Etikettarkiv: nostalgi

Årstider

Publicerat av

Another day, another week. Hej. Måndag morgon, solen skiner i Malmö och min dator försöker av någon anledning rättstava alla ord till engelska, så om något ser skumt ut så är det mest troligt datorns fel och inte så mycket mitt. Därmed inte sagt att jag INTE är sjukt trött idag, men ja. Datorn, helt klart.

Idag efter jobb så kommer mamma, och hon stannar tills fredag. Passande nog så har jag då tisdag, onsdag och fredag uppbokat, så det är …eh… två dagar jag har tid att umgås med mamma. Ikväll och på torsdag. Känns bra, amirite? HEJ OCH KUL ATT DU KOMMER, NU GÖR JAG ANNAT lol. Ehrm. Ja. Jag vetefan. Hon vet att jag har planer för halva veckan, så jag hoppas att hon inte känner sig dissad av planeringen.

Hade besök hela helgen och tyckte att det var avsevärt mycket trevligare än att slöposta saker på bloggen, så därav radiotystnaden. Inte för att någon typ brytt sig eller saknat mig då, så jag vet inte varför jag ödslar rader på att förklara mig. Haters.

Bortsett från att det är riktigt kyligt ute så skulle man nästan kunna tro att det är sommar idag. Eller typ, eh, april? (det var varmare i april än i juli i år, det ni). Vet ni vad, jag minns när jag var barn. Det var snö från November till Mars – ibland vara det snö ute när jag fyller år och det är i slutet av Mars. På somrarna var det varmt och soligt och vi spenderade 90% av sommaren på stränder runtom Gotland. Allvarligt talat, är världen så fucked up redan fast det bara gått typ 15 år? Det är faktiskt skrämmande. Vad gör vi egentligen? o_O

Nåväl. Kanske är jag bara galen och minns min barndom fel, vem vet. Jag har bara distinkta minnen av snögubbar, skidåkning och snölyktor –  samt sand mellan tårna, varmt havsvatten och fika på stranden med min mor. (och egentligen vill jag väl lite sådär spola tillbaka tiden och återgå till back then, var inte allt så mycket enklare när man var barn!?)

Ok ok. Jag skall sluta ranta nu. :)

En liten FYI till mina Streamkollegor

Publicerat av

Skippar dagens inlägg också, folk som bryr sig om vad jag hade på mig idag får väl helt enkelt hoppa över till Facebook och ta en titt. Jättespännande. Really.

Håller för tillfället på och bakar. Cupcakes, skall göra både vanilj- och chokladmuffins som jag skall dekorera imorgon. JÄTTEAMBITIÖST. Jag har hittills lyckats med att kasta ett ägg på golvet, stritta vaniljsmet över typ hela mig, täcka ena handen med blå karamellfärg och äta kvällsmat. Jag tror jag lyckades bäst med kvällsmaten där, resten kändes ganska onödigt såhär i retrospekt. Så här sitter jag, blå och vaniljsmakande med lite ägg på ena foten (nästan) och lyssnar på Guns n’ Roses och trivs med läget. Paniken har börjat lägga sig, men jag kommer nog ändå att vara lite ur balans imorgon.

Imorgon är alltså sista dagen på Stream. Jag började där i November 2008, och har fått jobba med både det ena och det andra där. Det mesta har varit bra, men jag hade också en period då jag var *såhär* nära att bli sjukskriven på grund av arbetsrelaterade psykiska problem. Det löste sig dock, och ett halvår senare fick jag en position jag suttit på fram tills imorgon, där jag har trivts riktigt bra. Jag har utvecklats som person och lärt känna många väldigt fina människor, men också fått träffa en hel del rötägg. Jag är väl kanske inte mindre introvert nu än när jag började, men ja. Man kan inte begära allt ;)

