Att försöka lära sig att kliva ut ur skuggan

Foto: Nathaniel Johansson (2011)

Foto: Nathaniel Johansson (2011)

Sitter och lyssnar på ABBA och redigerar lite huldrebilder jag inte visat upp tidigare, som den ovan. Jo hej, här står jag naken i solskenet mitt i en skog och myser. Som sagt, Otyg och så vidare… ;) Fast ja, jag HADE ju faktiskt trosor på mig :) Och svans!

Känner att jag har haft en väldigt social dag och det gör mig glad. Jag och ett par kollegor och en av kontorshundarna gick ut och promenerade i Pildammsparken i cirka ungefär 40 minuter. Så skönt! Underbart att prata av sig lite också, för den delen :) När man sitter med hörlurar på sig och stirrar på en skärm hela dagarna glömmer man ibland bort hur trevligt det är att socialisera också. Å andra sidan var vi ju faktiskt fem stycken lunchlådekollegor* idag (*folk som har med sig egen lunchlåda och INTE går ut på stan och äter som alla andra) och det var också trevligt, minsann! Bra där :)

Jag glömmer ibland bort hur trevligt det kan vara att ha folk omkring sig att prata med ibland. Min psykolog ville ju först sätta mig i ett fack där jag var helt ensamvarg och totalt ointresserad av social interaktion, men det är ju fel. Jag älskar att prata med andra – på mina villkor! Jag måste få lov att dra mig undan ibland också bara, och få sitta ensam med min musik och mina tankar.

Jag tror att många uppfattar mig som väldigt avvisande till en början, men jag ”lider” helt enkelt av en dålig kombination av att vara  väldigt blyg och att vara djävligt kass på att ta första steget. Istället kör jag på att stå tyst och knappt märkbar och hoppas att någon skall vilja börja prata med mig. Det går sisådär, jag utstrålar tydligen väldigt mycket ”låt mig vara!” så, ja. Men jag börjar bli bättre på det! :) Jag får väl skaffa något sådant där bra ice-breaker-samtalsämne att slänga i ansiktet på folk. ”Hej, jag är Zombie och en gång slog jag 223 i en serie i bowling, det är mitt rekord! Vem är du och vad har du gjort för ballt?”

…svart på vitt ser det så enkelt ut. Men vi jobbar mot det :) Bort med blyga timida lilla jag och fram för HÄR KOMMER JAG, se upp!

Kärleken övervinner hatet

Här är jag 16 och har tandställning :)

Här är jag 16 och har tandställning :)

Hatkärleken till skolan. Jag hatade hur jag mådde där, hur mobbingen påverkade mig på djupet och hur folk kunde bete sig mot mig. Jag hatade att jag tvingades vara ensam när jag så oerhört behövde någon som ville hålla min hand och låta mig förstå att jag OCKSÅ var värd något. Jag hatade att tvingas höra hur töntig och dålig jag var. Det sätter ju spår, såklart.

Men. Jag älskade ändå att vara där. Få lära sig saker! Världen öppnades framför mig – ta valfri bok och plötsligt var man någon annanstans. Älskade svenskan, älskade engelskan, älskade bilden, älskade musiken –  och detta till den grad att jag hade musikkunskap som tillval och därmed hade tre timmar musik i veckan, inklusive en timme kör! ÄLSKADE KÖREN. Sjunga, showa, uppträda. Luciatågen, avslutningarna, Höstrocken, vårkonserten. Underbara älskade kör. Underbara älskade musikkunskap. Och så alla designämnen jag fick chans att läsa. Känslan i magen när jag lyckades få godkänt både i matte A och B, trots den ständiga skräcken att jag skulle misslyckas.

Så det är hatkärlek. Vi kan väl kanske lättast sammanfatta det som att jag älskade skolan i sig men hatade människorna. Det finns såklart undantag, jag är inte ett väsen som hatar och hat är ett för starkt ord i det här fallet. Men ibland är det lättast att måla i svart och vitt, för att visa på extremer och hurpass de skiljer sig. Jag hatade inte alla. Jag hade vänner, till slut, och det betydde mycket. Jag önskar bara att jag hade haft andra förutsättningar på den sociala fronten, helt enkelt.

