Går på sparlåga

Haters gonna hate. Jag är bara så sjukt trött, det är så djäkla mycket att göra hemma att jag blir vindögd, och då har jag ändå kommit igenom ungefär hälften. Men det TAR ALDRIG SLUT. När jag packat upp en kartong finns alltid två nya. Jag vill bara bli klar, så att jag kan få sätta mig på soffan och andas ut ett tag.

Men det blir fint. Lägenheten har verkligen potential att bli riktigt bra boende, jag trivs bra där redan – trots flyttkaos. Det är lite synd att den ligger precis intill vägen och att ingången till huset är precis bredvid mitt sovrumsfönster – det uppstår en del ljud som mellan varven stör mig en del. Jag kan vakna till av att någon smäller igen ytterdörren och sedan klampar upp för trappen, till exempel. Men sådant vänjer man sig vid, man lär sig att koppla bort alla störande ljud efter hand.

Martin har hjälpt mig mer än vad någon kan begära. Jag känner mig helt överväldigad över hur mycket han ställer upp för mig just nu. Inte för att jag direkt förväntar mig att han skulle rycka på axlarna och säga ”tough luck, fixa det själv”, men jag är ändå positivt överraskad över hur fin den människan är. Galet. Och han är MIN. Det ni ♥

Han åkte hem igår kväll men kommer tillbaka på fredag. Min önskan och förhoppning och mål är att jag då skall vara klar i lägenheten så att det är fint och renstädat när han kommer. Det enda som egentligen kan förhindra att detta går i uppfyllelse är hur snabbt min kropp rasar ihop ikväll och imorgon. Jag har ju driven och motivationen, men tyvärr har jag en kropp som efter fyra dagars hårt fysiskt arbete börjar tappa orken till att flytta kartonger och kräla runt på golvet med böcker. Ugh.

Jag skall se ifall jag inte kan få upp lite bilder på mitt nya hem när det är färdigt, så får ni se vad fint det är. Jag beställde just ett riktigt snyggt duschdraperi så tror att det kan bli ballt i badrummet sedan :)

Ohwell.

Snart!

Den här havsluften kommer jag snart att få inandas. Är framme 23:10 ikväll, längtar! ♥

Var över till Mia och Robin igår kväll och fikade, och det var två och en halv timme som var väl spenderade. Hade väldigt trevligt :3 Tack för igår ^_^
Skickade till Martin att jag tyckte att han kunde komma hem till mig och sova eftersom vi ändå skall vidare idag och han är ledig. Det var väl egentligen mest på skämt, men han bestämde sig för att åka ner och jag blev jätteglad. Whee ^^ Vi sov på soffan inatt så att Nath fick sova klokt i sängen – sjukt obekvämt och väldigt varmt, men skitsamma. Sova kan jag göra när jag dör :) Eller inatt, när vi skall bo på hotell vid Norderstrand <3 Good stuff!

Så ja. Idag smiter jag lite tidigare från jobb (flexar, alltså) och sedan åker jag till Gotland :D Hotellet har wifi och jag kommer att ha med mig dator, men räkna inte med att jag kommer att uppdatera under helgen. Vi får se hur mycket tid det finns för slösurfande liksom.

Kommer nog dock att spamma instagram, så lägg till voodoobunny ifall ni vill ha mer översikt över mitt uppdaterande :)

<3

Jadå, jag lever. Inte för att ni trodde att jag var död. Eller kanske odöd. Men ja, jag lever och finns här och har bara varit väldigt upptagen med typ ALLT. Ni vet: Åka till Göteborg, klappa hav, hälsa på mamma, bli med pojkvän, planera flytt, provligga sängar på IKEA… Det klassiska :P

What can I say? Livet är just nu sjukt djävla jättefint, och jag är helt överväldigad över vilken djäkla turn to the better det har tagit de här fem månaderna sedan jag fyllde 28. Nytt jobb, nytt hem, ny pojkvän. Jag har INGET att klaga på. Det har man väl alltid förvisso, men jag tänker fan inte fokusera på sakerna som riskerar driva mig i botten. Ha!

Idag skiner solen, vi äter tårta på jobb, jag skall käka kvällsmat med min käre lillebror och om fyra dagar åker jag och Martin till Gotland och hälsar på och bor på fyrstjärnigt hotell vid kusten. Trots att jag fick solend i nacke och på armar i lördags så är jag fett nöjd med situationen.

