Gym, kära gym. Varför lämnade jag dig ens? PEPPEN efter att man kämpat livet ur sig på crosstrainer, löpband och tyngdlyftningsmaskineriet. Kommer att ha så satans ont i alla muskler i kroppen imorgon, men jag tror verkligen att det är värt det. Jag är plötsligt piggare, gladare och varmare – sitter inte längre och huttrar i min hörna här på kontoret. Klart bra beslut, det tackar vi morgonförvirrade Carina för :)
(känner redan nu att det värker lite i lår och axlar) (win!) (ok, jag gillar alltså inte att det gör ONT, jag gillar bara att det är som ett kvitto på att jag faktiskt fått tummen ur och kommit iväg igen) (faktiskt)
Jag måste se till att komma iväg MINST en gång i veckan på gym och MINST en gång i veckan på att simma. Det är dags att fixa det här nu. Det som är mitt stora problem är att jag kommer för nära att ”lyckas” och då blir jag rädd och drar mig tillbaka. Hur kan man vara rädd för att lyckas? Ibland undrar jag om jag är alldeles för trygg och bekväm i att må dåligt. Martin säger till mig ”du VET hur det är att må dåligt, du kan det där nu! Det kanske är dags att testa att må bra?” och jag vet ju att han har rätt, alldeles för rätt, men… jag är ändå lite rädd. Hur kommer man förbi rädslan att LYCKAS? Det är ju vanligt att man är rädd för att misslyckas (jag är det också), men för att lyckas..? Idiotier. Eller är det att jag är rädd för att misslyckas med att lyckas, öh? Väldigt paradoxalt det här.
Nu skall jag jobba vidare, har cirka tusen saker att fixa innan jag skall gå för dagen. Hepp!
