Kategoriarkiv: Tankar

Torsdagsfredag och världens fånigaste sätt att svara i telefon

Publicerat av

Här är något bra: Imorgon klockan två tar jag bussen till Lund! Himla bra grej, faktiskt. Julklappar! Vin! Toro! Michaela! Anna! Dåliga youtubevideos! Pasta! Jag ser fram emot det.

Jag sov inget vidare i nättras. Jag vaknade till och kunde inte somna om och låg bara och irriterade mig över Martins snarkande. Till slut lade jag mig på soffan istället — detta pga klockan visade sig vara 3:54, hade klockan varit typ 6:00 hade jag tagit en promenad istället. Jag somnade om, till sist. Och drömde. Om Anna. Om familjen. Att Ricard hette Patrik och att han hade skaffat en telefon när han var typ åtta och att han svarade i telefonen med riktigt konstig, skitnödig röst och sade ”hallå det är PattEeEeeeeeEeeeeeh” vilket jag och Anna hade skitkul åt, och sedan vaknade jag av att jag grät för liksom …hon finns ju inte längre. Det var jobbigt. Då var jag ledsen att jag inte låg inne i sängen och kunde krama på Martin en stund, men jag ville inte gå in och störa honom. OCH NEJ JAG HADE INTE STÖRT, men ni vet. Jag vill inte väcka folk pga knäpp i skallen emellanåt.

Men jag saknar henne. Fy FAN vad jag saknar henne. Det är ju alltid extra tungt nu när det närmar sig jul. Familjehögtiden. Så många minnen, så många skratt. Och den där jullåten som jag HELT RANDOM anknutit till Anna och blir jätteledsen av att höra trots att jag älskar den, och hur jag varje år får försöka ease myself into att lyssna på den för att liksom inte få en känslochock första gången jag hör den.

Älskade syster.

Ikväll leker jag och Martin fredag. Han skall göra räkmackor åt oss och sedan skall vi ha soffhäng och se på Ullared och bara mysa ihop. Det ser jag fram emot! Jag siktar på myspyjamas och tjocksockor och bara sitta intill och var kära i varandra medan vi ser på muppar som jagar Det Ultimata Fyndet. Så himla bra grej. Torsdagsfredagen.

Ha en fin dag, hörni <3

13

Publicerat av

Som ett knytnävsslag i ansiktet insåg jag det först för två dagar sedan; Det är snart den nittonde juli igen. Det är snart ytterligare ett år sedan Anna gick bort. Jag var inte beredd, jag var mitt uppe i sommaren och jobbsök och planer inför veckan och så fick jag syn på kalendern. Blir man någonsin beredd? Kommer det någonsin bara att vara som vilket datum som helst, utan detta begär att få ventilera och reflektera? Jag tror inte det.

Tretton år, alltså. Det är inte klokt. Jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag. Det är så många situationer där jag kan föreställa mig hennes reaktion, och så många situationer där jag nyfiket undrar över vad hon skulle ha sagt och gjort. På så sätt är hon ju ändå alltid närvarande, även fast jag har glömt bort hennes röst. Man borde spela in och ha kvar rösten efter sina älskade. Borde börja göra små röstinspelningar med kärlekshälsningar och skratt och lämna åt Martin, så att han har något om jag väl försvinner. Vill ha detsamma av honom. Vill inte glömma bort rösten för någon mer, ni vet.

Jag är inne i någon form av period då jag mest bara känner vrede i min saknad. Jag är arg på henne för att hon är borta. Det är småsint och dumt av mig, jag förstår det, men jag är så djävla arg över att det här är hur livet ser ut nu: utan Anna. Det är inte rättvist. Jag fick inte vara med att välja detta, så varför måste jag ta konsekvenserna av det? Jag låter som ett ilsket och felaktigt barn, men vissa känslor ÄR barnsliga. De kanske behöver vara det, jag vet inte. Trots att jag är arg så gör det ju fortfarande så förbannat ont i hjärtat när jag tänker på henne och saknar henne, och saknar henne GÖR jag.

Jag vill väl egentligen säga något smart och vettigt, men jag har bara detta blödande hjärta att erbjuda just nu. Och ilskan, den där fullständigt ovettiga och oförutsägbara ilskan över att hon är död.

Det blir väl inte smartare än såhär, antar jag.

