Kära martinmgn,

Jag är mållös. Jag försöker hitta ord för att kunna förklara för dig att varken DU eller NÅGON ANNAN har rätt att nedvärdera vare sig kvinnor eller män för deras sexuella aktivitet. På vilket sätt gör det någon till en sämre eller bättre människa baserat på huruvida de legat med 2 eller 20 eller 200 partners? Vad säger det egentligen om hur en person är och vilket värde man har?!

Vad innebär det att vara ”slutty”? Är det kvinnor som klär sig som de vill, oavsett ifall det är väldigt avklätt eller väldigt påklätt? Är det kvinnor som vågar ta för sig och bejaka sin sexualitet och faktiskt inte skäms för att de vill ligga precis lika mycket som männen? Är det kvinnor som beter sig som Den Typiske Mannen™ (också det en FULLSTÄNDIGT vedervärdig stereotyp som får åtskilliga män att må väldigt dåligt) där man drar hem någon från krogen, ligger med dem och sedan går därifrån?

3. wham bam thank you mam

To fuck a girl, quickly leave, and never talk to that dumb broad again

Guy # 1: You still talking to sally?

Guy # 2: HELL NO! It was just a wham bam thank you mam

Källa

Det här är ett bra exempel på hora/madonna-komplexet. Det finns inget sätt att vinna. Antingen visar tjejen att hon vill ligga – då är hon en hora. Eller så håller hon på sig, så som samhället har lärt henne att hon skall göra – och då är hon en frigid subba.

Hora/Madonna-komplexet är ett psykoanalytiskt begrepp som syftar på att vissa män har svårt att se kvinnor som sammansatta individer när det gäller deras sexualitet. Idén föreslogs först av Sigmund Freud. Freud fann att vissa män hade svårt att se en och samma kvinna som mål för både romantiska och sexuella begär. Kvinnor delades upp i en falsk dikotomi: älskad eller älskarinna.

Källa

Slut-shaming kallas det när man försöker få någon, vanligtvis en kvinna, att skämmas för att sexuellt ha betett sig på ett sätt som av tradition inte ses som acceptabelt. Vad som är sexuellt oacceptabelt är kulturberoende, men kan exempelvis vara att ha flera sexualpartners, ha utomäktenskapliga sexuella förbindelser eller bära sexuellt utmanande kläder.

Källa

Det finns aldrig EN enda sanning. Det finns alltid flera sidor på myntet. Det är ett fucking kaleidoskop, och om du börjar vrida på det för mycket så hamnar du i en situation där du enbart kommer att må djävligt dåligt för du KAN INTE PLEASA ALLA, hur gärna du än vill.

Samma stund man slutar indela omvärlden i olika grupperingar baserat på deras sexuella läggning, sexuella aktivitet, politiska ståndpunkt, religion eller brist därav, kroppstyp, lön, arbete, skolerfarenhet och så vidare så kommer vi alla att må bättre. DU har inte rätt att döma någon annan människa.

”Låt den utan synd kasta första stenen” – vad gör du själv som är så utomordentligt bra, martinmgn? Varför är de saker DU felar i så mycket lättare att ha överseende med än mängden sexpartners en kvinna har haft?

Jag blir arg. Det är 2013 och vi försöker fortfarande begränsa folk. Både kvinnor som män. Och vi är alla delaktiga i det. Jag tror inte att någon av oss är utan skuld här. Och det kommer att krävas att vi alla hjälps åt för att försöka lösa det här. Vi måste lära våra döttrar och söner att de får lov att göra och se ut precis hur de vill – men de får inte lov att kränka en annan människa. Och använd skydd! Det låter väl enkelt?

Jag lämnar det därhän nu. Kanske återkommer till det senare, men just nu är jag mest fruktansvärt trött och frustrerad av det hela. Men jag tycker att ni skall lämna ett par kommentarer på det här inlägget och berätta vad ni själva tycker.

Korrekt.

Det är så DJÄVLA lätt att döma andra människor. Jag har alltid sett mig själv som väldigt icke-dömande, fram tills jag helt plötsligt insåg att jag är precis samma skrot och korn och lika skyldig som alla andra. Vad ger MIG rätt att döma andra utifrån vilka de är?