Så för de som skall tillbaka till skolan efter jullovet idag: Jag avundas er och jag avundas er inte. Kanske är det sista terminen för er, kanske tar ni studenten till sommaren. Världen ligger öppen framför er, det är bara att ta ett kliv ut och se var man landar.

Fast jag pluggar också idag :) Lyckligtvis har jag ett jobb där man faktiskt får lära sig saker :D ♥

Detta inlägg presenteras i samarbete med Triad – Tänd ett Ljus eftersom den fick mig att falla rakt ner i körnostalgin och min högstadietids luciatåg <3 Jag tror inte att jag har hört den låten på säkert sex-sju år. Inte ens tänkt på den. Så lustigt det kan bli :)

En oinbjuden gäst

IMG_7975Det var tungt idag, när han åkte hem. Sedan närapå mitten av November tills idag har vi bara varit ifrån varandra i åtta dagar. Helt galet. Vi ses ju på fredag igen (och på lördag firar vi fem månader!) men det kändes ändå väldigt jobbigt att släppa taget om honom när han skulle till bilen och hemåt.

För övrigt har jag tydligen en ovälkommen besökare i min lägenhet. Martin såg honom komma upp ur avloppet i badrummet i fredags och han har antingen sjappat eller gått och gömt sig någonstans. Dörren till badrummet stod av misstaget öppen ett par timmar under natten så den lille rackaren har förmodligen förflyttat sig från badrummet till valfri annan plats i lägenheten – OM han inte redan krupit ner igen och försvunnit. En djävla råtta, alltså. Martin ringde Anticimex som sade att de skulle komma innan fredagen var slut, men de har fortfarande inte dykt upp. Så ja. Jag får jobba hemifrån imorgon tills jag har haft Anticimex här så att de kan kolla så att det inte finns fler råttor eller ingångar för dem. Jag har inget emot råttor som husdjur men jag vill helst inte ha djur som kommer upp ur avloppet springades i mitt hem. Det känns inte särskilt sanitärt…

Det blev femtio minuters promenad i rask takt. Det kändes väldigt bra :) Får se ifall jag kan springa lite imorgon. Pepp pepp pepp pepp pepp pepp!

Jag kommer aldrig att sluta älska dig, Anna

candle_20106_sm

Det är väl ändå lite konstigt, hur plötsligt det kommer över en. Man hinner inte ens tänka tanken – och att värja sig mot det är det inte ens tal om. I ena sekunden är allt frid och man njuter av att sitta i lugn på soffan, se på film och mysa med tända ljus och bara se fram emot hela julhelgen. Och utan att man ens förstått hur det gått till så smyger den sig på en, oanmäld och oönskad; Saknaden.

Jag oroar mig att jag tjatar för mycket om det. Jag bloggar såklart i första hand för mig själv, det har jag alltid gjort. Men ja, samtidigt har jag ju ett hundratal läsare som kommer hit dagligen och tar del av mitt liv. Jag vill inte att ni skall tröttna och känna att jag inte har något nytt att komma med. Men ni måste också förstå att nu särskilt kring julen, som är den största familjehögtiden för mig, så har jag svårt att inte känna hur hjärtat vrids åt och gör ont. Älskade, finaste syster. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Så fruktansvärt, fruktansvärt förtvivlat mycket.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Det går inte en stund utan att jag önskar att du fanns kvar i livet. Att kunna ringa dig när jag vill, att veta att fast vi kanske är oense och inte talar med varandra så älskar vi varandra och du finns där för mig när jag behöver dig, hur arga vi än är just då. Du som förstår mig på ett sätt mina bröder aldrig kan. Du som varit där sedan jag föddes. Du som hade en bild på mig på ditt nattduksbord när du dog (och hjärtat brast itu när jag såg det när jag och mamma rensade ur din lägenhet, älskade älskade). Saker du lärde mig när jag var liten som jag alltid kommer att bära med mig. Saker du skrattade åt mig för som jag alltid kommer att känna en viss skam för. Alla dumheter du lärde mig, alla hyss du lurade ut mig på, alla filmer och all musik jag känner till tack vare dig (och som fortfarande följer mig nu, trots att det är 20 år sedan du först spelade dem för mig). Alla gamla tidningar jag fick ärva av dig, som jag vördade högt och låg på min säng och läste på kvällarna och önskade att jag var äldre – som du. Vuxen och med huvudet på skaft. Alltid visste du vad du ville.

