Jag fick en kommentar utanför bloggen, från en förälder som önskat vara anonym. Namnet på barnet är fingerat och ett könsneutralt namn har valts med flit ;) Hen/Henom är även detta ändrat i efterhand.

/…/ Men här är några av våra strategier för att minska statushetsen. Nu är visserligen Kim bara 7 så jag vet ju att det kommer en tuffare tid med mellan- och högstadium.

1 Undvika branding och reklam!
Jag varken köper eller tillåter saker och kläder med kommersiella tryck. Med undantag för Pixar Cars som är godkänt för att Kim tycker de är roliga, jag bedömer dem som ”ofarliga” och det underlättar för Kims anhöriga att köpa presenter. Eftersom vi inte ha tv utsätts inte Kim heller för reklam i särskilt stor utsträckning. Reklam är ett gissel och barn kan bli extremt märkeslojala.

2 Flytt till montessori!
Det är en annan stämning där än på en vanlig kommunal skola, åtminstone mot den som Kim började på förra hösten. Jag ser på de större barnen som går i fyran-femman att de leker med och tar hand om de mindre barnen. De sitter inte och hänger och spelar coola. De flashar inte en massa prylar. Status på den här skolan handlar istället om vad man gör. Barn som kan spela instrument, sjunga, måla och som pluggar hårt får hög status. Det är en press det också såklart, men jag väljer ju hellre att utsätta Kim för det!

3 Uppmuntra Kim att göra egna val!
Vi har från hen varit liten försökt uppmuntra Kim att fatta egna beslut. Vi presenterar val som är enkla och bra, typ om hen vill ha vatten eller mjölk till maten och förklarar varför saft inte är ett val som erbjuds. Genom att erbjuda rimliga val och samtidigt förklara varför vissa val inte är möjliga (för dyrt, tar för lång tid, för onyttigt) så lär hen sig fatta egna beslut som hen sen kan vara nöjd med. Jag tror det hjälper henom att stå emot grupptryck sen. *hoppas*

4 Skapa trygghet!
Ja, det här är ju den ”skrytigaste” biten. Vi har ett tryggt barn, men väldigt känsligt också, och hen är såklart född sån till viss del, men till viss del så är det uppmuntrat av oss som föräldrar. Det är alltid tillåtet att visa känslor, men det är aldrig tillåtet att vara dum. (Typ, man får säga ”jag är arg på dig” men inte ”du är dum”)

Vi villkorar aldrig vår kärlek eller vårt ansvar för Kim. Hen ska inte behöva göra särskilda saker för att förtjäna vår omsorg. Hen har alltid haft rätt att ta plats i familjen och leka med sina saker bland oss vuxna. Hen har alltid rätt att krama oss och klättra på oss. Vi måste däremot kolla av varje gång vi kramar henom att hen faktiskt vill det! (Man ska för tusan aldrig tvångskrama sina barn! Då lär de sig inte värna om sina personliga gränser!)

Trygga, älskade barn tycker att det bästa med att fylla år är att få uppmärksamhet, inte presenter. Jag skojar inte! Hen är ett fantastiskt barn.

Det här är väldigt sunt. Jag följer ett antal föräldrabloggar med stort intresse, men de som intresserar mig mest är de som uppfostrar sina barn enligt ovanstående taktik. Jag tror helt klart att dessa punkter är något som kan få barn att känna sig trygga i sig själva, och inte känna ett ständigt behov att hela tiden kunna visa upp de senaste teknikprylarna eller den dyraste märkeströjan.

Barn *vill* vara trygga. Det finns så djäkla mycket viktigare för ett barn att bry sig om utan att de skall behöva oroa sig över varför de andra barnen skrattar åt hens skor, sätt att gå eller att hen bara äger en iPhone 3G och inte den *senaste*.

Jag hade tur och slapp hela teknikpressen när jag var barn. Min första mobiltelefon köpte jag när jag var 16, för pengar jag själv sparat ihop och den användes främst för att kunna få tag i mina föräldrar när jag hade planer efter skolan eller när jag var ute på kvällarna. Jag har själv alltid haft visionen att mitt eget barn inte kommer att äga mobiltelefon förrän TIDIGAST högstadiet (och jag tycker ändå fortfarande att det är för tidigt, men nu bor jag i Skåne och här är inte samma miljö som på Gotland) men ibland undrar jag. Jag vill aldrig behöva oroa mig att mitt barn är utanför, men samtidigt skulle man ju som förälder egga på det hela genom att faktiskt utrusta sitt barn med det senaste.

Det jag tänker lite här är att barnen ju plockar efter OSS i beteende, precis så som Marielle kommenterade på mitt förra inlägg. När mamma och pappa ständigt jagar dyr teknik och vill klä upp sig för varandra så smittar detta av sig på barn. Barn vill vara som sina föräldrar, man ser upp till de vuxna i sin omgivning (eller till ett äldre syskon, för den delen. Jag var such a fangirl av min syster när jag var tiny). Men jag tror att mycket ligger på att ansvaret för att lösa detta ligger på vuxna. Vi lär barnen att det är prestigefyllt att äga vissa objekt, tycka vissa saker och vara på vissa sätt. Detta är oundvikligt, men kanske kan minimeras. Men hur?

Det är såklart JÄTTELÄTT för mig att sitta här och tycka saker, som inte själv har barn. Jag försöker inte att döma någon, jag försöker bara reda lite i det här. Jag hoppas att ingen känner sig trampad på – föräldraskap verkar inte det minsta enkelt och jag beundrar alla som kämpar och sliter för att uppfostra nya små människor.

Det kommer en fortsättning på detta ◊