Kategoriarkiv: Tankar

Ord i rätt ordning

Publicerat av

En bild från förra året och ett oinspirerat inlägg. Jag har ingen aning vad jag skall skriva om idag!

Fick färdigtvättat igår. Det var bra. Tvättade linnet jag skall sy en underklänning av och hoppas kunna sy den på söndag. Jag behöver koordinera syendet lite just nu; jag behöver klippa och förhoppningsvis hinna fålla överklänningen + göra ärmar + fixa knappar och snörhål, och jag behöver sy en underklänning från start. Fördelen är att underklänningen kommer att gå snabbt – fram tills det är dags att fixa snörning till den också… Håhå, jaja. Martin brukar åka hem vid tretiden på söndagar så så länge jag kan få mina steg för dagen så har jag hela kvällen på mig att sy sedan. Och så har jag måndag kväll och tisdag kväll. DET LÖSER SIG på något sätt, i värsta fall får jag sitta hos mommo och paniksy det sista innan jag skall ut på onsdag kväll.

Nästa vecka är jag på Gotland! Jag ser så mycket fram emot det. Älskade ö. Älskade mommo. Jag blir så lugn och glad av att vara där, trots att jag inte längre känner mig som en del av ön. Det är lite knepigt, det där. Jag ÄR ju gotländska även fast jag för tillfället huserar i Malmö, men ön rör sig utan mig och jag har inte längre någon koll på vad som liksom …är? Jag känner mig numera alltid som en turist när jag är där, även fast jag talar språket. Det är obekvämt. Jag har alltid varit gotlänning och plötsligt ser nog inte gotlänningarna längre mig som en av dem. Vem är jag nu? Jag är ju inte skåning. Jag kommer inte att vara göteborgare heller, när jag väl hamnar där. Jag är väl bara Carina, antar jag. Räcker det?

Det regnar ute. Jag skall städa färdigt hemma ikväll, det är topp-prio trots klänningsstress. Jag VILL ha det fint när Martin kommer imorgon. Det är lite plock kvar i köket men jag har fått undan det värsta, och sedan behöver jag flytta undan allt tyg i vardagsrummet och stoppa ner det i tygtunnan igen. AKTIV TID så handlar det om kanske 2-3 timmars arbete, max? Borde vara klart doable ikväll så länge jag håller ångan uppe. Skall hinna få mina steg för dagen också men det löser sig – worst case så tar jag en snabb, kort promenad innan jag skall lägga mig. Imorgon bitti skall jag springa igen.

Det blev ju en del ord här idag, trots allt. Inte så peppigt och squeee idag kanske, men det får räcka ändå. Jag mår bra, jag är bara trött och försöker mest få tankarna i rätt ordning rörande vad jag skall göra och när. Jag VILL ha klänning(arna) klara till nästa vecka. DET ÄR SÅ DET SKALL VARA, liksom. Och det kommer att lösa sig! Jag har lördag kväll på mig också. Jag kan fålla och fixa ärmar och whatnot medan Martin spelar. Jag kan sy på söndag när vi sitter och chillar i hemmet. Eller så tar vi en promenad ihop så behöver jag inte gå lika mycket efter att ha åkt. Det löser sig! Jag HAR mer tid än jag inbillar mig att jag har. Faktiskt.

Ha en bra dag, hörni! Hoppas att ni har lite somrigare väder där ni är – den här sommaren har – liksom flertalet somrar bakåt i tiden – varit ett skämt. Puss!

12 år

Publicerat av

Det är så konstigt hur världen bara …fortsätter. Som att du aldrig försvann från oss. Som att du inte skulle ha spelat roll. Hur oviktiga vi alla är i det stora hela. Men hur oviktig man är än för resten av omvärlden så är du en av de viktigaste för mig. Fortfarande.

Det är fortfarande så orättvist att du gick bort. Det är fortfarande så orättvist att vi tvingades klara oss utan dig. Det är fortfarande så orättvist att jag inte kan få ringa dig och berätta hur mycket jag älskar dig och hur viktig du är för mig. Jag önskar att jag hade sagt det oftare. Jag önskar att jag hade ringt dig varje dag för att berätta att du är min viktigaste, min bästa, min enda syster. Att jag gör ont utan dig. Att du saknas mig. Hur stort hål du kommer att lämna efter dig när du försvinner. Jag önskar att du hade fått veta det.

