Lite gamla godingar:
Rött, svart, vitt och lila är favoritfärgerna som ni kan se. Kontraster, goth, korsetter, wicca och cutesy. Det pretty much summerar hur jag gärna klär mig :) Nu ligger ju två festoutfits med i kollaget här – jag brukar vanligtvis ha varken lack eller korsetter på kontoret (bortsett från den där gången då det var International Goth Day och jag hade korsett :)), men det ger ändå en bra bild av hur jag vanligtvis gärna klär mig :)
Solen skiner, det var så varmt i morse att jag gick till jobbet utan jacka och jag har en begynnande mensvärk som jag oroar mig lite inför iochmed hur det har varit de två senaste månaderna nu, gah.
Såhär ser jag ut idag:
Fotsid svart kjol, tröja med spindelnätsmönster och trasig kort stickad tröja.
På vägen till jobbet idag har jag lyssnat på sådan där musik man helst av allt bara vill få sjunga med i, så jag har mimat som en idiot och dirigerat och spelat lufttrummor och så vidare, så folk som jag har mött eller som har sett mig på avstånd har väl förmodligen trott att jag är tokig men jag ÄR tokig I MUSIK så vem bryr sig? :)
Åkte upp till Göteborg i lördags morse, spenderade stor del av dagen hemma hos Martins mor där vi iordningställde hennes akvarium, och sedan åkte vi hem till Martin och åt världens godaste flankstek och spelade Relic med grabbarna. Igår tog jag och Martin en promenad kring sjön ovanför där han bor – två timmars promenad i bergstrakter, det känns i rumpa och lår idag kan jag ju säga… :D
Insåg igår kväll när jag kom hem att jag nu har blivit såpass mycket mindre i kroppen att de flesta av mina klänningar inte längre sitter som de skall. Det känns ju faktiskt lite sisådär; å ena sidan är jag jätteglad att jag börjar närma mig mitt mål – å andra sidan är det sjukt drygt att vackra kläder jag har betalat dyra pengar för inte längre sitter snyggt på mig. Hrrm. Får se ifall jag kan åtgärda det med nål och tråd utan att paja passformen på dem, annars får jag köpa något plagg jag kan ha under transition-perioden och sedan uppdatera min garderob när jag är på det klara med vilken storlek jag skall ha. Jag vill ju inte kasta bort saker och sedan bli lite större igen så att jag måste göra om allt. Djävla cirkus. Men men, heja mig som lyckats bra i alla fall! :D
Det kommer lite mer om det i träningsbloggen senare idag, så håll ett öga på den ifall ni vill ha lite bilder och mått :)
Passande look för nattliga skogspromenader, kanske?
1. Wolfbeater Platform – Iron Fist / Rubbersole
2. Red Woolen Poncho – eBay
3. Wolf Mask PDF Pattern – Etsy
4. Black Lolita Skirt – Bat Attack / X-tra-X Undergroundfasion
5. Nightfall Armwarmers – Odium Clothing
6. Falbala And Puff Sleeves White Shirt – Romwe
7. Vilket vapen som helst, bara det skyddar mot rovdjur!
Jag fick en kommentar utanför bloggen, från en förälder som önskat vara anonym. Namnet på barnet är fingerat och ett könsneutralt namn har valts med flit ;) Hen/Henom är även detta ändrat i efterhand.
/…/ Men här är några av våra strategier för att minska statushetsen. Nu är visserligen Kim bara 7 så jag vet ju att det kommer en tuffare tid med mellan- och högstadium.
1 Undvika branding och reklam!
Jag varken köper eller tillåter saker och kläder med kommersiella tryck. Med undantag för Pixar Cars som är godkänt för att Kim tycker de är roliga, jag bedömer dem som ”ofarliga” och det underlättar för Kims anhöriga att köpa presenter. Eftersom vi inte ha tv utsätts inte Kim heller för reklam i särskilt stor utsträckning. Reklam är ett gissel och barn kan bli extremt märkeslojala.2 Flytt till montessori!
Det är en annan stämning där än på en vanlig kommunal skola, åtminstone mot den som Kim började på förra hösten. Jag ser på de större barnen som går i fyran-femman att de leker med och tar hand om de mindre barnen. De sitter inte och hänger och spelar coola. De flashar inte en massa prylar. Status på den här skolan handlar istället om vad man gör. Barn som kan spela instrument, sjunga, måla och som pluggar hårt får hög status. Det är en press det också såklart, men jag väljer ju hellre att utsätta Kim för det!3 Uppmuntra Kim att göra egna val!
