Jag fick aldrig ett snötäckt Visby den här helgen. Jag fick ett grått och blött Visby, men det var lika vackert för det. Det snöade dock en stund under lördagskvällen och sedan kom en riktig julaftonssnö när jag väntade på flyget hem på söndagen (igår).

Kan vi prata lite om hur oerhört jobbigt det är varje gång jag åker därifrån? Hon går sönder mer och mer för varje gång jag lämnar henne. Igår morse vaknade jag av att hon grät för att jag skulle åka hem. Det är så djäkla stort och tungt att hantera och jag vet inte riktigt var jag skall gömma mina egna känslor i detta för att kunna försöka trösta henne med självförtroende. Jag är väl lika rädd som hon är för att det skall vara sista gången vi ses? Jag har verkligen ingen aning hur eller ens ifall jag kan hantera när hon väl är borta.

Vi tar det från början, i alla fall. Flyget till Visby i fredags var uneventful och jag sov halva resan – resterande halva var ju alltså en halvtimme så det gör inget?? :D Jag landade i ett regnblött Visby och tog min förbeställda taxi hem till mommo. Taxichauffören (varken han eller den jag åkte med tillbaka till flyget igår var gotlänningar) var trevlig fram tills han började klaga över att ”invandrare tar alla våra lägenheter” och jag borde väl ta striden och åtminstone berätta att det är INTE DERAS FEL IFALL GOTLANDS KOMMUN SÄTTER DEM FÖRE I KÖN DU FÅR FAN SURA PÅ KOMMUNEN I SÅ FALL men jag är ledsen, jag orkade verkligen inte. Han släppte av mig utanför mommos dörr och stod sedan kvar och väntade tills hon kommit och öppnat. Det var ju snällt, ändå, även fast det mest gjorde mig nervös. ”Har jag missat något nu”, liksom.

Jag knödde iväg och hämtade pizzor åt oss och sedan åt vi pizza och tittade på dålig TV (På spåret????) och snackade skit. Sedan frågade jag ifall vi skulle se på Wallander eftersom det var typ det enda som gick på TV som kändes sevärt och mommo ba ”Nä jag hatar svensk film” och satte på en SKITKONSTIG FILM AV ROY ANDERSSON ISTÄLLET????? Vi tittade i typ en kvart och sedan stängde vi av och gick och lade oss istället för det där gick ju inte alls att titta på. Sådant där gråbeige och konstnärligt och så HIMLA pretto. Ugh.

På lördagen stack jag ut och sprang i regnet och sedan gick jag och mommo till Apoteket för att reda ut lite frågor hon hade om en ny medicin hon hittat i sin kasse sedan sitt senaste besök på Apoteket, och så passade vi på att hämta ut lite medicin hon hade fått slut på. När vi var klara med det gick jag in på stan (i regnet) och shoppade, tog kort på livet och klippte mig. Det blev ett minus 13 centimeter i håret, och trots att det knappt syns att det är kortare så är det tusen gånger enklare att hantera nu. Det går t.ex. att borsta utan att jag fastnar i det? :D Woo!

På kvällen såg vi på Nobelprisutdelningen, Så mycket bättre och början på Wallander – som mommo då deklarerade att hon älskar. MEN DU SADE JU IGÅR ATT DU HATAR SVENSK FILM NÄR JAG VILLE SE WALLANDER VAD HÄNDER ENS? Hennes korttidsminne är så trasigt. Det är jobbigt, för hon blir orolig över vad hon sagt och inte och jag försöker verkligen att vara så neutral som möjligt i hur jag hanterar att hon säger samma sak tio gånger på en timme för att hon inte minns att hon redan sagt det nio gånger innan. Jag vill aldrig att hon skall känna att hon är jobbig eller att något är fel.

Vi gick i alla fall och lade oss ganska tidigt (runt tio-halv elva) och jag hade svårt att somna. Jag var stel i benen efter 26k steg med tunga kassar under dagen, och den stenhårda sängen hon har i sitt gästrum är verkligen inte snäll mot kroppen. Sedan är det så lyhört att så fort grannen rör sig i sin lägenhet låter det som att det står någon i ”mitt” rum så jag var lite nervös över alla ljud. Sov enormt dåligt under natten och vaknade till cirka hela tiden pga hade så sjukt ont i mitt högra ben. Någonstans efter fem lyckades jag somna på riktigt och sedan vaknade jag alltså av att mommo var ledsen inne i sitt rum. Hon upprepade ”Jag tror inte att jag klarar av att du åker hem” och jag hade så himla gärna velat säga att det är klart att jag stannar, men det fungerar ju inte så. Jag måste ju hem, också.

Vi löste i alla fall korsord och åt frukost och pratade och tog en promenad till affären så att hon fick ta ut pengar och jag handlade alla grejer folk har bett mig att ta med hem från Gotland och sedan åt vi lunch och pratade om hur livet var förr, och hon grät och jag grät och jag vet inte hur vi kom ur det där, men till slut satt vi och skrattade och pratade neutrala och bra saker och när taxin väl kom så ville hon väl inte riktigt släppa mig, men hon var inte så hysterisk (i brist på bättre ord) (…förtvivlad?) längre.