Tolv år. Det känns som igår. Det känns som aldrig. Det känns som att du alltid har funnits och det känns som att du aldrig fanns. Det är så svårt att sätta ord på, men tiden …suddar ut. Förstärker. Allt, samtidigt. Jag har tusen saker jag vill prata med dig om. Jag har tusen saker jag vill fnittra åt över ett glas vin, gräla över på telefon. Det är inte okej att du inte är här, du vet det va?

Men …vi fortsätter leva, utan dig. Vi vaknar upp varje ny dag och tar oss an livet, och du fattas oss. Det är så märkligt, allting. Det skulle aldrig bli såhär, Anna. Du skulle ju vara kvar här och bli gammal ihop med oss. Vi är vuxna nu. Ricard är gift, Fredrik är gift, Fredrik har två barn, jag har en Martin. Jag önskar att du hade fått träffa våra familjer, varit en del av våra liv. Men jag antar att önskan inte leder någonvart.

Det är så mycket jag hade velat ändra.

Idag, och alla andra dagar: Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag är ledsen över att du inte är här. Allrakäraste syster, det gör ont utan dig.

Det var allt.

Äntligen!

Publicerat av

JAG HAR SPRUNGIT! Det blev ju bara 2,5 kilometer, men det är mer än noll! ÄNTLIGEN! Jag vaknade 1,5 timme före larmet imorse, somnade om, vaknade en timme senare och ba ”äh fuck it ut och spring” och det gjorde jag. En mild morgon. Jag tyckte att jag sprang som en vind men jag var väldigt långsam, haha.

Vi fortsätter att försöka :)

Jag har ett löst mål att typ anmäla mig till Göteborgsvarvet 2018, men jag har inte bestämt mig än och just nu sitter jag på pengarna lite till. Utan ett stort mål känner jag inte heller att jag har bråttom = får inte lika mycket ångest över min brist på löpande just nu. Jag kommer ifatt, jag är snart tillbaka. Jag har tittat på kalendern och drömt om vilka dagar jag vill hinna med och springa och vem vet – kanske gör jag det också :)

Igår hade jag tusen saker jag ville få gjort efter jobb men istället hamnade jag tydligen framför datorn där jag dansade och sjöng. Man skulle kunna se det som negativt, man skulle också kunna se det som ett bra sätt att slappna av och återfå lite sinnesro. Få tillbaka lite sanity points ;) Jag hinner göra vad jag göra skall. Jag har tid.

Jag behöver skriva en kort presentation om mig själv inför torsdagen. VAD bör man säga!? Jag kommer antingen att vara sjukt stel eller alldeles för ledig, haha. Det löser sig, jag skall ta en stund senare åt att komma på ett par bra stolpar att hålla mig efter. Presentationen skall gå ut på ”därför skall ni anställa mig” och jag tycker ju inte om att hävda mig, ha. Det RÄCKER ju inte att med att säga ”Jag är jättetrevlig” – vilket för övrigt känns som en paradox pga hävdelsen?? Icke ödmjukt!

Drömmer om medeltidsveckan. Jag ser fram emot det. Det finns en magi i att gå i medeltidskläder i en medeltida stad omgiven av glada människor och vin. Älskade stad. Och efteråt KAOS, beroende på hur det går på torsdag. Bra kaos. Kaos jag VILL ha men samtidigt fruktar lite, ändå. Förändring är läskigt, hörni! Men jag kan hantera det. Jag har hanterat ett par väldigt stora förändringar i mitt liv, ändå.

Imorgon är det 12 år sedan Anna dog. Vi skall prata lite om det, då. Älskade syster.

Ni får ha en fin dag <3 Här är det mulet och jag skall gå på H&M efter jobbet. Kram!

Vår vår!