Som alltid:

Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Sov gott, älskade syster.

Ohanterligt

Publicerat av

Nu när julmusikssäsongen kommer igång på riktigt så uppstår samma gamla problem, som alltid: Den där låten jag älskar men som jag också anknutit till min syster = blir ledsen varje gång jag hör den. Ibland krävs det att jag lyssnar på den om och om igen, för att ta udden av den. Det hjälper, men tydligen bara per säsong. Nu, ett år senare, lyssnar jag och blir direkt tårögd och känner snörpet i hjärtat. Det är inte rimligt!

När slutar man sörja? Jag antar aldrig. Hon kommer ju att saknas mig resten av livet. Det går inte en dag utan att hon susar förbi i mina tankar, om än så bara i någon millisekund. Jag bara …jag vet inte. Jag bara önskar att jag kunde lyfta luren och ringa henne och säga ”du kan aldrig ANA vad som hänt nu!” och liksom sådär systerskvallra kvittrigt i telefon en stund. Jag älskar mina bröder, men ibland behöver jag min syster.

Det är tungt. Det är alltid tyngre kring jul, det vet jag ju. Eller ja, det börjar med hennes dödsdag i juli och går vidare till hennes födelsedag i september, och när man tror att det är över för i år drabbar julen med alla känslor, varje gång. Jag borde ha lärt mig nu. Det har gått 12 år. Det är inte nytt längre. Det BORDE inte göra så ont längre!

Jag HATAR att jag har tappat bort hennes röst, dock. Den får jag aldrig tillbaka. Den finns inte inspelad någonstans. Den finns kanske kvar hos de andra, men hos mig har den gått förlorad. Och det skaver och skadar, det med. Jag önskar att jag åtminstone kunde finna tröst i ljudet av hennes skratt. Jag har breven, dock. Jag har breven hon skrev och jag kanske inte klarar av att läsa dem, men de finns ändå där OM jag vill. Jag är ledsen att jag inte orkar läsa dina brev, Anna. Det gör bara för ont.

Jag är ledsen för så väldigt många saker i allt detta. Ni som har fått lyssna på mig IRL efter ett par glas vin vet en stor källa till alla dessa känslor, och min oförmåga att hantera. Min ständigt gnagande känsla av otillräcklighet, min önskan att ha kunnat ändra, rädda. Det går inte över, det heller. Jag önskar att det gjorde det.

Jag har ju absolut nått ett stadie där det går att prata om henne och saker hon gjort och sagt och kunna skratta åt det. Bra stunder, ni vet. Sådant som läker och för oss samman. De sticker alltid ut mer än de mörka sidorna, men någonstans så gnager det ju, det också.

Fan Anna. Jag kan fortfarande inte hantera att jag inte längre har dig kvar. Jag hoppas att du in i det sista förstod hur älskad och uppskattad och underbar du är. Att du skulle komma att bli saknad när du väl försvann. Jag tror inte att jag är den enda som går under av det här, så ofta.

Jag hade bara så väldigt gärna velat få lägga en klapp till dig under granen. Något som fått dig att skratta och bli glad. Men det går inte. Jag får tända ett ljus istället, och försöka hålla humöret uppe när den där låten spelar.

Jag vet inte ens om det är en välsignelse eller förbannelse att ha dig så hårt inrotad i den här låten. Den påminner om dig, och det är ju både på gott och ont, ändå.

Jag saknar dig.

En liten karusell av tankar

Publicerat av

Det finns så mycket kärlek i mitt hjärta och i min mage och det är himla fint, faktiskt! Bara att tänka på att jag i jul kommer att få vara hos Martin i två veckor utan avbrott gör mig så djäkla glad att det spritter i hela kroppen.

