Initiellt så hade jag väl någon vanföreställelse att jag direkt efter att jag började träna skulle bli supersmal, få magrutor och vara värsta vältränad. Det fungerar ju dock inte riktigt så i verkligheten, så man skulle ju kunna tro att det var som upplagt för en besvikelse eller två.

Det jag däremot märker är att jag BLIR bättre. Första gången vi spelade innebandy så var jag tvungen att lägga mig ner på golvet och flåsa efter tio minuter. Nu klarar jag av att springa i en timme utan större avbrott (lite snabba vattenpauser och en minut här och där för att återfå andan lite) och jag klarar faktiskt av att RÖRA MIG dagen efter vi har spelat.

Detsamma gäller de gånger jag väl har möjlighet att komma ut och springa – första passet så höll jag på att kräkas. Det var fruktansvärt. Hela kroppen bultade, huvudet snurrade och det blixtrade framför ögonen på mig. Nu, idag, så klarar jag så väldigt mycket mer. Om jag bara får komma igång i lugn och ro så kan jag efter en stund börja tänja gränser, köra mer, hårdare, snabbare. Det är mest de första 10 minuterna som är jobbiga, sedan blir jag bra. Sedan orkar jag.

Det går långsamt framåt. Men kroppen ser bättre ut. Jag har blivit av med lite av den där extramagen jag lyckades dra på mig igen, och kroppen MÅR bättre. Sakta men säkert närmar jag mig ett hälsosammare liv.

Jag äter nyttigare också. Små steg. Babysteps. Men det går :) Man får nog bara försöka hålla en lite mer realistisk syn på målen och vägen till dem.

Just nu så väntar jag på att snön skall försvinna igen. Sedan är det dags att börja springa igen :) Jag SKALL klara c25k!

Kanske jag till sommaren inte känner mig lika mycket ”zOMG SÄL!” när jag måste ha badkläder på mig \o/

Foto: Monica Hansson (2011)

Bra kropp!