Ibland känns det som att vi saknar ömsesidig respekt. Eller är jag bara för djävla mycket av en dörrmatta?

Jag har vänner som har totalt tvärt emot ståndpunkt vad gäller politik. Som är troende. Som är emot språkutveckling och genustänket. Och jag tänker att om jag låter dem tycka vad de vill, tro vad de vill och anse vad de vill – då ger de väl mig samma frihet?

Men nej. Istället får jag dag ut och dag in se deras förlöjliganden av vad jag står för, tror på och tycker. Och ve mig om jag tycker något annat! Dumma mig om jag faktiskt tycker att det finns ett användningsområde för ”hen”. Hur korkad är jag som faktiskt inte vill tro att det finns en gud? Och hur kan jag ens påstå att jag INTE vill döda småbarn, invandrare och sjukpensionärer om jag faktiskt röstar BLÅTT?!

Äh. Jag tänker inte heller börja nu med att säga emot dem. Jag tycker bara att det är tråkigt att de ständigt måste uttrycka sig på sätt som får en att känna att man skulle ha fel bara för att man faktiskt har en ”annorlunda” åsikt. Och det gäller långt ifrån alla och väl egentligen inte någon särskild i synnerhet. Och i ärlighetens namn hycklar jag väl förmodligen något eftersom jag säkert själv har gjort dumma uttalanden tidigare (eller fortfarande gör, vad vet jag). Men rent personligt så börjar jag bli ganska trött på att hela tiden målas upp som en blodtörstig pappskalle.

Igen: Ni får tycka, tänka och tro precis vad ni vill – men ni kanske inte alltid MÅSTE köra upp de tankarna i ansiktet på någon som a) är fullständigt nöjd med vad hon själv tycker och tror – och som b) inte hela tiden vill skapa en debatt kring detta?

Jag respekterar ER ståndpunkt även fast vi inte alltid är ense. Snälla, försök åtminstone respektera MIN.

(det är verkligen HELT OKEJ att inte hålla med mig och att tycka och resonera annorlunda – men måste man verkligen framföra sin åsikt på ett sätt som förlöjligar folk som tycker tvärtom?)