Dagens lunch och något jag inte visste sedan tidigare

Såhär heter tydligen landskapen. Vet inte alls om det stämmer eller bara är mumbo-jumbo, men det var lite kul tyckte jag.

När folk ställer öppna frågor i typ chattkanalen eller på Facebook och ingen annan svarar känner jag mig nästan tvingad att svara något, även fast det inte berör mig. Vet inte varför jag inbillar mig att jag förväntas bidra till konversationen men så är det. Så ja. Skriver ni en fråga och jag besvarar den fast den inte kanske vad riktad till mig så vet ni nu VARFÖR.

Dagens lunch var slaktarbiff med svartpepparglace och kokt potatis och rökt sidfläsk och jag dog nog lite av att äta det så gott var det. Såhär såg det ut:

Sedan fick jag ett japanskt kex av gsson. Det var ett löv på det. Kexet smakade fisk så jag åt ett litet hörn och sedan skuffade jag bort den. Yikes.

Om två timmar tar jag tåget till Göteborg med min bror. Det vet ni ju dock redan. Vad ni kanske däremot INTE vet är att idag firar jag och Martin två månader tillsammans ♥ Hur fint ^_^

◕‿◕

Det ”allra första” ordet har kommit att spela en stor och viktig roll i många kulturer. I en spännande avhandling om språkbyte på Papua Nya Guinea beskriver Don Kulick (1990) hur viktiga barnens första ord är för själva språkbytesprocessen. Om barnen jollrar något som låter som ”oki”, tolkar föräldrarna det som ett yttrande med innebörden ”nu sticker jag härifrån”. Detta tas sedan som ett bevis för att deras gamla kultur och traditioner inte längre duger för moderna barn. Därför använder de vuxna inte sitt ursprungsspråk taiap när de talar med barnen, utan talar Tok Pisin, ett nytt kreolspråk. Eftersom barnen inte får lära sig taiap lär de sig naturligtvis inte det språket. Så uppstår en ond cirkel; barnen lär sig inte taiap eftersom de inte används av förldrarna, och föräldrarna i sin tur klagar över att taiap försvinner och ersätts av Tok Pisin

 

Ovanstående är tragikomiskt. Det är lätt att skratta åt men samtidigt är det sorgligt eftersom taiap försvinner ur världen på grund av något som inte går att kalla något annat än ett missförstånd.

Det är en trött och vemodig Zombie som skriver idag. Jag har två nätter med väldigt dålig sömn bakom mig och jag vill mest bara få krypa ner under täcket igen och gömma mig där tills jag orkar vara lite mänsklig igen. Gnäll gnäll gnäll.

Ikväll blir det rollspel och Martin stannar åtminstone en natt till och DET gör mig glad. Det var så fint att få ha en vardagkväll tillsammans med honom! Vi tog en fika efter jobb och pratade om Filippinerna, sedan myste vi på soffan och tittade på American Horror Story, och vi kollade på pynt och dräkter till Halloween. Sedan fick vi somna tillsammans och det var fint och jag behövde det. Det blir så hetsigt på något sätt när vi bara får fredag- och lördagkväll tillsammans, så jag uppskattar verkligen de här vardagarna jag får med honom nu. Så bra ♥

Men ikväll skall jag börja spela min nya karaktär i #CoC och så får vi se hur det går. Det kommer att bli lite konstigt och kantigt i början för Ola och Göthberg är såpass galna redan att det blir svårt att spela en karaktär som inte är det minsta tokig och få henne att acceptera att saker och ting inte fungerar normalt för de andra två utan att det blir metaspel eller att hon går därifrån. Martin kommer att vara med och hålla oss sällskap också :)

Om två månader sitter jag här igen:

Då var vinterns resa till Filippinerna bokad då! Vi åker från Sveriges höstrusk den 30:e November och återkommer till ett förhoppningsvis vintervackert Sverige den 11:e December :)

Ser så mycket fram emot att få umgås med pappa i ett par dagar att jag redan nu har fjärilar i magen :D Vad mysigt jag och Martin kommer att ha det när vi är där :D Julshopping, bada, klappa hundar och krama på pappa ♥♥♥

Kärleken

Foto: Monica Hansson (2012)
Kolla hennes DeviantArt-galleri här.

Här sitter jag och dricker vitt vin. Jag som inte ens gillar vin… trodde jag. Ack, så fel jag hade! Om mindre än två timmar kommer Martin och då skall vi förmodligen ta en öl med grabbarna från kontoret :) Annars blir det bara att kramas på soffan – jag har mensvärk och är ynk, och har inte fått se Martin på fem dagar nu.

Hade någon sagt till mig för ett par månader sedan att jag skulle ha ett distansförhållande hade jag aldrig trott på dem. Det är ju inte alls min sak, jag behöver ju ha närhet och kunna pussas och kramas så ofta man vill. Men ni vet… träffar man rätt person så är det kanske värt det obekväma avståndet också. Det är bara lite bittert att spendera fem dagar åt gången med att sakna ihjäl sig efter honom. Den här gången stannar han ända tills måndag dock, hur underbart ♥

Det blir i vanlig ordning förmodligen väldigt dåligt bloggat i helgen – jag kommer att ha fullt upp med att hålla hand, kramas och gå på födelsedagsfest med min kärlek ♥♥♥

Jag blir hela tiden förundrad över vilken vacker person han är. Förvånas hela tiden över hur jag kan ha hittat någon som honom. Finaste.

Och snart kommer han hit och gömmer mig i sin famn igen \o/

Till havs

En instagram-bild från Hovs Hallar i lördags. Havet. Hur vackert? :3

Känner mig ändå ganska sömnig just nu. Det småvärker lite här och där i kroppen mellan varven, men annars är det bra. Jag hade dock kunnat döda för att få kräla ner i min sköna säng och sova bort ett par timmar, men ja. Det finns ju annat kul att göra också: jobba, till exempel :)

Igen slits jag i min vilja att vara på Gotland en stund. Hösthav. Höstlöv. Höstkyla. Höstfärger. Klart det är vackert här i Skåne också men jag behöver min ö. Den tid jag har kunnat spendera där i år har varit alldeles för lite. Det skapar merbehov istället för att tysta den lilla skrikiga gotländskan i magen som bara VILL HEM, ni vet. Men det löser sig. Så fort hösten slår ut i full prakt här i Skåne så är det lugnt igen. Förhoppningsvis ;)

Annars sitter jag och drömmer mig bort till Filippinerna. Så fort vi har fått handpenningen på lägenheten så skall det beställas biljetter, för jag vill träffa min pappa. Saknar honom så, det är så djävla långt bort när han är på andra sidan världen och i en helt annan tidzon. Men skall ringa honom i helgen och prata lite. Inte pratat med honom på typ tusen år nu, så det börjar bli dags.

Så mycket jag VILL. Kroppen orkar inte med, jag har så många känslor i olika riktningar och jag är kär och glad och frustrerad och lycklig och nöjd och förvirrad och längtansfull och ni vet. ALLT PÅ EN GÅNG. Som vanligt, alltså :)

Havet avslöjar väl min personlighet lite. Jag är sådan jag med. Stormig.