Jag ringde min mor på hemvägen från jobb, för cirkus 20 minuter sedan. När hon svarade sade jag ”Snälla, prata med mig” och började nästan gråta när jag förklarade att jag för tredje gången blivit passerad av en kille i en orange bil som uppenbarligen cirkulerat runt kvarteret just för att passera mig tre gånger; som tutade och vinkade och log ett obehagligt leende och körde förbi mig långsamt, långsamt. Och han gjorde mig RÄDD. Jag lyckades finta bort honom vid en fyrvägskorsning där han körde i den riktning han trodde att jag skulle gå och stannade längre bort längs vägen, och jag snabbt som fan gick åt andra hållet och tog mig in mellan husen och gick den vägen hem. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag vände mig om för att se över axeln ifall den där orangea bilen fortfarande låg bakom mig, ifall han forfarande skulle passera och vinka och flina åt mig i slow motion.

Och sedan kommer skammen. Skulden. Det är mitt eget fel, jag har för snygga kläder idag. Om jag skulle ha på mig ett par illasittande jeans och en stor hoodie istället, då hade han inte lagt märke till mig. Då hade jag varit osynlig. Vad kan jag ha på mig imorgon, vad har jag rent..?

Men det är inte mitt fel. Jag skall väl för fan kunna gå längs vägen hem utan att folk skall tuta och stanna och bete sig obehagligt mot mig? Klumpen av obehag jag har i magen just nu, jag vet inte ens ifall jag orkar gå ner till gymmet trots att jag suttit och sett fram emot att få komma iväg och springa hela dagen. Jag vill bara gråta.

Jag blev reducerad till en kropp, ett objekt, ett stycke kött. Mina former var tydligen attraktiva, och han ansåg att han hade rätt att få uttrycka detta på ett väldigt tydligt sätt. Varför har han rätt att utan konsekvenser tuta och förfölja mig och göra mig rädd och illa till mods och varför är det min sak att känna skuld över?

Men vi får väl göra så att jag slutar att klä mig i kläder som på något vis visar min kroppsform. Jag får väl ta ansvaret för det, antar jag, och försöka göra mig så formlös och oansenlig och tråkig som möjligt. För nästa gång kanske jag inte lyckas finta bort personen i bilen, nästa gång kanske bilen stannar precis framför mig och tar mig med på en liten resa. Jag vill inte att det skall hända, och så länge det är mitt fel för att jag klär mig i för åtsittande och snygga kläder eller whatnot så får det nog vara så att jag får ändra på den saken så länge jag inte har med mig någon jag vet kan hjälpa mig ifall det skiter sig.

Jag vet inte om det blir något gymmande idag. Just nu vill jag bara gråta och gömma mig och inte behöva gå utför min dörr.