Så imorgon, kära kollegor som potentiellt läser detta, så kommer det att finnas cupcakes på min plats. De är bakade med kärlek och jag har till och med testat ingredienserna på min egen kropp, så de kommer att vara totalt ogiftiga och ofarliga att äta. Så mycket tycker jag om er ♥

Nu skall jag gå och byta plåtar i ugnen, och snart kommer jag att ha ett berg av cupcakes på diskbänken. Jag hoppas fanimig att ni hjälper mig äta upp dessa imorgon! :)

En hjärna som förtjänar att ätas

Publicerat av

Foto: Monica Hansson

Jag har väl egentligen alltid varit mer eller mindre atheist (även om jag nog var ganska agnostisk som barn), trots att jag som tidigare nämnt som tonåring hade en period då jag gav wicca ett försök. De mer hedniska vägarna har alltid lockat, om inte annat så för sin romantik och sin närhet till naturen. Som wannabe-skogsväsen så är det ju något som ligger mig varmt om hjärtat, trots att jag fortfarande inte tror på gudar och gudinnor. Däremot så tycker jag fortfarande att wicca på många sätt känns mer *jag* än kristendomen eller dylika religioner någonsin kommer att göra.

I alla fall. Trots min atheistiska natur så är jag alltså ändå väldigt romantiskt inställd till detta. På det sättet så plockar jag väl kanske fram lite saker jag *väljer* att tro på, just för att jag vill. Som till exempel att viss magi faktiskt fungerar, just för att man VILL att den skall fungera. Jag köpte ju ett pentagram vid mitt senaste besök på ön och valde att övertygas om att den skulle ge mig energi från mina rötter närhelst jag behöver. När jag nu använder det pentagrammet som smycke så känner jag ändå en viss del av min hemstad stråla igenom den. På det viset. Vardagsmagi.

…sedan har jag alltid tyckt att häxor har ett sjudjäkla bra sätt att klä sig! Jag gillar :) Men det är ju heller inget nytt ^_^

Men förstår ni hur jag menar, eller är allt det ovanstående bara pladder som faktiskt inte alls har någon vettig innebörd..?

Förresten: Nya skorna. Jättesnygga, bekväma! Alla bra saker! MEN de har så hårda klackar att man verkligen klampar sig fram (känner mig som trollet i Bockarna Bruse, som klampar sig fram över bron) OCH den vänstra skon gniker. Alltså verkligen; Klamp klamp gniiik, klamp klamp gniiik. Och tro mig, det är inte bara i mitt huvud. När folk på jobb vänder sig om och flinar åt mig när jag går förbi dem på jobb efter första gången så börjar man till slut gå runt med ett obekvämt halvflin själv när man skall ta sig till köket/badrummet/annan del av lokalen. Vadfan!

Har förresten sovit typ INGENTING i natt. Jag är just nu helt död i skallen och det lär väl märkas i mitt förvirrade skrivande idag. Sådär va, gick och lade mig vid nio, läste fram till typ elva. Var jättetrött, jag lovar! MEN så fick jag en massa tankar i huvudet och blev jättepigg och förvirrad istället. Låg och läste bloggräl i en timme och sedan försökte jag igen att somna, men det gick ju sisådär. Sedan har jag vaknat till typ hundrasjuttioåtta gånger under natten. Ugh. Och ikväll skall vi spela rollspel, så då blir det ju ingen tidig sänggång. Scumbag brain ;(

Can’t sleep, the clowns will eat me

Publicerat av

Zombie 18 år

När jag var runt nio år gammal så sov jag över hos min mommo en kväll. I fråga om vad vi skulle se på TV den kvällen så deklamerade jag glatt för mommo att vi skulle se en ny TV-serie som började den kvällen – en filmatisering av Stephen Kings IT. Mommo såg tvivlande på mig efter att ha kollat upp detta i tidningen och frågade mig om det verkligen var något jag borde se, och jag ljög och sade att det var OK för mamma att jag såg detta. (jag ljuger fruktansvärt sällan, i det här fallet så var det ett sådant där ”en del straffar gud med detsamma”-tillfälle vilket jag strax kommer att komma till).