Vi har från hen varit liten försökt uppmuntra Kim att fatta egna beslut. Vi presenterar val som är enkla och bra, typ om hen vill ha vatten eller mjölk till maten och förklarar varför saft inte är ett val som erbjuds. Genom att erbjuda rimliga val och samtidigt förklara varför vissa val inte är möjliga (för dyrt, tar för lång tid, för onyttigt) så lär hen sig fatta egna beslut som hen sen kan vara nöjd med. Jag tror det hjälper henom att stå emot grupptryck sen. *hoppas*4 Skapa trygghet!
Ja, det här är ju den ”skrytigaste” biten. Vi har ett tryggt barn, men väldigt känsligt också, och hen är såklart född sån till viss del, men till viss del så är det uppmuntrat av oss som föräldrar. Det är alltid tillåtet att visa känslor, men det är aldrig tillåtet att vara dum. (Typ, man får säga ”jag är arg på dig” men inte ”du är dum”)Vi villkorar aldrig vår kärlek eller vårt ansvar för Kim. Hen ska inte behöva göra särskilda saker för att förtjäna vår omsorg. Hen har alltid haft rätt att ta plats i familjen och leka med sina saker bland oss vuxna. Hen har alltid rätt att krama oss och klättra på oss. Vi måste däremot kolla av varje gång vi kramar henom att hen faktiskt vill det! (Man ska för tusan aldrig tvångskrama sina barn! Då lär de sig inte värna om sina personliga gränser!)
Trygga, älskade barn tycker att det bästa med att fylla år är att få uppmärksamhet, inte presenter. Jag skojar inte! Hen är ett fantastiskt barn.
Det här är väldigt sunt. Jag följer ett antal föräldrabloggar med stort intresse, men de som intresserar mig mest är de som uppfostrar sina barn enligt ovanstående taktik. Jag tror helt klart att dessa punkter är något som kan få barn att känna sig trygga i sig själva, och inte känna ett ständigt behov att hela tiden kunna visa upp de senaste teknikprylarna eller den dyraste märkeströjan.
Barn *vill* vara trygga. Det finns så djäkla mycket viktigare för ett barn att bry sig om utan att de skall behöva oroa sig över varför de andra barnen skrattar åt hens skor, sätt att gå eller att hen bara äger en iPhone 3G och inte den *senaste*.
Jag hade tur och slapp hela teknikpressen när jag var barn. Min första mobiltelefon köpte jag när jag var 16, för pengar jag själv sparat ihop och den användes främst för att kunna få tag i mina föräldrar när jag hade planer efter skolan eller när jag var ute på kvällarna. Jag har själv alltid haft visionen att mitt eget barn inte kommer att äga mobiltelefon förrän TIDIGAST högstadiet (och jag tycker ändå fortfarande att det är för tidigt, men nu bor jag i Skåne och här är inte samma miljö som på Gotland) men ibland undrar jag. Jag vill aldrig behöva oroa mig att mitt barn är utanför, men samtidigt skulle man ju som förälder egga på det hela genom att faktiskt utrusta sitt barn med det senaste.
Det jag tänker lite här är att barnen ju plockar efter OSS i beteende, precis så som Marielle kommenterade på mitt förra inlägg. När mamma och pappa ständigt jagar dyr teknik och vill klä upp sig för varandra så smittar detta av sig på barn. Barn vill vara som sina föräldrar, man ser upp till de vuxna i sin omgivning (eller till ett äldre syskon, för den delen. Jag var such a fangirl av min syster när jag var tiny). Men jag tror att mycket ligger på att ansvaret för att lösa detta ligger på vuxna. Vi lär barnen att det är prestigefyllt att äga vissa objekt, tycka vissa saker och vara på vissa sätt. Detta är oundvikligt, men kanske kan minimeras. Men hur?
Det är såklart JÄTTELÄTT för mig att sitta här och tycka saker, som inte själv har barn. Jag försöker inte att döma någon, jag försöker bara reda lite i det här. Jag hoppas att ingen känner sig trampad på – föräldraskap verkar inte det minsta enkelt och jag beundrar alla som kämpar och sliter för att uppfostra nya små människor.