Publicerat av

Det är en oerhört solig och ändå varm vårdag, 10 grader ute. (27 grader inne enligt temrometern som står mitt i solen i vårt fönster, det kanske stämmer) Jag har beställt en jacka från Holland som jag hoppas skall vara den perfekta mellantidsjackan; ni vet, en sådan där man använder mellan tunn höstjacka och vinterjacka, och mellan vinterjacka och tunn vårjacka..? Min vinterkappa är för varm. Min jeansjacka är för kall. Jag behöver den här jackan, och jag hoppas att den kommer att a) passa och b) klä mig. Jag får ju sådana där nervösryck ibland och ba ”DEN ÄR FÖR COOL FÖR MIG” och sedan känner jag mig jätteobekväm för att jag inte ser mig själv som tillräckligt häftig. Bry sig, egentligen?

Idag skall jag tvätta. Jag skall även kolla på en film och ranta på filmrantarbloggen, så there’s that. Imorse sprang jag. Jag tänkte springa 6 kilometer men slutade efter 5 kilometer, vilket fick mig att känna mig ganska dålig. Sedan tänkte jag att 5 ändå är bättre än 0 och att jag kan ta igen detta nästa gång, eller nästnästa. Det kommer. Man får ha ”dåliga” dagar också, det ingår i livet.

Men åh. Martin. Himla bäst människa, faktiskt. Jag fortsätter att pilla runt på saker i förhoppningen att göra hans fyrtioårsdagsfirande till Det Bästa. Han förtjänar det. Jag vill ge honom världen. Jag hoppas (och tror!) dock att han skall gilla det han faktiskt får ♥

Men ja. Bloggen fortsätter sin halvdvala. Vi gör vad vi kan åt saken (majestätis pluralis, tydligen) och så får vi se vad som händer. Hej och tack för att ni läser, vilka ni nu är som är här :)

”Är det här min röst? Är det här MIN röst?! …nåväl”

Publicerat av

Jag sprang en mil idag, igen. Det är tredje veckan i rad jag har lyckats med ett milspass, och det känns JÄTTEBRA. Idag lyssnade jag på en podcast istället för musik – en chansning, jag gillar att ha beatet i musiken att förhålla mig till. Det gick dock bra att lyssna på podcast också, jag fokuserade såpass på vad som sades i poden att jag lite grann kopplade bort att jag sprang. DÄREMOT så har jag surat på podcasten, haha! Jag lyssnade på Generation Y, en podcast som allt som har med nittiotalet att göra. Dagens topic var ”one hit wonders” men de FATTAR JU INTE VAD EN ONE HIT WONDER ÄR. De tog bland annat upp 5ive och ba ”de hade bara EN HIT och sedan försvann de!” alltså nä? 5ive släppte massor av låtar som blev stora. Vafan snackar ni om? En annan grupp de tog upp var Chumbawumba. Jag är ledsen, men om det ENDA du har hört av Chumbawumba är Tubthumping så har du djävlar i min låda missat något. Åtgärda!

Host. Så ja, nä, jag har grälat med rösterna i mitt huvudet. Men jag lovar att rösterna i mitt huvud inte var jag utan de två som driver podcasten! For realsies! Jag må vara ett par nötter från en nötkaka, men jag är inte SÅ illa däran. *pinkie promise*

Har för övrigt själv funderat på att köra en podcast vid tillfälle. Jag skulle vilja ha en verbal outlet för lite rants om filmer och kanske även lite seriemördare? :D Eller i alla fall filmmördare. Jag har till och med ett jättebra upplägg för FÖRSTA avsnittet/piloten, om jag nu skulle få för mig att faktiskt spela in något. Jag har ju alltså NOLL utrustning för detta, tycker inte om att höra mig själv prata och vet inte ifall folk tycker att jag låter lite bakom flötet pga dialekten. Vi får se. Mitt andra alternativ är att faktiskt komma igång och filmblogga lite igen. Jag har ju ändå brukat skriva en del mer in-depth saker om film och politik osv här för länge sedan. Kanske jag kan sparka liv i det igen?

Jag gillar ju liksom att få ventilera lite. Jag har ganska mycket som snurrar i huvudet och ibland verkar folk ändå tycka att det är underhållande att ta del av vad jag tycker om saker. Jag tänker absolut förutsätta att det är (i alla fall delvis!) därför vissa av mina kollegor petar på mig angående saker de vet att jag har många och sura åsikter, haha. Typ skillnaden på Game of Thrones och A Song of Ice and Fire, osv :D (och öh Jar Jar Binks??)