Snabb intermission här: När jag var ännu yngre, kanske fem-sex så var det ett par olika tillfällen då min storasyster visade mig ett par olika skräckfilmer på TV. En gång såg vi filmen ”Djävulens dotter” och jag tyckte att det var jätteläskigt. Det tillfälle jag minns bäst är den kvällen mamma och pappa hade främmandes och Anna lurade ner mig i gillestugan i källaren och berättade att hon hade något att visa mig om jag lovade dyrt och heligt att inte berätta för mamma och pappa (jag var ju känd som skvallerbyttan i familjen). Jag lovade storögt och satte mig tillrätta i soffan, och sedan kom det. Gremlins. ALLA DE LÄSKIGA SCENERNA. Gremlins som går runt med stora köksknivar, Gremlins som blir instoppade i micron där de exploderar, Gremlins som sjunger julsånger för en stackars gammal tant som inte kan fly när hon får syn på monstren eftersom hon är rullstolsbunden och sitter fast i trapphissen. Jag skojar inte. Min kära syster snabbspolade fram till alla de här scenerna, och jag var livrädd. Jag hade problem att sova i flera år efteråt, jag kunde se silhuetter av gremlins komma gående i hallen.

Den kvällen låg jag sedan där i min säng och såg monstren komma. Jag sov alltid med dörren öppen för jag tyckte det kändes tryggast. I storrummet klirrade glasen och mamma och pappa hade trevligt med sina gäster; i min säng låg jag och skakade och visste inte var jag skulle ta vägen för varje gång jag stängde ögonen så såg jag dem komma, morrandes, med knivar dragna och alla huggtänderna blottade. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang in i storrummet och grät och berättade vad som hänt. (sade ju det, skvallerbyttan ;))
Men ja. Ett par år senare slutade jag se Gremlins på väggen utanför mitt rum.

Anyhooo. Man skulle ju kunna tro att denna upplevelse skulle ha givit mig ett visst sämre förtroende för Annas TV-tips, men icke. Anna hade ju såklart tidigare på dagen berättat för mig om IT och att hon skulle se det, och jag såg ju upp till min balla syster och ville ju också se den här coola serien.

Ni vet den där scenen precis i början, när Pennywise sitter i kloakerna och försöker locka ner Georgie att komma ner och hämta sin båt och en ballong (”We all float down here”), och han tvärvänder från ”charmig” clown till monsterclown med röda ögon och käften full av huggtänder på en millisekund? Det är precis då som jag bestämde mig för att det tryggaste stället för mig att sitta var på golvet bakom mommos fåtölj. Där satt jag tills det var slut, och tittade ibland ut på TV:n för att se ifall monstren var borta.

Jag tvingade mig själv att se sista avsnittet också. Det var ju fyra avsnitt allt som allt. Jag var TVUNGEN att se att det blev ett happy ending så att jag kunde sluta tro att jag skulle bli uppäten av en clown. (jag var även livrädd för varulvar och vampyrer – så till den grad att jag hade vitlök bredvid sängen ett tag).

Idag är IT min absoluta favoritbok. Jag fick den i födelsedagspresent av Annie när jag fyllde 11 och min hardcover är nu så sönderläst att inte ens tejp hjälper. Köpte den engelska pocketutgåvan nyligen och kommer att ta tag i att läsa den på originalspråk nu. Underbara vackra berättelse. (på nationella provet i Svenska i trean skulle vi skriva en uppsats på ämnet Kärlek; jag valde att skriva om DET.) Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Jag vill citera en rad ur ”Nona” (Stephen King; ”Den förskräckliga apan”) här: ”Älskar du?” ”Ja, och sann kärlek dör aldrig”. (”Den förskräckliga apan” är även den galet sönderläst).