Det kommer en fortsättning på detta ◊
Efter en diskussion på Twitter under gårdagen, rörande det faktum att barn nuförtiden får högre och högre prestigekrav på sig så kände jag att 140 tecken åt gången inte räcker för att få sagt det jag vill säga. Därför blir det ett blogginlägg av det istället.
Det som startade det hela var en tweet från @klavertramp:
Jag håller med. Barn vet precis vad de ”bör” ha, och nöjer sig inte med mindre. (Ja, det blir nog en hel del generaliseringar i det här inlägget, förlåt). När majoriteten av barn har varsin toppklassig mobiltelefon och surfplatta så kommer man inte undan med att inte äga en. Man sticker ut och det är inte alltid något man vill. Föräldrarna jobbar och sliter för att ha råd att köpa dyra prylar till sin tioåring – för de vet att barnet kommer att bli mobbat i skolan om hen inte har samma märkesprylar som sina peers.
Jo, jag talar av egen erfarenhet här. Det innebär två saker: a) jag vet vad jag talar om, men b) mina referensramar är nästan 20 år gamla. Så förhoppningsvis är det väl bättre läge idag, men jag tvivlar dessvärre på det.
Jag stack ut i skolan. Jag ärvde kläder av min storasyster och var nöjd med det. De dög finfint att ha på sig när man ville sparka fotboll och klättra i träd, och jag tyckte att de var fina. Men det var plågsamt uppenbart att kläderna INTE dög i många av mina klasskamraters ögon. Jag har tidigare talat om att jag var mobbad i skolan. Detta var en av anledningarna. Jag hade ”fel kläder”, tydligen.
Jag kommer från en familj på fyra barn. Min far var (är) egen företagare och jobbade från 06:00 till 20:00, ibland längre – ibland kortare. Min mor var hemma med oss fram tills Ricard började skolan – då jobbade hon 08:00-14:00 och senare 08:00-16:00. Vi hade råd med mat och vi fick leksaker och kläder när det behövdes, men trots klasskamraternas idioti så var det ju faktiskt aldrig ett BEHOV av att ha dyra märkeskläder. Men jag fick ett par Adidasskor, det gjorde mig jätteglad för då hade jag ju samma skor som alla andra. Uniformt. Rättning i leden!
Jag vill mest ha sagt att jag inte för en sekund skuldbelägger mina föräldrar för NÅGOT vad gäller detta, det är mest en nick i den riktning att inte ALLA föräldrar har råd att köpa snordyra märkesprylar – i synnerhet inte till fyra växande barn som även behöver mat.
I alla fall. Att ha ”fel märke” på jeans (t.ex. jeans från Konsum istället för Levi’s) kan vara förödande. Varför är du så töntig? Varför passar du inte in? Varför har du så konstiga kläder? Varför är du så FEL?
Under diskussionen konstaterades i alla fall att jag ville att mina (framtida) barn skulle få vara trygga och älskade, och aldrig vara rädda för att sticka ut eller känna ett behov av att äga det senaste och dyraste. Jag menar, allvarligt, barn är barn. Man skall sparka fotboll eller springa runt i skogen eller klättra i träd eller läsa böcker eller jag vet inte vad fram tills man är tonåring åtminstone. Men vad jag har förstått av internet så gör barn inte längre sådant. Hur ofta ser man barn vara ute och leka nuförtiden? Jämför med när ni själva var barn. (detta är heller inte en pik mot någon, det ä bara en samhällsreflektion) Jag var ute varje dag med mina bröder och rusade runt. Det var först när jag började på högstadiet som det började kännas som att det var dags att sluta leka med dockor. I ärlighetens namn fortsatte jag lite till, men det var jag väldigt, VÄLDIGT tyst om. Jag var mobbad nog som det var, de behövde inte ha mer virke på brasan där.
Jag vill att mitt barn skall vara ute och leka. Att hen skall trivas med vem hen är, att hen aldrig skall ha en klump i magen när hen går till skolan, oroa sig över att hen skall bli hånad och lämnad i sticket idag igen. Hur skapar man ett tryggt barn utan att vare sig förälder eller barn faller för grupptrycket?
>> Ni får jättegärna kommentera och bidra med er synpunkt på det hela!