Vi får se vad som händer. Just nu undersöker jag väl mest möjligheterna – och intresset! – men sistnämnda verkar ju i alla fall finnas en del. Slängde ut frågan på Twitter och de flesta var positiva till det. Ett fåtal sade att de inte alls skulle lyssna. Det låter kanske harsh, men samtidigt uppskattar jag ju att folk är öppna med detta. Tbh inte värt att sitta i timmar och researcha och spela in och redigera och sedan vill INGEN ALLS lyssna. Då kan man ta den tiden åt att hantverka eller städa eller spela datorspel istället :P

Men ja. Jag är nöjd med min mil idag. Det var den långsammaste milen någonsin, men jag måste ju springa långsamt för att orka. Nästa pass blir nog på fredag, så att jag hinner fixa mina steg innan jag skall ta bussen till Göteborg vid tresnåret. BUSS. Jag vet, jag vet. Men det är så mycket billigare än tåg och 2017 är INTE året då jag har råd med saker :/

Jag skall återgå till arbetet, sitter och jämför samtalstrafik mellan två olika VoIP-appar just nu och det är PRECIS LIKA TRIST SOM DET LÅTER. Men men, man står ju utan val i vissa av dessa grejer ;P

Ni får ha en bra dag! Vi ser ut att få sol här i Malmö så jag är allmänt peppig just nu :))

Vi saknar

Publicerat av

Jag fick aldrig ett snötäckt Visby den här helgen. Jag fick ett grått och blött Visby, men det var lika vackert för det. Det snöade dock en stund under lördagskvällen och sedan kom en riktig julaftonssnö när jag väntade på flyget hem på söndagen (igår).

Kan vi prata lite om hur oerhört jobbigt det är varje gång jag åker därifrån? Hon går sönder mer och mer för varje gång jag lämnar henne. Igår morse vaknade jag av att hon grät för att jag skulle åka hem. Det är så djäkla stort och tungt att hantera och jag vet inte riktigt var jag skall gömma mina egna känslor i detta för att kunna försöka trösta henne med självförtroende. Jag är väl lika rädd som hon är för att det skall vara sista gången vi ses? Jag har verkligen ingen aning hur eller ens ifall jag kan hantera när hon väl är borta.

Vi tar det från början, i alla fall. Flyget till Visby i fredags var uneventful och jag sov halva resan – resterande halva var ju alltså en halvtimme så det gör inget?? :D Jag landade i ett regnblött Visby och tog min förbeställda taxi hem till mommo. Taxichauffören (varken han eller den jag åkte med tillbaka till flyget igår var gotlänningar) var trevlig fram tills han började klaga över att ”invandrare tar alla våra lägenheter” och jag borde väl ta striden och åtminstone berätta att det är INTE DERAS FEL IFALL GOTLANDS KOMMUN SÄTTER DEM FÖRE I KÖN DU FÅR FAN SURA PÅ KOMMUNEN I SÅ FALL men jag är ledsen, jag orkade verkligen inte. Han släppte av mig utanför mommos dörr och stod sedan kvar och väntade tills hon kommit och öppnat. Det var ju snällt, ändå, även fast det mest gjorde mig nervös. ”Har jag missat något nu”, liksom.

Jag knödde iväg och hämtade pizzor åt oss och sedan åt vi pizza och tittade på dålig TV (På spåret????) och snackade skit. Sedan frågade jag ifall vi skulle se på Wallander eftersom det var typ det enda som gick på TV som kändes sevärt och mommo ba ”Nä jag hatar svensk film” och satte på en SKITKONSTIG FILM AV ROY ANDERSSON ISTÄLLET????? Vi tittade i typ en kvart och sedan stängde vi av och gick och lade oss istället för det där gick ju inte alls att titta på. Sådant där gråbeige och konstnärligt och så HIMLA pretto. Ugh.