Jag skulle kunna fortsätta skriva på det här inlägget länge till, men jag tror vi stoppar där och återkommer till detta senare. Jag har massor av saker jag vill berätta om Stephen King, min syster, min kärlek till skräck och min uppväxt i böckernas värld. Men här sätter vi punkt för dagen•

När vi ändå är inne på ämnet ”blond”…

Publicerat av

Jag kunde inte somna igår. ALLS. Fatta irritationen och frustrationen; jag var trött men inte det minsta sömnig. Efter att ha legat och rullat runt i sängen ett bra tag och försökt att inte brinna upp under täcket så gav jag upp mina patetiska försök och började ladda hem lite saker till mobilen istället. Skitbra idé när man har 15% batteri kvar :P

Så jag fick tag i appen LINE Camera och började pilla runt lite. Den OERHÖRT vackra (hoho) bilden här ovan är resultatet av en stunds pillande och trixande. SKITSNYGGT. Denna bild är tagen för typ sju-åtta år sedan när jag bodde i min fina lägenhet i Visby (saknar!) och jag valde att posera som en idiot för det verkade kul. Sedan är det skrämmande hur lätt det var för mig att se helt intelligensbefriad ut… Hepp.

Dööööh.

Nu skall jag och min stackars värkande kropp fixa färdigt i sovrummet. Ägnade ju hela gårdagen åt att flytta ut möbler och måla om i sovrummet; det är två små väggar kvar som skall strykas 2-3 gånger och sedan är det dags att möblera in alla möbler igen. Kan jag SNÄLLA få sätta mig ner och spela lite Diablo III sedan? Inte hunnit leka med det mer än ett par timmar i fredags, och jag spenderade fan mina sista matpengar på att köpa det… Urrrgh. Så ja.

ALL WORK AND NO PLAY MAKES ZOMBIE A HUNGRY GHOUL. Så vet ni.

By the pricking of my thumbs: something wicked this way comes

Publicerat av

I have started to go back to my roots again, in a way. Embracing the tiny lvl 18 Zombie that I once was. Taking some fashion advice from her from time to time. It is actually quite fun to dress the way I did ten years ago :)

I used to try to be a wiccan. This was back when I was 17-18. I bought a book on a sale at Åhléns and I thought it was very interesting. I guess I was more of an agnostic than an atheist at this point, and the heathen ways of the wiccan belief fit me very well. I liked the fact that the women had greater status in the wiccan belief than in f.x. christian belief. I was 17 years old and I wanted power. Not that I believed in actual witch craft, not that kind of power. But hey, show me a 17 year old girl who does NOT want to take over the world? I still have this lingering plan on how to accomplish world domination. ;)

I let go of the wiccan aspirations pretty fast. Still got some of my old books left though. But yeah, religions aren’t my thing. I am too much of an atheist to be able to belive in that.But I still like it. Lots of danging necklaces, rituals, cults, long black dresses and dramatic make-up. So, perhaps a bit more often now: lvl 18 Zombie is back. Hi! ^_^

But. Don’t be fooled: I am still the witch. I am still the huldra. I am still one with myself. And I still listen to the same kind of music to keep me empowered. Blessed be and if you fuck with me I’ll give you hell three times over. Or at least I will do my very best. And this is not religion, this is a state of mind. Either you get what I am stabbing at, or you don’t. It’s for me to know and you to find out. But yeah. It’s a self confidence thing, nothing else. And it has to do with the soil of my birth place. Neverrrrrrrrmind.

I am very interested in the OLD mythologies. Greece, Egyptian and Norse mythology. Especially Norse mythology. I don’t know how many books I’ve read on the subject, and I keep craving more knowledge. I am not going to say ”It’s so cool!” but well, in a way, it is. ;) I guess it’s the viking in me that is trying to get through aswell. Or, I suppose, the valkyrie.