Jag har alltid satt mig själv på en egen hyllkant, tillsammans med andra som är som mig, och tyckt att jag är den som blir dömd varje dag. Folk dömer mig för mina svarta kläder, för mina pentagram- och tentakelsmycken, för mitt svarta smink, för min ”udda” musiksmak, för att jag lajvar, för att jag spelar rollspel, för att jag – ja, ni fattar nog poängen. Och jag har nickat och tagit emot och tänkt ”sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” och jag har känt mig …bättre än dem. För må så vara att de försöker sätta sig på mig, men DE är ju bara döda fiskar som flyter med strömmen amirite?!

Inte rätt. Som bilden här ovan säger så är de också individer. Det är så lätt att dra alla över en kam och tycka och tro att alla är desamma. Att de är kloner av varandra. Att de INTE är egna personligheter med egna tycken och ogillanden och tankar och drömmar.

Och det är en ständig kamp det här. Jag ser folk och det första jag gör är att döma dem – precis så som de dömer mig. Jag ser någon som klär sig i kläder jag tycker är fruktansvärda och kan direkt känna mig överlägsen för att jag har bättre klädsmak. Jag ser tjejer som fangirlar för fullt över Justin Bieber och allt vad de heter och känner mig överlägsen för jag lyssnar på så mycket ballare musik. Jag ser någon som tycker att Twilight är det bästa de har läst/sett och känner mig överlägsen för jag läser ju RIKTIGA böcker och ser bara BRA film. Men vem är JAG att döma andra? Varför skulle MIN väg vara den enda rätta?

Vi måste sluta döma varandra. Alla har PRECIS lika stor rätt till en subjektiv åsikt – både vad gäller vad man gillar och vad man ogillar. Jag har full rätt att ogilla Twilight och Crocs och hudfärgade tights – men det handlar om att respektera sin omgivning. På samma sätt som jag kan känna mig nedtryckt när någon fäller en dräpande kommentar om min musiksmak, säger att mina kläder är fula eller hånar någon av mina favoritförfattare så kan alla andra känna sig sårade över detsamma. Vi bor i en värld där vi är omgivna av individer, där ALLA skiljer sig från varandra.

Vi måste sluta döma varandra. Håna varandra. Komma med fula tillmälen för att beskriva folk som gillar saker vi inte själva gillar. Och sluta tro att vi själva alltid har RÄTT. För vem säger att det är helt okej av mediasverige att håna Justin Biebers fangirls men samtidigt hylla Bruce Springsteen till skyarna som att han vore gud? Det är ju helt subjektivt, för helvete! Bara för att jag och du hellre skulle lyssna på Springsteen än Bieber så betyder det inte att vi har RÄTT och att de andra har FEL. Och kunde vi alla respektera allt som skiljer oss från varandra så skulle världen förmodligen se bättre ut, faktiskt. Utanförskapskänslorna skulle minska, för ingen skulle se ner på mig för att jag läser Stephen King, åker på lajv och springer runt i skogarna med en pilbåge i högsta hugg, lyssnar på Haggard och tycker att Warhammer 40k är en ball grej. Och ingen skulle se ner på dig som tycker att Justin Bieber är en JÄTTESÖT kille, som tycker att Twilight är den bästa bok som skrivits och att ljusrosa är finast i världen.

När vi dömer varandra för så ytliga saker som musiksmak och klädstil så är det bara ett stenkast bort att vi börjar döma varandra för sexuell läggning, religion och politisk åsikt också. Låt bli med det. Låt folk vara folk, och var glad över att du har en fri vilja och fullständig möjlighet att själv styra över vem du är, vad du gör och vad du gillar.

Detta är förmodligen väldigt rörigt skrivet, i vanlig ordning, men jag hoppas att det någonstans finns ett uns av klokt budskap i det och att det kanske är något som hjälper. Jag jobbar på detta VARJE DAG. Det är inget man kan stänga av på en sekund. Jag dömer folk HELA TIDEN, och det är normalt. Det är faktiskt till och med okej – i alla fall om man inser att det kanske inte är helt rätt att döma folk och man håller det inom sig. I sekunden du yttrar en gliring till någon för något de gillar så är det däremot fel. Du har inte rätt att sätta dig på dem och säga att ”Du har FEL och jag har RÄTT och därmed basta”. Acceptera att ni är olika, och går inte det så gå därifrån.

Det var mina fem cent :)

HELT fel

Också HELT djävla fel. Sluta döma. Sluta slutshamea. Sluta kvinnohata.