På lördagen stack jag ut och sprang i regnet och sedan gick jag och mommo till Apoteket för att reda ut lite frågor hon hade om en ny medicin hon hittat i sin kasse sedan sitt senaste besök på Apoteket, och så passade vi på att hämta ut lite medicin hon hade fått slut på. När vi var klara med det gick jag in på stan (i regnet) och shoppade, tog kort på livet och klippte mig. Det blev ett minus 13 centimeter i håret, och trots att det knappt syns att det är kortare så är det tusen gånger enklare att hantera nu. Det går t.ex. att borsta utan att jag fastnar i det? :D Woo!

På kvällen såg vi på Nobelprisutdelningen, Så mycket bättre och början på Wallander – som mommo då deklarerade att hon älskar. MEN DU SADE JU IGÅR ATT DU HATAR SVENSK FILM NÄR JAG VILLE SE WALLANDER VAD HÄNDER ENS? Hennes korttidsminne är så trasigt. Det är jobbigt, för hon blir orolig över vad hon sagt och inte och jag försöker verkligen att vara så neutral som möjligt i hur jag hanterar att hon säger samma sak tio gånger på en timme för att hon inte minns att hon redan sagt det nio gånger innan. Jag vill aldrig att hon skall känna att hon är jobbig eller att något är fel.

Vi gick i alla fall och lade oss ganska tidigt (runt tio-halv elva) och jag hade svårt att somna. Jag var stel i benen efter 26k steg med tunga kassar under dagen, och den stenhårda sängen hon har i sitt gästrum är verkligen inte snäll mot kroppen. Sedan är det så lyhört att så fort grannen rör sig i sin lägenhet låter det som att det står någon i ”mitt” rum så jag var lite nervös över alla ljud. Sov enormt dåligt under natten och vaknade till cirka hela tiden pga hade så sjukt ont i mitt högra ben. Någonstans efter fem lyckades jag somna på riktigt och sedan vaknade jag alltså av att mommo var ledsen inne i sitt rum. Hon upprepade ”Jag tror inte att jag klarar av att du åker hem” och jag hade så himla gärna velat säga att det är klart att jag stannar, men det fungerar ju inte så. Jag måste ju hem, också.

Vi löste i alla fall korsord och åt frukost och pratade och tog en promenad till affären så att hon fick ta ut pengar och jag handlade alla grejer folk har bett mig att ta med hem från Gotland och sedan åt vi lunch och pratade om hur livet var förr, och hon grät och jag grät och jag vet inte hur vi kom ur det där, men till slut satt vi och skrattade och pratade neutrala och bra saker och när taxin väl kom så ville hon väl inte riktigt släppa mig, men hon var inte så hysterisk (i brist på bättre ord) (…förtvivlad?) längre.

Det är så tungt att se hur deprimerad hon är och inte kunna göra något åt det. Javisst, det finns ju en lösning: Jag säger upp mig, säger hejdå till Martin och flyttar till Gotland för att sitta i hennes lägenhet 24/7 och prata med henne och hjälpa henne med saker och leva utan pengar, men det är ju ett luftslott – en fantasi. Jag kan inte leva så, då blir vi till slut djupt deprimerade båda två, och jag vill ju inte avsluta mitt liv här heller. Jag vill fortsätta jobba, jag vill flytta till Göteborg och bo ihop med Martin och hur mycket jag än älskar mommo så kan jag inte vara den som skall ha 100% ansvar för henne. Det är hemskt att säga, men jag kan inte göra den uppoffringen, hur mycket hon än förtjänar det. Jag vill henne allt gott men jag kan ju inte försaka mig själv heller.

Jag har lovat att komma tillbaka så snart jag kan. Nästa gång har jag sagt att jag skall hyra en bil så att vi kan åka och fixa glasögon åt henne, och så får vi se när det blir. Jag tänker ..februari? Är det för länge tills dess? Jag vet inte. Vi får se.