Snackade lite om det häromdagen med Martin: Min hud är så oerhört mycket bättre sedan vi blev ihop. Märkligt nog mådde inte huden så bra när jag dels var med mitt ex och dels var ”mellan förhållanden” (och öh, bodde med mitt ex) Märkligt hur stress och dåligt mående kan påverka hur man ser ut, eh? ;)

Med träning, mer glädje i livet, bättre skills på smink och en bättre garderob är jag plötsligt en snyggare och roligare person. Det här går inte ens ut på ”Allt är Martins förtjänst!” för det handlar ju om MIG, men han är ett väldigt fint stöd och en person jag verkligen mår bra och känner mig trygg med. Det är viktigt. Jag brukar inte skriva om mitt ex eftersom han är ute ur mitt liv och inte längre ett problem, men samtidigt är det just nu relevant att nämna eftersom jag märker sådan stor skillnad. Det GÖR stor skillnad, detta med vem man har i sitt liv. Jag har ju – som jag tror att jag nämnde häromdagen? – skurit loss ett par ”giftiga” vänner ur mitt liv under åren. Energivampyrer. Sådana där man umgås med och sedan känner sig helt slut efteråt – till skillnad från de vänner man umgås med och sedan skuttar hem från med ett stort leende på läpparna. Jag är 33, jag tänker vara väldigt restriktiv med vem som faktiskt får vara med i mitt liv eller inte. Det var svårare när man var 20 och ville vara alla till lags – jag vill fortfarande vara folk till lags och hålla mig god med personerna omkring mig, men jag är hårdare med vem jag släpper nära inpå nu. Faktiskt.

Hur jobbigt det än var att gå igenom uppbrottet från exet så är det något jag idag ser som en väldigt positiv grej. Jag läser gamla blogginlägg och de DRYPER av dåligt mående och sorgslem, och jag önskar att jag kunde sträcka mig tillbaka i tiden och säga ”Carina, det KOMMER att bli bra! Jag lovar!” för just då, där, så kunde jag inte se längre än den svarta horisonten som omgav mig. Good riddance! Nu är jag sedan länge förbi det där och mår bra där jag är just nu i livet.

Jag menar – det är ju ingen hemlighet att jag vill flytta till Göteborg helst IGÅR och att jag är frustrerad i den nuvarande situationen med jobb och boende, men det är ändå en spottstyver. Det kommer att lösa sig. Han väntar på mig. Uppenbarligen var inte 2017 året det Hände, men det är snart nytt år med nya chanser. 2018 – då DJÄVLAR.

Det här inlägget handlar egentligen inte om något, men det handlar också om allt? :D
Jag är glad med personerna jag har i mitt liv idag. Jag saknar inte personerna som har knuffats ut – jag kan sakna det vi HADE, men det är en annan sak. Det är inte personen som är det viktiga där längre. De VAR viktiga, då och där. Alla är viktiga, på sitt sätt. Men jag har gått vidare och omprioriterat och har en VÄRLD av nya människor omkring mig. Och de är viktiga NU.

Ha en fin dag, krama på de ni tycker om. Och de ni inte tycker om? Snacka med dem, eller knuffa bort dem. Det är bara onödigt att släpa runt på folk ni inte blir glada av och som bara suger ur er all livsglädje och energi.

Krams!

Självhjälp

Publicerat av

Faktiskt väldigt störigt och samtidigt sjukt i-landsproblem att jag fick på mig ett par jeans som är lite för små idag. Magen bara väller över kanten, och då har jag inte ens SÅ stor mage. Löste det genom att knäppa upp dem och sätta en snodd runt knappen istället, så nu har jag iaf lite andrum. Bra grej.

Vi har haft möte hela dagen som sagt, men det är slut nu. En timme kvar av arbetsdagen och sedan skall jag rusa vidare med allt annat som skall göras. Ingen rast och ingen ro, men för det mesta är det ändå okej :)

Om jag INTE skulle ha åkt iväg till Göteborg imorgon så hade det varit morgongym igen på fredag, men nu blir det först på måndag. Å andra sidan kommer jag att kunna få mina tre pass på gymmet nästa vecka; nästa helg skall jag INTE åka bort, så då kan jag utnyttja min fredagsmorgon som jag vill :) Också ett i-landsproblem; buhu stackars mig som måste åka på intervju/till min pojkvän och inte får träna :'(

Jag funderade lite på det igår när jag gick hemåt: Som barn var jag väldigt positiv och optimistisk, och någonstans vände det till cynicism och negativitet samtidigt som jag TRODDE att jag fortsatt var positiv till vad som än lades för mig. Nuförtiden är det till och med folk som anmärker på att jag är negativ, så jag behöver jobba lite på det där. En sak jag utmanar mig själv till är att alltid FÖRSÖKA vara positiv till saker, och att inte säga ”nej” just because. Ibland föreslår Martin mat jag egentligen inte alls är förtjust i, men jag ger det gärna ett försök. I 95% av fallen så blir det vrålgott när han lagar, och plötsligt sitter man där och ba ”kan vi inte äta potatismos eller stuvade makaroner pls”? fast det är något jag aldrig tidigare har tyckt om. Jag försöker också att säga ”JA!” till alla andra förslag han har, för jag vet ju att det alltid blir bra. Och blir det inte bra är det väl bara att avbryta och göra annat, liksom? Det är en utmaning, men jag hoppas ändå att den får mig att växa lite. Och att den gör mig positivare.