Det är så tungt att se hur deprimerad hon är och inte kunna göra något åt det. Javisst, det finns ju en lösning: Jag säger upp mig, säger hejdå till Martin och flyttar till Gotland för att sitta i hennes lägenhet 24/7 och prata med henne och hjälpa henne med saker och leva utan pengar, men det är ju ett luftslott – en fantasi. Jag kan inte leva så, då blir vi till slut djupt deprimerade båda två, och jag vill ju inte avsluta mitt liv här heller. Jag vill fortsätta jobba, jag vill flytta till Göteborg och bo ihop med Martin och hur mycket jag än älskar mommo så kan jag inte vara den som skall ha 100% ansvar för henne. Det är hemskt att säga, men jag kan inte göra den uppoffringen, hur mycket hon än förtjänar det. Jag vill henne allt gott men jag kan ju inte försaka mig själv heller.

Jag har lovat att komma tillbaka så snart jag kan. Nästa gång har jag sagt att jag skall hyra en bil så att vi kan åka och fixa glasögon åt henne, och så får vi se när det blir. Jag tänker ..februari? Är det för länge tills dess? Jag vet inte. Vi får se.

Helgen har ändå varit väldigt bra. Men som jag skrev i början – hur glad hon än är när jag kommer så går hon sönder allt mer för varje gång jag lämnar henne. Någonstans undrar jag ifall det inte vore enklast om jag liksom bara slutade komma dit? Inte för min skull, utan för hennes. Hon skulle slippa behöva ta avsked av mig hela tiden, slippa vara så rädd att det var sista gången vi sågs. Jag vet inte. Jag vill aldrig sluta träffa henne. Jag vill att hon finns där resten av mitt liv. Och jag vill att hon skall må bra. Jag KOMMER inte att sluta besöka henne, jag bara fick den tanken när jag skulle somna i nättras – att kanske gör jag större skada som åker till henne än om jag hade låtit bli? Jag vet inte ens. Jag vet bara att hon blir så full av liv när jag är där. Som ett barn, ändå. Ni vet, hon vill visa allt och berätta allt och pratar på oavbrutet och är så glad att jag sitter där och ler och nickar och lyssnar. …och hjälper henne med korsordet.

Men hon har ont. Hennes höft har börjat lägga av fullständigt. Den låser sig när hon skall resa sig från stolen, och hon sade att ibland när hon skall vända sig på natten så måste hon kliva ur sängen för att byta sida, för hon klarar inte av att rulla över längre. Jag frågade henne ifall hon ville att vi skall kolla på ett hem åt henne, men hon vill ju inte det. Hon vill så förtvivlat gärna klara sig själv. Jag kan inte tvinga henne. Jag är bara så rädd att hon en dag kommer att ramla ner för trappan och skada sig på riktigt. Jag vill inte heller ha henne på ett hem egentligen, men det hade inneburit sällskap och närhet till sköterskor och andra som kan hjälpa henne att ha koll på sin medicin. Hon hade kunnat fika och spela bingo med de andra boende, istället för att sitta ensam i sin lilla lägenhet och stirra på TVn.

Men jag vet inte. Jag kan inte tvinga henne, men jag kanske har planterat en tanke hos henne? Hon får själv avgöra. Eller så får hennes barn faktiskt gå in och ta tag i något här. Jag är barnbarn, jag tycker nog att det finns andra som borde engagera sig lite mer i hur hon mår och vad man kan göra åt saken. Ifall fler i familjen hade besökt henne med jämna mellanrum hade hon kanske inte varit så fruktansvärt rädd varje gång jag åker hem. Då hade hon vetat att det kommer fler besök, att fler vill träffa henne och att fler bryr sig om henne. JAG VET att de andra bryr sig om henne också, men det hjälper inte henne när hon sitter ensam och mår dåligt, så…

Det är bara tungt att försöka bära allt detta ensam.

Idag är det noll grader och solsken i Malmö. Jag skall veckohandla + prova byxor efter jobb. Jag har just nu ETT par byxor som sitter bra på mig, så jag vill liksom hitta 1-2 par till. Det känns som att jag sväller upp som en ballong under vintern och kläder får mig att känna mig större än jag är. Ett par byxor som sitter bekvämt kanske är en bra grej, där. Jag skall även hämta ut lite paket på posten + köpa tejp så att jag kan slå in de sista julklapparna. Jag har två personer till som jag behöver hitta NÅGOT till, och två personer kvar som jag skall komplettera med ett par extra grejer, sedan klar. Det är bra. 12 dagar till julafton. Mommo fick en ny plånbok av mig för hennes gamla hade trasig dragkedja. Hon blev glad. Eller ja, först blev hon lite putt – ”Du skall ju inte köpa något åt mig!” men ändå glad. Hon tyckte att den var fin. Det är ju så det skall vara med julklappar – de skall göra folk glada.

Jag tänkte ringa henne ikväll, faktiskt.

…och så verkar jag ha glömt min ögonskuggeprimer hemma hos henne så måste köpa en ny. Hon kan inte posta den till mig (om jag ens lyckas få henne att förstå vad hon letar efter?) och det är ju ett tag tills jag åker dit igen. Den jag har använt fram tills jag, eh, glömde den på Gotland är TheBalms primer, och den har jag varit väldigt nöjd med. Frågan är ifall jag skall kolla ifall de har något bra alternativ på H&M om jag ändå skall dit och kolla på byxor, eller ifall jag helt sonika skall beställa en ny från TheBalm? OKLART ÄN, och ganska ointressant för bloggen så…………..

Ni får ha en bra dag, och jag hoppas att ni har haft en bra helg ♥ Krama om era nära. De är bra människor.

OBS IKVÄLL KLOCKAN 20 BÖRJAR MUSIKHJÄLPEN! Jag har redan önskat en låt och donerat 50 kronor. Mer har jag nog inte råd med, men det är ändå 50 kronor tänker jag? Får se ifall de spelar min låt. Det hade varit kul :))

KRAM!