Såja. Det är lite glädjebloggande här, för en gångs skull :) Kramas och var glada! Inget emobölande från mig nu, jag har till och med tagit lite sovmorgon idag så jag vaknade utvilad och glad! Wohoo! \o/

En gång var jag fangirl

För vad som känns som ungefär hundra år sedan så var jag aktiv medlem på ett forum där Masuimi Max’s fanbase hängde. Kanske inte så mycket för att jag fangirlade henne så djäkla hårt, men jag gillar forumhäng och på den tiden var hon ju inte alls lika sönderknarkad och tråkig som hon är nuförtiden, så det kändes inte alls konstigt att hänga där. Jag har trots allt typ 3k bilder på henne på en av mina gamla hårddiskar. Ah, estetik… ♥

Anyhooo. Det var inte just MM herself detta skulle handla om, utan helt enkelt om det här fanbaseforumet jag var medlem på. I början var man väl awkward som alltid, när man försökte hitta sin plats i massan, men snart och snabbt lärde man sig vem som var vem och vilka som spelade roll, och plötsligt var man en av pusselbitarna. Folk förväntade sig att jag skulle vara med i diskussioner, folk värderade min åsikt och folk blev mina vänner. Jag har fyra-fem av mina gamla forumsvänner på Facebook nuförtiden; det finns diverse skäl till varför jag inte längre är kvar på forumet men de är inte riktigt relevanta i sammanhanget.

Jag saknar gemenskapen vi hade. Glädjen i att lyckas gräva fram en bild ingen annan hade, nöjet i att diskutera alla möjliga ämnen, GEMENSKAPEN som sagt. Kära gamla vänner. Fina underbara människor.

Det var under ett tag till och med tal om att en av dem skulle flytta hem till mig. Jag kanske är galet godtrogen, naiv och helt utan självbevarelsedrift, men ja. Det blev ju ändå inget av med det, det rann totalt ut i sanden när jag började dejta Nathaniel.

Jag hade velat göra det igen. Hitta ett forum, registrera mig och bli en av de där. Men internet är inte idag vad det var för fem år sedan, saker och ting utvecklas snabbare än man hinner tänka (”det går i 180, snabbare än man tror” som en …eh… *vis* man en gång sade) och jag tror att jag bara skulle bli besviken om jag faktiskt försökte.

Jag saknar er.

The Ghost of Summers past

En gång i tiden så var sommaren en väldigt varm och solig årstid, då man gick upp vid halv åtta på morgonen och åt frukost och såg på sommarlovsmorgon och plockade röda vinbär i trädgården som man gick och åt trots den vedervärdiga smak det blev när man just borstat tänderna medan man väntade på mamma som bredde mackor och packade picknickkorgen så att vi kunde åka ut på stranden. In i bilen, vara snabb som fan så att man fick sitta i framsätet och så lyssna på radio på hög volym med alla rutorna nedvevade, med spring i benen och längtan efter varmt sommarvatten att stoppa fötterna i. Efter en stunds dividerande över vilken strand (Tofta Strand, Strandpensionatet eller Gnisvärd) man skulle svänga av vid (Strandpensionatet brukade lyckligtvis vinna, vi åkte ALDRIG till Tofta strand) och sedan ut ut ut på stranden för att hitta en bra plats där vi kunde sitta i lä men kanske kunna hoppa från sandvallarna när vi tröttnat på vattnet. Bada tills huden blev skrynklig, sitta invirad och frysa i en fuktig handduk med en sandig macka i handen och sedan bygga sandslott och kasta frisbee med bröderna medan mamma låg och läste och lapade solsken. Sedan, när vi köpt glass i strandkiosken och tagit dagens sista dopp så åkte vi hem, där pappa stod med grillen redo så att vi bara kunde slänga på köttet och sitta på verandan i kvällssolen och äta och dricka och skratta och trivas tillsammans. På senare tid var det även läge för dopp i poolen efter maten, innan man gick in, tog en dusch och sedan somnade med solvarm hud och ett par vilsna sandkorn i hårbotten och med skallen full av mysiga minnen från dagen och en förväntan över vad morgondagen skulle ha med sig.

Jag längtar tillbaka dit.

Det här med att det var varmare i Oktober än det är nu i Juli…

Foto: Nathaniel Johansson

Livet går vidare. Tur att man har ett permanent åkkort, annars hade man väl blivit avslängd sedan länge.

Sade farväl till pappa i förrgår. Alltid lika jobbigt. Krama om och inte vilja släppa, egentligen. Jag vet att han inte är mer än ett telefonsamtal bort, men samtidigt så ÄR avståndet och tidsskillnaden avsevärt. Det är jobbigt, för jag vet att om något händer honom eller mig så är han på andra sidan världen och resor tar tid och är omständligt. Mamma bor ju bara tre timmar härifrån, det är inte i närheten av lika jobbigt. Och pappa träffar man ju så sällan :( Men men. Jag är vuxen nu, och får försöka klara av sådana där saker som att säga hejdå. Plus att jag tänker ju försöka fixa en resa till Filippinerna i vinter, för att hälsa på i en vecka.

Torsdag, igen. Snart två veckor gågna på nya jobbet och jag saknar inte Stream för fem öre. Jag saknar mina kollegor, men that’s it. Företaget i sig..? Not so much.

Jag har inget kul att skriva just nu, egentligen. Jag är trött och frusen, jag har en plastboll att sitta på och jag är sjukt oinspirerad. Nästa titel enligt bloggutmaningen är ”Den här månaden” men vad fan har jag att säga om Juli som skall inspirera mig? :/

Så ja. Jag lever och jag är tråkig, i vanlig ordning. Hur går det för er? :)