Skitgammal bild, nevermind.Jag är hemma idag också. Men imorgon skall jag fan till jobbet oavsett hur jag mår, för jag orkar fan inte sitta hemma en dag till och jag får panik över att jag precis har börjat där och redan är sjuk. Jag är ju inte sjuk nuförtiden, så varför i hela fridens namn blir jag sjuk precis när jag börjat nytt jobb?! Ont i magen och mår sämre å grund av ångesten men försöker hålla den stången eftersom den inte riktigt får mig att må bättre. Däremot så mår jag faktiskt bättre än igår, så jag tvivlar inte på att jag kommer att orka jobba imorgon. Om inte annat tänker jag tvinga mig själv att orka, för jag kommer att bli tokig om jag måste sitta hemma fler dagar nu.
Så vad gör jag när jag sitter hemma ensam, uttråkad och illamående? …köper kläder, of course. Köpte just den sötaste klänningen jag sett på länge, en dammrosa sailorklänning :3 Verkligen min stil, jag blev helt pipförtjust och hade inget val trots att den ändå var ganska dyr. Men så länge jag har pengar så att det räcker till hyra mat och möbler (om jag nu får flytta…) så gör det ingenting. Det får vara värt det för att man skall få känna sig sötast ever en dag åt gången :)
Köpte även en kofta, har dock inte bestämt mig för om jag skall behålla den själv eller ge den till mamma. Vill både och, men kände inte att jag ville köpa två. Så vi får se. Mamma har jag köpt en annan randompresent till, så ja. Jag känner mig inte jätteelak ifall jag behåller den fina koftan. Men den dagen, den sorgen. Tar väl typ en månad innan det kommer hit ändå, 7-21 dagars leverans.
Väntar fortfarande på förra paketet från ModCloth, det har gått ungefär 13 dagar (även där 7-21 dagars leverans) så det borde ju rent logiskt kunna komma …när som helst. Typ.
Nu skall jag däcka på soffan igen, vila så att jag orkar jobba imorgon. Jag tänker INTE vara hemma en dag till, glöm och dröm.
Började ta magnesiumtillskott på Stefans inrådan, och jag inbillar mig att jag faktiskt har fått sova bättre de senaste två nätterna. Började ta dem i lördags så antar att det är för tidigt för en märkbar effekt, men jag uppskattar i alla fall placeboeffekten :)
Idag är det en torsdag som är en måndag som är en torsdag. Förhoppningsvis kommer lite paket jag väntar på på Posten (böcker+klänningar+KANSKE skor?) och då hade jag blivit en ytterst nöjd liten zombie.
Vill ni veta något som gör mig väldigt glad? Detta: Om en månad får jag träffa min far! ♥ Har inte sett honom sedan vi var där på besök i höstas, och det är alldeles för länge sedan. Så jag byter jobb om tre veckor och får träffa pappa om fyra. Livet är fan ganska fint ändå, inte sant? \o/
Igår var det 12 år sedan jag fick mens för första gången; 9 år sedan jag tog studenten och 6 år sedan jag gav min bäste vän Eric en fläskläpp med mitt bröst. Det ni! Jag antar att det börjar bli dags för mig att betrakta mig själv som ”vuxen” snart, men vad fan. Min mentala ålder är fortfarande runt 12 år, jag tycker det är ganska lagom att vara där. Ibland blir jag fem. Ni vet, hela den här ”KAN SJÄLV!!”-biten av mig. Lilla femåringszombien. Måste man alltid vara så himla vuxen då? Jag betalar mina räkningar och sköter mitt jobb. Då får jag väl ändå lov att vara barn när jag kommer hem från jobb? Jag bestämmer att det är så. SÅ DET SÅ. Säger du emot får du inte komma på mitt kalas!! ;)
Another day, another wardrobe malfunction. Borde fan göra som Göthberg gjorde för sin förra karaktär i CoC (den italienske mafioson med öga för mode) och göra en t20-tabell att slå fram dagens klädval från. ”Let’s see… Rosa tröja, blå kjol och grön kofta..? LET’S DO THIS!” (OBS! Det blir inte det idag. Eller någonsin. Det var ett exempel på hur dåligt det skulle kunna bli. Slut på OBS.)
JAMENDÅSÅ. In i garderoben, antingen hittar jag kläder eller så rymmer jag med en faun. Eller ja. De är djävligt håriga. Så vi får se. …kläderna alltså. Bazzinga. I kid, I kid.
…jag är nog ganska trött trots allt…