En bit av mig dog med dig den dagen, förstår du det? En bit av mig jag aldrig får igen. En bit av mig som aldrig kommer att få utvecklas tillsammans med resten av mig. Åh älskade syster, jag saknar dig så förtvivlat och jag upphör aldrig att önska att du fanns kvar i livet.

Jag lever i ständig oro. Livrädd att något skall hända min mor, min far eller någon av mina bröder. Jag kan inte uthärda att förlora en till, det kommer att förtära mig.

I vanlig ordning tänder jag ett ljus vid ditt porträtt. På så sätt kan jag nästan låtsas att du är närvarande. Men det blir ju aldrig detsamma igen. Aldrig någonsin.

Min kärlek för dig dör aldrig.

 

Skicka julkort till Peggy

Jag vet inte om ni minns Peggy?

Jag följer hennes blogg, och det är med bävan jag ser när hon har uppdaterat. Jag blir lättad när hon skriver, för jag vet att hon fortfarande finns där, men hennes ord är hjärtskärande och gör mig så ledsen. Peggy är döende i cancer. Hon har fruktansvärt ont och hon börjar få dödsångest.

Det Peggy önskar just nu är att överleva julen. Detta i samband med hennes tidigare önskan att få lite post/vykort får mig att känna att jag vill dra igång ett stort julkortsskick till henne. Kan vi inte alla som läser detta skicka henne ett julkort? Det är så enkelt och det skulle förhoppningsvis göra henne lite glad.

Från Peggys blogg:

Jag har en önskan:
Skicka gärna vykort till mig. Det är så sällan man får riktiga kort och jag blev så jävla glad när jag fick ett häromdagen. Kul också om det är nåt foto ni tagit, men allt är så välkommet!

 

Min adress månaden ut:
Peggy Bell
Österportsgatan 3a
21128 Malmö

Enligt hitta.se så är hon fortfarande skriven på denna adress. Så kom igen! Köp ett julkort på lunchrasten redan idag och skicka till henne! Strunta i att det är en månad kvar till jul, det viktiga nu är att Peggy får en stor drös julkort och får känna lite kärlek från främlingar som bryr sig om henne.

Det är väl inte för mycket begärt..? ♥

 

An edit for english:

I am following the blog of a very ill cancer patient. She has terminal cancer and she is unsure wether or not she will live through Christmas. This frigthens her and makes her very sad. I want us all to send her some Christmas greetings, so please go pick up a Christmas card and send to her – it will hopefully make her happy to get some love from strangers in this tough time of hers.

Please, this is not much that I ask of you.

Her blog can be found here, but it is in Swedish.

Her address:

Peggy Bell
Österportsgatan 3a
21128 Malmö

Insikt

Nya favoritklänningen. Sitter som en smäck ♥

Jag börjar inse att jag kanske påverkas mer än jag trodde av hela lägenhetsförsäljningen + stundande resa till Filippinerna. Jag har känt mig låg ett par dagar och just nu känner jag mig mest deprimerad, men jag hoppas att det går över till helgen. Jag ser väldigt mycket fram emot helgen i Köpenhamn och jag hade verkligen önskat att Martin kunde komma ner till mig redan ikväll eller imorgon, men det går ju såklart inte när han har jobb att sköta. Det är ju samma sak om man vänder på det – jag kan ju inte åka till honom hur som helst heller. Jag hade bara verkligen behövt få kramas lite med en älskad krabba just nu.

Men jag tänkte utnyttja en av alla jobb-perks och ta mig en timmes promenad om en stund. Rensa skallen lite. Fylla på med lite intryck och frisk luft istället. Jag tror att det gör mig piggare och gladare.

För övrigt så har jag för typ sjuttiotolfte gången bestämt mig för att sluta dricka cola. Det är en dryck som har dålig inverkan på tänder, och det är flytande socker. Det finns en del andra saker jag också skall försöka dra ner på. Det känns så dumt att slita och springa och träna och sedan sitta och dricka ett par burkar socker direkt efter. Light/Zero-cola känns inte heller vettigt, det är bättre att bara sluta rakt av istället för att ersätta det med något annat. Amirite?