Jag vill ju kunna tala sanning när jag säger ”Jag är en himla positiv tjej!”

SAMTIDIGT så ÄR jag det! I alla fall på jobb, trots allt gnäll om dagens möte (haha alla dessa motsägelser här alltså). Jag försöker alltid bemöta folk med ett leende och jag minns ju hur jag i affären kunde ha lite sämre dagar men hur snabbt det vände om man bara ansträngde sig för att vara glad och trevlig mot folk. Fake it until you make it, liksom. Det kommer efter ett tag, ibland är man bara lite segstartad. Jag tycker om det. Jag saknar tiden som kassörska, ändå. Ibland saknar jag bowlinghallen också, men egentligen bara kollegorna. Arbetet var tungt och emellanåt kändes det som att jag aldrig skulle komma därifrån, men vi hade kul. Det var många skratt och dumma internskämt och smygpizzor i köket och knäppigheter som pågick i det köket <3

Nåväl. Jag skall se vad jag kan hitta på att åstadkomma innan jag piper hemåt om en timme. Ha det bra! :)

För 10 år sedan

Publicerat av

Sorterar gamla blogginlägg mellan varven. Och då menar jag GAMLA. Inlägg från 2007. Ögnar igenom den lite här och var, och drabbas väl av en hel del olika insikter. Saknar mitt gamla jag, saknar INTE mitt gamla jag, saknar när livet låg som ett äventyr framför mina fötter men saknar inte otrygghet och brist på pengar, energi och stabilitet. Hade aldrig velat byta. Kanske räcker det ändå att jag en gång i tiden var det där vilda, galna och dryga och idag är detta lugna, balanserade och trevliga? (jag är fortfarande dryg – no worries!)

Så många andra vänner jag hade då! En del finns kvar. En del har bytts ut, sådär som sker när man lever på varsitt håll med egna intressen och man plötsligt utan att man knappt märker det växer isär. Saknad över det vi HADE men ingen direkt vilja att återknyta idag, för vi är för olika. En del försök har gjorts tidigare och jag tror stenhårt att det var meningen att vi inte längre skulle vara ett ”vi”. Någonstans blir de flesta ”vi” ett ”var och en” och det är oftast bäst så.

Jag är också lite störd över att cirka ALLA rubriker på mina gamla inlägg är låttexter. Det känns så sjukt fånigt såhär i efterhand? Jag brukade även feta alla namn, både på personer och platser och böcker. Ni ser ju själva hur dumt det ser ut?? :D

Ibland kan jag önska att jag var 23 igen. Sedan råkar jag läsa min gamla blogg och så försvinner den önskan direkt, haha. Vilken ångest allt var, ändå. Jag menar – visst, livet idag är också en ångest. Det är mycket dumheter, saker att reda ut, strul och osäkerheter, men det är också tusen gånger tryggare, stabilare och bättre. Jag har pengar, jag har bättre vänner, jag har det jag behöver. Jag har både mer och mindre kontakt med min familj, men sådant händer också. Jag vet också att de FINNS där, och när vi väl ses är allt så himla fint.

Det var väldigt mycket tramsinlägg förr i tiden. Men jag bloggade på blogg.se och det kändes inte som en särskilt seriös plats, så det var okej att tramsa. Varje post hamnade ju också på startsidan en kort stund och drog in nya läsare. En del stannade. En del hälsade. En del blev vänner. En del finns kvar än idag <3 Idag postas ju allt till sociala medier och jag vill ju inte spamma sönder er :D

