Korrekt.
Det är så DJÄVLA lätt att döma andra människor. Jag har alltid sett mig själv som väldigt icke-dömande, fram tills jag helt plötsligt insåg att jag är precis samma skrot och korn och lika skyldig som alla andra. Vad ger MIG rätt att döma andra utifrån vilka de är?
Jag har alltid satt mig själv på en egen hyllkant, tillsammans med andra som är som mig, och tyckt att jag är den som blir dömd varje dag. Folk dömer mig för mina svarta kläder, för mina pentagram- och tentakelsmycken, för mitt svarta smink, för min ”udda” musiksmak, för att jag lajvar, för att jag spelar rollspel, för att jag – ja, ni fattar nog poängen. Och jag har nickat och tagit emot och tänkt ”sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me” och jag har känt mig …bättre än dem. För må så vara att de försöker sätta sig på mig, men DE är ju bara döda fiskar som flyter med strömmen amirite?!
Inte rätt. Som bilden här ovan säger så är de också individer. Det är så lätt att dra alla över en kam och tycka och tro att alla är desamma. Att de är kloner av varandra. Att de INTE är egna personligheter med egna tycken och ogillanden och tankar och drömmar.
Och det är en ständig kamp det här. Jag ser folk och det första jag gör är att döma dem – precis så som de dömer mig. Jag ser någon som klär sig i kläder jag tycker är fruktansvärda och kan direkt känna mig överlägsen för att jag har bättre klädsmak. Jag ser tjejer som fangirlar för fullt över Justin Bieber och allt vad de heter och känner mig överlägsen för jag lyssnar på så mycket ballare musik. Jag ser någon som tycker att Twilight är det bästa de har läst/sett och känner mig överlägsen för jag läser ju RIKTIGA böcker och ser bara BRA film. Men vem är JAG att döma andra? Varför skulle MIN väg vara den enda rätta?
Vi måste sluta döma varandra. Alla har PRECIS lika stor rätt till en subjektiv åsikt – både vad gäller vad man gillar och vad man ogillar. Jag har full rätt att ogilla Twilight och Crocs och hudfärgade tights – men det handlar om att respektera sin omgivning. På samma sätt som jag kan känna mig nedtryckt när någon fäller en dräpande kommentar om min musiksmak, säger att mina kläder är fula eller hånar någon av mina favoritförfattare så kan alla andra känna sig sårade över detsamma. Vi bor i en värld där vi är omgivna av individer, där ALLA skiljer sig från varandra.
Vi måste sluta döma varandra. Håna varandra. Komma med fula tillmälen för att beskriva folk som gillar saker vi inte själva gillar. Och sluta tro att vi själva alltid har RÄTT. För vem säger att det är helt okej av mediasverige att håna Justin Biebers fangirls men samtidigt hylla Bruce Springsteen till skyarna som att han vore gud? Det är ju helt subjektivt, för helvete! Bara för att jag och du hellre skulle lyssna på Springsteen än Bieber så betyder det inte att vi har RÄTT och att de andra har FEL. Och kunde vi alla respektera allt som skiljer oss från varandra så skulle världen förmodligen se bättre ut, faktiskt. Utanförskapskänslorna skulle minska, för ingen skulle se ner på mig för att jag läser Stephen King, åker på lajv och springer runt i skogarna med en pilbåge i högsta hugg, lyssnar på Haggard och tycker att Warhammer 40k är en ball grej. Och ingen skulle se ner på dig som tycker att Justin Bieber är en JÄTTESÖT kille, som tycker att Twilight är den bästa bok som skrivits och att ljusrosa är finast i världen.
När vi dömer varandra för så ytliga saker som musiksmak och klädstil så är det bara ett stenkast bort att vi börjar döma varandra för sexuell läggning, religion och politisk åsikt också. Låt bli med det. Låt folk vara folk, och var glad över att du har en fri vilja och fullständig möjlighet att själv styra över vem du är, vad du gör och vad du gillar.
Detta är förmodligen väldigt rörigt skrivet, i vanlig ordning, men jag hoppas att det någonstans finns ett uns av klokt budskap i det och att det kanske är något som hjälper. Jag jobbar på detta VARJE DAG. Det är inget man kan stänga av på en sekund. Jag dömer folk HELA TIDEN, och det är normalt. Det är faktiskt till och med okej – i alla fall om man inser att det kanske inte är helt rätt att döma folk och man håller det inom sig. I sekunden du yttrar en gliring till någon för något de gillar så är det däremot fel. Du har inte rätt att sätta dig på dem och säga att ”Du har FEL och jag har RÄTT och därmed basta”. Acceptera att ni är olika, och går inte det så gå därifrån.
Det var mina fem cent :)
HELT fel
Också HELT djävla fel. Sluta döma. Sluta slutshamea. Sluta kvinnohata.
Jag dömer också folk, hårt. Tycker att hiphopare är töntiga, medelsvenssons tråkiga, svenska modebloggbrudar ytliga osv osv osv. Dock bemöter jag alla trevligt och skulle inte låta bli att ge någon en chans på grund av mina fördomar. Har fått ändra uppfattning om människor så många gånger i mitt liv att jag vet bättre än så. Men visst har jag fördomar, jag också. Jag generaliserar ganska mycket baserat på tidigare upplevelser jag haft av vissa grupper av människor. Har svårt för den typ av människor som påminner om mina gamla mobbare t.ex.
Läste om min kommentar och känner att jag borde tillägga att det såklart inte är bra av mig att döma folk, ifall det inte framgick.
Åh ja, jag ÄLSKAR att ha fel när det kommer till att jag har dömt ut någon på förhand och personen sedan visar sig vara jättetrevlig :) Det är typ enda gången jag tycker om att ha fel, haha ^^
Jag med! :) En tjej som jag som artonåring först utdömde som fjortis blev några månader senare min bästa vän. Så kan det gå! Jag hade så fel angående henne.
Jag undrar om inte det här dömandet är nån rest från förr, ett sätt att identifiera eventuella hot och markera sin tillhörighet? I vilket fall som helst är inte det en ursäkt, och jag håller helt med dig i det du skriver.
Jag dömer också folk och sätter, oftast spontant och helt ogrundat, olika små etiketter (inte på riktigt, folk hade nog blivit skitsura om man sprang runt och lappade (till, höhö) dem) på dem men jag försöker vara precis lika snabb att rycka bort dem om det skulle visa sig att jag är helt ute och cyklar. Det viktigaste är som du säger att hålla det för sig själv, ingen blir ju lyckligare av att man sprider negativitet och trångsynthet omkring sig.