Helgen har ändå varit väldigt bra. Men som jag skrev i början – hur glad hon än är när jag kommer så går hon sönder allt mer för varje gång jag lämnar henne. Någonstans undrar jag ifall det inte vore enklast om jag liksom bara slutade komma dit? Inte för min skull, utan för hennes. Hon skulle slippa behöva ta avsked av mig hela tiden, slippa vara så rädd att det var sista gången vi sågs. Jag vet inte. Jag vill aldrig sluta träffa henne. Jag vill att hon finns där resten av mitt liv. Och jag vill att hon skall må bra. Jag KOMMER inte att sluta besöka henne, jag bara fick den tanken när jag skulle somna i nättras – att kanske gör jag större skada som åker till henne än om jag hade låtit bli? Jag vet inte ens. Jag vet bara att hon blir så full av liv när jag är där. Som ett barn, ändå. Ni vet, hon vill visa allt och berätta allt och pratar på oavbrutet och är så glad att jag sitter där och ler och nickar och lyssnar. …och hjälper henne med korsordet.

Men hon har ont. Hennes höft har börjat lägga av fullständigt. Den låser sig när hon skall resa sig från stolen, och hon sade att ibland när hon skall vända sig på natten så måste hon kliva ur sängen för att byta sida, för hon klarar inte av att rulla över längre. Jag frågade henne ifall hon ville att vi skall kolla på ett hem åt henne, men hon vill ju inte det. Hon vill så förtvivlat gärna klara sig själv. Jag kan inte tvinga henne. Jag är bara så rädd att hon en dag kommer att ramla ner för trappan och skada sig på riktigt. Jag vill inte heller ha henne på ett hem egentligen, men det hade inneburit sällskap och närhet till sköterskor och andra som kan hjälpa henne att ha koll på sin medicin. Hon hade kunnat fika och spela bingo med de andra boende, istället för att sitta ensam i sin lilla lägenhet och stirra på TVn.

Men jag vet inte. Jag kan inte tvinga henne, men jag kanske har planterat en tanke hos henne? Hon får själv avgöra. Eller så får hennes barn faktiskt gå in och ta tag i något här. Jag är barnbarn, jag tycker nog att det finns andra som borde engagera sig lite mer i hur hon mår och vad man kan göra åt saken. Ifall fler i familjen hade besökt henne med jämna mellanrum hade hon kanske inte varit så fruktansvärt rädd varje gång jag åker hem. Då hade hon vetat att det kommer fler besök, att fler vill träffa henne och att fler bryr sig om henne. JAG VET att de andra bryr sig om henne också, men det hjälper inte henne när hon sitter ensam och mår dåligt, så…

Det är bara tungt att försöka bära allt detta ensam.

Idag är det noll grader och solsken i Malmö. Jag skall veckohandla + prova byxor efter jobb. Jag har just nu ETT par byxor som sitter bra på mig, så jag vill liksom hitta 1-2 par till. Det känns som att jag sväller upp som en ballong under vintern och kläder får mig att känna mig större än jag är. Ett par byxor som sitter bekvämt kanske är en bra grej, där. Jag skall även hämta ut lite paket på posten + köpa tejp så att jag kan slå in de sista julklapparna. Jag har två personer till som jag behöver hitta NÅGOT till, och två personer kvar som jag skall komplettera med ett par extra grejer, sedan klar. Det är bra. 12 dagar till julafton. Mommo fick en ny plånbok av mig för hennes gamla hade trasig dragkedja. Hon blev glad. Eller ja, först blev hon lite putt – ”Du skall ju inte köpa något åt mig!” men ändå glad. Hon tyckte att den var fin. Det är ju så det skall vara med julklappar – de skall göra folk glada.

Jag tänkte ringa henne ikväll, faktiskt.

…och så verkar jag ha glömt min ögonskuggeprimer hemma hos henne så måste köpa en ny. Hon kan inte posta den till mig (om jag ens lyckas få henne att förstå vad hon letar efter?) och det är ju ett tag tills jag åker dit igen. Den jag har använt fram tills jag, eh, glömde den på Gotland är TheBalms primer, och den har jag varit väldigt nöjd med. Frågan är ifall jag skall kolla ifall de har något bra alternativ på H&M om jag ändå skall dit och kolla på byxor, eller ifall jag helt sonika skall beställa en ny från TheBalm? OKLART ÄN, och ganska ointressant för bloggen så…………..

Ni får ha en bra dag, och jag hoppas att ni har haft en bra helg ♥ Krama om era nära. De är bra människor.