17 inlägg om dagen ÄR mycket, i synnerhet när det plötsligt spottas ut tre inlägg på en timme, eller två inlägg med fem minuter emellan. Jag försöker fokusera på ett eller KANSKE två inlägg om dagen nuförtiden (tre igår dock, lol!) (KANSKE tre idag ifall jag får för mig att blogga efter kvällens löppass ;)) och det känns mer lagom. En gång i tiden var jag avhängig av bloggen för det sociala utbytet; idag har jag twitter, tumblr, instagram, facebook och fan vet vad. Vi kommunicerar inte längre via bloggkommentarerna :D

Bara en reflektion. Jag är glad att jag har bloggat i över 10 år. Det finns många minnen bland allt detta trams och excessive postande. Jag vill fortsätta att ha dem kvar. Och vissa inlägg får mig att skratta rakt ut – andra ger mig en liten klump av oro i magen. Det är så det skall vara. Balans.

Men språket ändras ju, det gör det. Jag skriver inte alls på samma sätt idag som för 10 år sedan – fan, jag kan tycka att jag skrev helt annorlunda bara för ett år sedan?! Det är inte nödvändigtvis en bra grej – ibland tycker jag att jag tappar en del av det språkbruk som var ”jag”. Å andra sidan är det ju också en utveckling och en produkt av sin tid. Jag är väl olika personer beroende på när, var och hur jag är. Kanske.

MEN MEN. Jag skall sluta pladdra nu (och återgå till att fixa inlägg mellan varven jobbet tillåter)

Då, fast också nu:

Publicerat av

De här bilderna är ett par år gamla, men både före- och efterbilderna stämmer ganska bra överrens med var jag är i livet just nu. Jag såg ut ungefär sådär, och jag ser ut nästan sådär. Eftersom jag inte har bemödat mig med fotografier den här omgången så kan jag lika gärna dela dessa lite äldre när de ändå är såpass lika.

För framtida mig när jag undrar varför jag inte längre ser ut som till höger och vill återgå till det: Minst 15 000 steg om dagen. Spring ett par gånger i veckan. Ha koll på vad du äter – undvik socker, undvik alkohol. Ha tålamod.

Men jag saknar vin. HERREGUD vad jag saknar vin haha! Det är gott :D Det blir vin i framtiden, bara inte just nu. Jag hade absolut kunna köpa en flaska imorgon och dricka lite både fredag och lördag, men det ger egentligen inget. Det finns andra saker som smakar bra som INTE gör en plufsig och slö. Vatten, t.ex. Folk tror mig aldrig när jag säger att jag älskar att dricka vatten. Jag tycker att vatten är jättegott! Kallt och friskt och underbart. Jag har ofta två petflaskor med vatten i kylen så att jag alltid har tillgång till riktigt kallt vatten. Gott till mat, gott när man bara är törstig, gott när man sprungit.

På flyget till Filippinerna blir det nog lite vin, kanske. Eller ett glas när vi kommer fram. Eller så har jag tappat sugen och så blir det ingen alkohol alls. Vi får se.

Men jag fortsätter att jobba. Jag märker redan skillnad i måendet. Det hjälper mig att hantera stress och en stor del av depressionssymtomen som börjar spöka igen. Idag skall jag promenera och jag har hittat två nya poddcasts jag skall spana in under tiden. Det kan man ju inte annat än se fram emot? :)

DISCLAIMER är ju också att alla mina tankar om kroppens vara och ickevara och vad man bör och inte bör äta och dricka och så vidare är 100% PERSONLIGT och inget jag ens i närheten av applicerar på andra. Ät och drick vad ni vill! Rör er om ni vill! Jag har ingen värdering över huvud taget i era kroppar. Är ni nöjda så kör på! Är ni inte nöjda så gör något åt saken? :D Det gör jag. Jag har rätt att subjektivt tycka si eller så om min kropp. Det är min kropp att tycka saker om, liksom. Få aldrig någonsin för er att bara för att jag tycker saker om min egen kropp så applicerar jag detta tänk på ER. I mina ögon är de flesta perfekta på sina sätt – även jag! Jag tycker bra om min kropp. Den klarar av saker jag vill att den skall klara av. Den kan springa! Hur awesome är inte det? :D Däremot finns det saker jag inte skulle ha något emot att förbättra. Så. Ta INTE åt er! Och är det jobbigt för er att jag pladdrar på om min kropp mellan varven så är det kanske en bra idé att läsa en annan blogg istället, för jag måste ju få prata om mina personliga saker på MIN blogg utan att det skall skada någon. Ok? <3