Anyway. Happy Easter, Ostara or saturday to you! ;)

”Something is standing in between me and my sanity – the say my witch is just a dream, morbid fantasy”

Movie tips:

  • Hocus Pocus (imdb)
  • I’ve been waiting for you (imdb)
  • The Craft (imdb)
  • Elvira – Mistress of the Dark (imdb)

Pictures from yesterday, me dressed up as my 17 year old self and playing with candles and a fake raven. lol ^^

Me, the Frog Princess

Publicerat av

Feeling pretty today. To be honest I’ve been feeling pretty since I dyed my hair on friday. I like it better when it’s red, and as long as the eyebrows match it looks twice as good imo. I keep stopping in front of mirrors to stare at myself for a while, and then I pull up the cell phone to snap a picture but it doesn’t look at all like what I see in the mirror. The camera hates me, it’s a well-known fact. Yes, I can look really good on pictures, but the good ones are 1 in 20 (if I’m lucky) and then it doesn’t even look like *me*.

I’ve always felt like the ugly duckling. I had some ”friends” who were very good at telling me about all my faults and flaws when I was younger (I’ve mentioned this before) and it doesn’t take too long before you start thinking that they must be right. I didn’t start getting attention from boys until the summer when I was sixteen and hung out with a gang of 7 guys who were visiting Medeltidsveckan. I felt like a confused kid in a candy store, all these guys giving me compliments and trying to get my attention, what’s up with that? I was paranoid and suspicious, of course. I was pretty sure they were only joking to hurt me. To this day I don’t know for sure, but with what I’ve learned from life so far I think that they actually found me pretty. It was that week, when I was sixteen and shy like a doe and dressed like a fool that I got my first kiss. I fell in love, of course. I was so happy for the attention and I mistook my feelings for love. In retrospect I understand that I was just fooling myself, but yeah. Anyway, it was nice being kissed :) I like that. Soft lips and a curious tongue :3

When I was 17, 18, 19 I had a lot of fanboys. I jokingly called them my harem, because it sounded cool and I was desperate to be cool. I never even hung out with them, we just chatted and they told me I was pretty. I was clinging onto those words of praise because they were so important to me. After having spent all my previous school years being the ugly ducking, the odd one out, the weird nerd – I was finally being accepted, adored and appreciated by my surroundings. Sure, I was still the weird one. People in school thought I was a dork or just too strange for them. Me… I was just trying to find myself. I was outspoke and enjoyed being weird, even though I still really just wanted to fit in. Not having any friends for 6 years will do that to a girl, believe me.

And then I got a boyfriend. I will not discuss that any further here, that was both a good and bad period in my life and I will leave it be (for now, perhaps I’ll talk about it in the future), but it was another step in me becoming a more self confident person. Not only did boys think I was pretty, one of them even fell in love with me! How nice is that?

Anyway. This is a longer story than I intended, haha. After breaking up with him I fell into a black pit, sort of, and even though I still had fanboys and some creeps trying to catch my attention I started to feel less pretty. Then I met my second boyfriend and felt all better again and blah blah blah.

Now I’ve been single for 1,5 years. It started off very bad, and I felt very miserable over the break up. And then last summer I started feeling on top of the situation. I still do. And now I look in the mirror and I say to myself: Damn girl, you hot!
…and then I pull up the cell phone to save the moment and to have something to look back to when I’m feeling miserable again, and my camera phone tells me that I look like crap. Haha ^^ Fuck you, camera!

I am not really a vain or shallow person. I appreciate personality over looks. But that really doesn’t mean that beauty is irrelevant to me, and that I don’t enjoy feeling like a goddamn doll whenever I look at myself. Days like today are the days I want to be able to look back to when I’m feeling less pretty.

So. Um. Wall of text, and yet again I think I lost the red thread somewhere half through. Long story short: I’ve always considered myself unpretty, then I realized I’m fucking hawt but I can’t capture it on a picture to show anyone. FML. :P Oh, and I like kissing. Mrrr :3