OBS IKVÄLL KLOCKAN 20 BÖRJAR MUSIKHJÄLPEN! Jag har redan önskat en låt och donerat 50 kronor. Mer har jag nog inte råd med, men det är ändå 50 kronor tänker jag? Får se ifall de spelar min låt. Det hade varit kul :))

KRAM!

Julfascism

Publicerat av

”Åh men använd inte ordet fascism till en sådan här fånig grej” NÄ men det är min blogg så jag bestämmer! Neener neener!

Also, jag går direkt ut med att JAG HAR GJORT LIKADANT (till viss del) men sedan skärpte jag mig och blev en bättre människa så… Talar både av erfarenhet och ur en önskan att andra också skall skärpa sig och bli bättre människor? :) (yes! värderingar! så är det med det!)

OKEJ. Vad snackar jag ens om här? Vad går detta ut på? Vad då ”Julfascism”, liksom?

Såhär är det: Det jag kallar julfascism är när andra människor tycker sig ha rätt att gå in och bestämma hur DU eller JAG skall ha vårt julfirande. Det är de här personerna som blir jätteupprörda när det börjar säljas julmust i butikerna i slutet av oktober för ”MAN FÅR INTE DRICKA JULMUST FÖRE FÖRSTA DECEMBER FÖR DÅ FÖRSTÖR MAN JULEN!!!” – och det är en åsikt man gärna får lov att ha och själv stå för och bete sig efter, men jag blir trött och arg när de här människorna tycker sig ha rätten att gå in och klaga på andra människor som kanske själva tycker att det är jättemumsigt med lite julmust i mitten av november. (jag har en flaska julmust i kylen, men den är fortfarande oöppnad så jag är fortfarande must-oskuld denna säsong) Samma gäller när någon börjar skrika om att man kanske har tagit fram och pyntat sin gran alldeles för tidigt, eller till och med att man har FEL SLAGS GRAN. Plastgranar räknas inte! Det skall vara en äkta gran annars är det inte ÄKTA JUL!!!

Det finns traditioner. Vi har massor av snajdiga (och mindre snajdiga) traditioner i Sverige. Vissa hakar man på och kopierar rakt av; andra tar man efter men sätter sin egen lilla flärd på; en del skippar man helt och vissa låtsas man inte ens om finns.

Jag gillar traditioner. Min hjärna blir glad av ritualer och saker som Skall Vara På Ett Sätt. Det är enkelt att följa, och man vet vad man har att förvänta sig. Men! Det finns så många omständigheter som skapar ett behov av att ändra vissa traditioner och ritualer. Min familj har skiljts och flyttat runt och folk gifter sig åter höger och vänster, så jag kan ju liksom inte hålla fast vid traditionen ”Fira jul på Vikingagatan 16” för det bor någon annan i det huset nu. Vi anpassar oss hela tiden efter omständigheter som påverkar och ändrar våra traditioner. När vi inte längre firar jul med mommo så har vi inte längre dopp i grytan, eftersom hon var den enda som åt det. När vi inte längre bor på Gotland kan vi inte åka till kyrkogården före lunch för att säga God jul till Anna och moffa och alla andra som ligger där.

Vad har detta med att dricka julmust i september att göra? Allt, och inget! För det jag vill säga här är att alla måste få definiera sina egna regler, utifrån sina egna parametrar och möjligheter. Och är man sugen på julmust så DRICK JULMUST. Vill man inte dricka julmust innan första december..? Ingen tvingar dig.

Så… kan vi bara bestämma att DU kanske inte är den som sätter regler och förutsättningar för ALLA ANDRA? Att folk själva får bestämma när, var och hur (eller varför inte) de gör saker? För det kommer att ha två saker som följd:

1. Andra människor kommer att vara glada över att de slipper någon som kommer och säger att de GÖR FEL
2. DU kommer att bli en gladare och positivare person som inte längre går runt och blir arg över att någon nynnade på Fairytale of New York häromveckan.

(jag har plastgran – redan framme och pyntad, för den delen! – jag har lyssnat på julmusik sedan i somras, jag har inte druckit glögg eller must än MEN DET ÄR BARA EN TIDSFRÅGA och jag tycker att folk får banne mig fira sin jul precis som de vill)