstat och smink har jag hållit till ett minimum. Jag har nervöst sett mig om på väg till jobbet och ser nog mest bara ut som en liten grå mus. Det får vara så idag. Imorgon kanske jag vågar vara en påfågel igen, men idag är jag en duva och håller mig i utkanten av universum.

Det blev ju såklart inget gymmande igår, jag ville inte. Jag mådde väldigt dåligt och satt och skakade ett tag, men jag hade Mia i telefon och gsson var helt okej med att ta en kvällspromenad med mig eftersom jag inte vågade gå ut ensam. Malmös studenter for förbi på flak och i bilar och tutade och visslade och var glada. Det var dock okej, de var ju inte ”ute” efter mig liksom. Stegräknaren stannade på runt 19k innan jag kom i säng.

Kom, när jag skulle ställa in morgonens alarm, på snilleblixten att jag kan ju gå upp lite tidigare och faktiskt gymma idag på morgonen istället. Det var en asbra idé och jag tog mig igenom W2R3 och körde 8 min på crosstrainern innan jag fick ge upp (herredjävlars var den kan dra slut på en snabbt, det tog mig flera minuter att återhämta mig innan världen slutade snurra och hjärtat slutade försöka fly kroppen) och sedan körde jag 10 lyft i shoulderpress innan jag gick hem och duschade. I retrospekt hade det dock varit en ÄNNU bättre idé ifall jag lagt fram träningskläder igår kväll istället för att behöva försöka rota fram dem vid kvart över fem imorse. Hepp.

Idag är det fredag-fast-torsdag och imorgon kommer Martin. Gudars skymning vad jag hade behövt honom hos mig igår när jag kom hem från jobbet. Få gömma mig i hans famn ett tag och veta att det faktiskt finns riktigt bra män i världen också. Jag VET att det finns mängder av bra män, det är liksom inte så. Men igår hade det varit extra bra att få en reminder på det. Det var en dålig dag, helt enkelt. Ni förstår ju varför.

Nu skall jag försöka jobba och försöka styra upp nästa veckas sommarfest. Vi får se vilket som går bäst.